perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om mina hundar och katter, skrivandet, migrän och mig själv i största allmänhet.

Summering av 2015

Kategori: Allmänt

Man ska väl summera året, kanske!
 
Här kommer en lätt sådan!
 
Jag bytte form i Skuggor. Från jag-form till namnform. Det tog längre tid än jag trodde men det blev jäkligt bra! Nu funderar jag på att lägga om den helt i presens eftersom jag faktiskt älskar presens. Det finns visserligen svårigheter med det men vad fan, man kan väl lära sig??
 
Jag har lärt mig mycket nytt på jobbet under året som har gått. Det märker man när man är ensam och det skiter sig. Det är inte samma panikkänsla längre och man börjar lära sig vad man ska ta reda på när man ringer andra lab. Vilket ofta är ganska trevligt - kollegor!
 
Och på lab har vi nu en ny "slogan" - det är alltid labs fel. Det är alltid vi som krånglar. Det är vår rörpost när den är sönder och deras när den fungerar och så är det med det ;-) (men att prover ska köras på ett visst sätt, inom en viss tid och kanske förberedas på ett visst sätt är inte vårt påhitt).
 
Jag provade badminton och det var jättekul men fan jag höll på att få hjärtinfarkt på kuppen så det får bli en annan gång när jag fått bättre kondis. Där har jag något att jobba för!
 
Saga opererades i örat och blev som en ny katt. Och strax efter operationen var jag i Uddevalla och gick på kurs för Dag Öhrlund. Där träffade jag även Soli, en facebookvän och före detta adminvän i stora gruppen Skrivlust på Facebook. Före detta adminvän betyder att det är jag som inte längre är admin i gruppen. Jag bad att få slippa för jag tyckte det tog tid från mitt skrivande. Men det var kul att få sitta med ett tag! Att köra ensam till Uddevalla liknar ingenting jag gjort förut. Jag fattar inte att jag gjorde det!! Men jag satte Kåre bredvid mig och sen pratade jag med honom hela vägen. Han lotsade mig genom Göteborg, fick mig att behålla lugnet. Och senare fick jag brev hem om vägtullar. Det var kul. Jag ringde och bad om foton på bilen och personen jag pratade med var (är) nog helt övertygad om att jag är den knäppaste i hela landet.
 
Jag har varit med i hägnet några gånger och jag har varit på Boda Borg i Karlskrona. Började bära ljusskydd på jobbet med god effekt och jag startade upp den här bloggen. Skuggor har varit ute hos förlag och ja, det är väl det som ligger på listan. Migränanfallen har ökat under året och jag tror det är stress som gör det. Jobbar på det. Annars har jag inte legat sjuk en enda dag förrän dagen före julafton. Då kraschade jag och jag har fortfarande inte repat mig. Ikväll är det nyårsafton och jag har svinont i halsen och undrar vad det är för fel på mig. Jag var ju så pigg och på G tidigare. Och nu bara - fan.
 
Nu kommer i varje fall 2016 och jag ser verkligen fram emot året som kommer.
 
Ha det gott!
 
 
 
 
 
 

Polisminne!

Kategori: Allmänt

Är det något jag alltid flaggat för så är det att man ska ha en god relation med polisen. Har man det och sköter sig här i livet blir allt mycket enklare och lättare. För handen på hjärtat - poliser och brandkår är mångfixare. De är riktiga problemlösare. De vet allt. De är vandrande uppslagsböcker inom alla områden.
 
Jag har varit väldigt mån att försöka föra över detta till mina barn. Jag vill att de ska veta att oavsett vad de har för problem (ja inom vissa gränser förstås) så kan de alltid ringa polisen och få hjälp. Är du i en främmande stad och inte hittar - i nödfall - ring polisen. Har du låst dig ute? Ring polisen. Har du fått ett slag på käften eller varit med om en olycka - ring polisen. Även om de inte alla gånger kan hjälpa dig personligen vet de ofta hur du kan lösa ditt problem eller vem du bör kontakta för att få hjälp.
 
Ett av sätten att föra över detta på var att när barnen var små, varje år, åka till stadens polishus och ge blommor. Oftast på Alla Hjärtans Dag. Det brukade vara väldigt uppskattat och ungarna lärde sig tidigt att polisen är snälla och trevliga så länge man står på rätt sida lagen. Ja, de är faktiskt snälla annars också, men de har vissa regler som de måste följa. Spottar du en polis i ansiktet kan du inte förvänta dig att han eller hon är trevliga tillbaka.
 
I alla fall. Jag läste en sak på Facebook idag som gjorde att ett minne från då ploppade upp i huvudet.
 
Vi hade köpt ett stort fång tulpaner och var på polishuset och räckte över dessa. Kvinnan bakom disken sken upp som en sol och blev verkligen jätteglad, så glad att hon hämtade poliserna på stationen för att visa och låta ungarna få träffa dem. Speciellt en av dem blev verkligen rörd. Han tackade så mycket och dröjde sig kvar en stund. Pratade med mig och ungarna, tyckte det var ett mycket bra och viktigt ställningstagande. Sen frågade han om barnen ville komma in och titta på stationen. Det ville ju ungarna gärna!
 
Vi fick se det mesta. Jag tittade väl inte så noga utan var helt tagen i hur polisen närmade sig ungarna. Han var helt fantastisk på att berätta och visa och förklara och verkade stundtals nästan glömma bort att "lilla mamman" var med. Så kom vi till arresten. Den lilla frågar om hon får prova bli inlåst för att kolla hur det kändes att sitta på andra sidan. Visst fick hon det. Han släppte in henne och låste dörren. Dottern går runt därinne, stolt och förtjust som få, provar skrika för att se om det ekar och knackar på dörren när hon anser sig färdig. Polisen låser upp. Dottern smilar med hela ansiktet och säger med huvudet på sned:
- Nu är jag hungrig! Får man någon mat här?
- Ja, det kan man få. Idag är det köttbullar med kokt potatis, svarar polisen.
- Hur många köttbullar får man då?
- Ja, en sex till åtta stycken får du nog.
Dottern funderar en stund och blir sedan helt allvarlig. Så tittar hon upp på polisen som står närmast henne och så frågar hon lågt:
- Men om jag inte orkar äta upp alla då? Blir ni arga då?
Polisen skrattar och sätter sig på huk. Han drar henne till sig och säger mjukt:
- Nejdå. Då får du lägga dem åt sidan.
- Åh, du är ju snällare än min mamma, viskar hon och ger honom en lång kram.
 
Man behöver inte säga något mer, eller hur?
 
 

Sanslöst glad!

Kategori: Allmänt

Jag mår bara bättre och bättre och har förstått att den här sjukheten i kroppen har nog legat latent en längre tid för nu kommer energi och gott humör forsande så pass att jag knappt vet åt vilket håll jag ska vända mig. Det började nog vända i början av veckan. Jag åkte till jobbet fast jag inte kände mig speciellt pigg och kry. Jag hade jätteont i halsen, kunde knappt prata och kände mig allmänt igengrodd och dassig. Min ursäkt var att jag lättare skulle hålla mig varm och smidig i kroppen om jag rörde lite på mig och det kunde jag göra på jobbet. Och att jag inte längre smittade.
 
Väl på jobbet gjorde jag mina plikter. Så kändes det. Jag gjorde förråden och drog "mitt" lass på provmottagningen. Under eftermiddagen kände jag mig ändå lite piggare. Jag var glad att ha varit på jobbet, jag hade inte frusit under dagen och jag tyckte faktiskt det gått över all förväntan att jobba. Dessutom hade jag fått mina "måsten" gjorda. Dem jag absolut ville göra. Jag hade gjort förrådet, faxat studien och varit på samtal hos chefen. Det är årliga medarbetssamtalet som vi skulle ha gjort för ett par veckor sedan men som jag skjutit upp av olika anledningar två gånger.
 
Tisdagen rullade in. När jag på morgonen "hostade upp mig" och kände mig som en snigel så någonstans var det ändå något som glimmade till. Det var det första en arbetskamrat sa till mig på morgonen. Att jag såg piggare ut och lät bättre på rösten. Då hade jag inte noterat det själv utan tänkte bara att det var ju artigt att säga. Men under förmiddagen kände jag att jo för fan, hon har rätt, jag är faktiskt piggare.
 
Sen steg det mig över huvudet och det har fortfarande inte lagt sig.
 
Jag är superpigg. Bihålsinflammationen har försvunnit, det är inte mycket slem i halsen kvar förutom precis runt struphuvudet, där är det ömt fortfarande och jag tänker att snart får jag nog börja spotta såna där vita så äckliga mandelbitar...! Såna man typ nästan kräks av. Så ÄCKLIGA är dom! Men jag kan svälja utan problem, det är bara lite tjockt just nu. Energin flödar. Jag praktiskt taget är uppe i taket och springer. Glad så jag kan spricka också. Lättroad till tusen.
 
Har en väninna jag tycker jättemycket om som skriver böcker från Napoleons storhetstid, och det tolkar jag som typ 1750-1850 och eftersom jag vet att hon gillar att jag lägger ut bilder som inspiration till det jag själv skriver så satte jag mig och googlade bilder på hennes århundrade. Hittade massor fina bilder, men finast av alla var en man med en mörk häst. Eftersom jag inte kan reglerna med att publicera andras bilder på min blogg så lägger jag inte ut den här. Men jag skickade den till henne. Så fin! Stilig kille och i mina ögon talande bild. Även om det bara var en porträttbild. Men så skrev jag något om kärlek på tidigt 1800-tal och råkade få upp bland annat ett konstnärligt... Ja jag vet inte hur jag ska beskriva det. Ehrensvärd tror jag tecknaren hette och bilden Politiska Skrivan. Ni kan ju googla på det. Om ni vågar. Det jag hittade där har jag skrattat åt hela dagen. Även när jag var inne i affären bubblade det liksom över. Folk trodde nog inte jag var riktigt klok. Jag vandrade runt där bland allt folk och skrattade förtjust åt mig själv och tänkte - jag undrar vad han som gjorde bilden tänkte egentligen?
 
Gott Nytt År på er alla!!