Maxits syster Rosa har alltid haft en given plats hos oss. Ända sedan hon var superkelig redan som liten, var det bestämt att hon skulle stanna hos oss. Sen om det är det eller vad det är som gjort kattan till värsta bitchen av dem alla vet jag inte. För hon är inte snäll mot andra katter. Särskilt inte mot sin syster och sin mamma.

Rosa spinner och trampar med klorna när hon blir kelad. Hon kan komma precis när som helst och hoppa upp i famnen, lägga sig där och bara göra sig påmind att hon finns till. När man sover tycker hon om att ligga uppe vid huvudet och spinna. Gärna vid sidan om kudden. Men det är ju bra, då får vi alla plats.

Rosa är sex år nu och hon har alltid varit värstingkatten. Det är hon som ska äta först. Hon som ska skita först i lådan. Hon som ska ha mest kel och framför allt först. Däremot pratar hon inte så mycket som de andra de andra katterna.

Rosa är en av hemmakatterna. Hon går inte så långt hemifrån och är aldrig borta långa stunder, som både hennes mamma och särskilt hennes bror Alex kan göra. Alex som jag ska berätta mer om en annan gång har ju sett ut ett andra hem som han alternerar till.

Men hon är snäll, Rosa. Hon skulle aldrig göra någon människa eller ett barn illa. Hon tål att bäras på och knycklas till i soffan av små barn (menar inte så illa som det låter). Hon finner sig i allt sånt. Jag tror inte jag kan minnas en enda gång som hon rivit oss med avsikt och hon är trevlig när hon har med veterinären också att göra. Det har inte hänt så ofta men när det hänt.

Rosa - Maxits syster. Det är lättast att se skillnaden på dem i ansiktet. Maxit är mer vit! =)