Äckelsaker jag saknar ibland =)
Kategori: Allmänt
Jag satt och gick igenom mammas foton häromdagen. Sorterade dem. Slängas. Sparas. Ge bort... Ibland hittade man foton som man inte hade en aning om att hon tagit, och ibland foton som väckte upp över tusen minnen. För det mesta vackra minnen. Som dem där jag och min syster är tillsammans. Speciellt det när vi rullar runt på gräsmattan utanför hennes lägenhet och man ser i princip två gapande munnar i våra ansikten. Jag minns den dagen. Vi skrattade så vi grät när vi firade mammas fyrtiofemårsdag. Bara hyss. Hela jävla dagen.
Det fanns också foton på mitt gamla arbetsställe. Grisar. Det var jag och grisar och barn och grisar. Och jag kan inte låta bli att tänka tillbaka en stund. Grisarna. Mina älskade grisar! Ja, de var inte mina förstås. Men jag jobbade med dem och jag såg dem som mina. Jag kunde göra allt för dem. Dygnet om kunde jag jobba för dessa varelser, om så behövdes.
Vid grisning kunde det behövas. Då brukade vi dela upp nätterna, jag och bonden. Och ibland glömde man att man var ledig och körde dit ändå mitt i natten för att kolla grisningarna. Och en gång glömde bonden också och vi sprang ihop i svinhuset vid två på natten! Det slutade med att vi bevakade samma sugga och hjälptes åt att greja lite grann.
Vi hade nattbeslysning i stallarna och det var skönt. Gick man in i stallarna mitt i natten så reagerade de inte speciellt mycket. De hörde ju att vi kom, de var varna vid det, och de såg oss i det dunkla lyset. Och det är något utöver det vanliga att se nyfödda krabater treva sig fram till juvret och sutta i sig råmjölken mitt i natten. Eller att få vara delaktig i själva förlossningen.
Minns många grisningar som gått både bra och dåligt.
De bra grisningarna som när ena suggan hade kraftiga värkar men inget hände. Man fick gå in i veterinärrummet, tvätta sig med tvål och vatten. Mycket tvål hade vi, det skulle bli bra glid på armen. Sen gick man och lade sig bakom suggan och förde in armen i förlossningsvägen. In och upp skulle man och ibland hände det att det satt någon liten kulting därinne på tvären.
Det kunde vara ganska trångt och knöligt att få ut dem. Speciellt om det var förstföderskor. Man fick ta det lugnt och försöka få tag om huvudet. Men känslan när man fick tag och kunde följa med värken ut med den lilla och suggans lättnad att fått ut den är fortfarande obeskrivbar! Lycka!
Sen fanns det liknande scenarion också som inte gick så bra utan där man till slut fick inse att det går inte utan man får ta ut och skjuta suggan istället. Det har också hänt, och första gången det hände mig, att jag fick ge upp, var så hemsk att jag grät hela kvällen. Min stackars lilla flicka! Det var hennes första kull och min första arbetsplats på egna ben, utan min mentor. Och det slutade med att vi fick dra ut och skjuta henne trots mina försök.
Jag minns också flera gånger som jag vårdat sjuka grisar och det är något jag saknar ibland! Speciellt två minns jag. Känsliga personer ska nog sluta läsa nu - men den ena hade ett sår på bogen som inte ville läkas utan bara varade och hade sig. Jag ringde veterinären och frågade vad jag skulle göra för penicillinet hjälpte inte. Han hade mycket att göra den dagen och eftersom vi kände varandra lotsade han mig över telefon att skära upp såret på ett speciellt sätt och när jag gjort det, fick jag tömma hela bölden. Det rann tjockt var överallt. Det rann mellan fingrarna och jag tvingades trampa i det men såret blev jättefint och jag fick annat läkemedel att hämta ut på apoteket. Sen läkte såret jäklar så fint och suggan var pigg och glad.
Den andra suggan blev mobbad av de andra och fick en bitskada i skinkan. Så länge hon gick i karantän kunde vi inte göra så mycket men sedan flyttade vi över dem i ett annat stall och då fick hon gå ensam. Och en dag tog jag mod till mig och bestämde mig att ge henne samma behandling som suggan ovan, och skar upp såret med skalpell. Man skär tills det kommer blod, kan man säga. Och den här gången kom inget tjockt var utan det var blandade vätskor som stank lik. Alldeles stilla stod flickan och lät mig skära. Det kom en hel störtflod, en kaskad, och jag fick det på mig. Fick i ansiktet också och mådde illa resten av dagen. Hela svinhuset stank lik. Den lilla suggan fick sina sprutor och piggade på sig väldigt fort. Hon blev senare min bästis. Hon var alltid jättesnäll mot mig och tjurig, närmast aggressiv mot andra.
Det fanns också en sugga på gården som kallades Gladys för hon såg ut som en flodhäst. Och så fanns galna 33:an som var fullkomligt livsfarlig. På allvar. Hon attackerade om hon kunde. Den med svansen, hon hade två knorrar på svansen istället för en =) och så en annan favoritsugga som hette 1093. Vi hittade en sorts respekt hos varandra som var jättebra. Hon lärde sig att om jag kom in i boxen bakifrån var det lugnt, och hon fick vakta sina små. Man såg till att ställa henne mellan mig och ungarna så var det fritt fram att mocka sedan. Men kom man däremot in i boxen framifrån så tog hus i helvete.
Jag var väldigt mån om mina grisar. Jag var pedantisk. Det skulle vara rent och snyggt. Fick jag blåsor i händerna var det inte deras bekymmer. Även om jag hade fyrtio graders feber och ingen kunde hjälpa mig så skulle de ha det mest basic. Mat. Rent. Tillsyn. Jag hade ju hela dagen på mig så... Det hände att jag tog ett stall, gick hem och sov en timme, tog ett stall till, gick hem och sov en timme...
Sista året i svinhuset lärde jag mig att avliva också. Det var något jag absolut vägrat göra tidigare men som jag förstod var en nödvändighet när läget var som det var i stallet just då. Jag tog jägarexamen också för att kunna avliva vid behov. Har alltid hatat slaktpistolen som kräver närhet vid avlivning utan föredrar andra doningar.
Avslutningsvis tänker jag berätta om den dagen vi hade öppet hus för dagis i maj månad. Det kom massor av barn och vi bjöd på ponnyridning, hölassåkning, traktoråkning, tipsrunda... Ungarna stannade speciellt vid en sugga. Hon låg så nära grinden där de stod och tittade. Hon låg där, på mage, med spetsade öron och kikade på dem. Helt lugnt låg hon där. Hela dagen... Ni fattar? Vi upptäckte plötsligt att hon var stendöd. På morgonen hade hon varit uppe och ätit frukost precis som vanligt, men sen efter lunch när ungarna kom hade hon dött. Och vi kunde inte gärna dra ut henne inför alla besökare heller. Så hon fick ligga där tills alla åkt hem. Det var lite makabert att veta men tack och lov så upptäckte ingen något =D
Det var lite grisminnen!!
