perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om mina hundar och katter, skrivandet, migrän och mig själv i största allmänhet.

Minnenas allé

Kategori: Allmänt

Jag har varit i Karlshamn idag och hämtat grejer. Det var ganska jobbigt. Smärtsamt. Upprivande. Tänk att han sparat så mycket saker som var - är - vad man nu säger - mammas. Hade ingen aning. Det var en kuslig upplevelse. Jag var beredd att möta det gamla. Att efter så många år återse, besöka, mammas hem. Hennes och hans lägenhet. Men jag var inte beredd på att tiden stått stilla alla dessa år. Precis som för Kåre. Min karaktär.
 
Jag parkerade bilen i samma ruta som jag alltid gjort när jag skulle besöka lägenheten. Enda skillnaden är att det gått tio år. Men det märktes inte. Rutan ser exakt likadan ut nu som då. Bara bilarna runtomkring är annorlunda. Men det märker ju inte jag. Det är ett antagande. Jag stod en stund vid min bil och bara andades. Mindes jag vilken lägenhet det var i den långa raden?
 
Ja.
 
Det var inga problem.
 
Tänk vad man minns?
 
Knackade på och gick in i lägenheten. Den ser exakt likadan ut nu som då. Bara lite mer sliten. Lite mer gul. Soffan som är ny står på samma plats som den gamla - vid fönstret eftersom mammas sjuksäng stod direkt innanför dörren. Akvariet är borta. Men annars är allt som det var. Samma möbler. På samma ställe. Böckerna i hyllan i samma ordning. Foton på mamma är nertagna från väggen men hennes dödsannons på anslagstavlan sitter kvar. I köket ligger mammas hushållsapparater samlade i en korg på golvet. Hennes handgjorda vas står kvar i hyllan med nagelfilen i. Det går knappt att ta in.
 
I sovrummet är sängarna är inte längre bäddade men det ligger saker i den som en gång var mammas. Hennes handdukar och badlakan. En symaskin. Hennes syskrin. Foton. På henne, min syster, hennes pappa dvs min morfar, från hans bröllop. På väggen hänger hennes pussel kvar precis som hennes stora älskade helkroppsspegel. Men den är så dimmig nu att man knappt ser sin spegelbild. Sprickan uppe i emblemet är kvar. Byrån under också. Jag får frågan om jag vill ha det men jag skakar på huvudet. Har inte plats. Vill inte ha. Men det känns i själen att det hänger där. Gardinerna är också samma. De är så blekta att mönstret inte finns kvar i utrymmet närmast fönstret. Men utanför fönsterkarmen finns det kvar. Det är blommor på dem.
 
Vardagrummet. Soffan är som sagt ny. Tapeterna gula. Jag har inget minne av att han rökte. Det ligger saker utspridda överallt. Bokhyllan är full av minnen. Vill jag ha? Nej. Jag kan inte förmå mig att ta i sakerna ens. Ta hem dem och göra vad med dem? Böcker. Porslin. Krus. Ljusstakar. Barskåp fast utan sprit. Glas. Massor av olika glas.
 
I hallen hittar jag rådjuret mamma älskat över allt annat. I porslin. Jag har alltid velat ha det. Klappar rådjuret på nosen och börjar nästan gråta när systern säger att den är min. Hon ser att jag vill ha den. Jag erkänner och berättar att jag ville haft hem den redan när mamma dog men då kändes det fel att stövla in i lägenheten och rycka åt mig en massa saker. För det är ju minnen för honom också. Han som då blev kvar. Hon får tårar i ögonen. Jag tar rådjuret i famnen, tårögd, och bär ömt in den till sängen där jag samlar det jag vill ha.
 
Vi dricker kaffe och pratar. Minnen blandas med liv och död. Det känns som vi är goda vänner sedan länge även om vi knappt ens träffats. Har så mycket att prata om. Så mycket att berätta för varandra. Två muggar kaffe utan socker och ändå smakar det bra. Så går vi ner i källaren. Ännu mer saker från mamma. Gardiner. Mattor. Kläder. Filtar. En radio jag minns från min barndom. Julsaker. Kattburen från Spöket (som de ägde ca fem år före hennes död). Väskor skor och skidstavar. Hon undrar varför det finns stavar men inga skidor och förvånas att höra att jag har skidorna hemma hos mig. Hur blev det så?
 
Det blir svårt att skiljas åt. Det känns fint att träffas. Prata. Och det hade varit så svårt att göra detta utan henne. Hon är ett gott stöd. Och hon säger detsamma om mig. Tänk att du kom, sa hon. Att du bara var ett samtal bort. Att du kunde komma. Redan idag när jag så väl behövde dig. Vi kramas och bestämmer att snart träffas igen.
 
Ikväll ska jag till gymmet. Jag har ingen som helst lust, jag är kvar i minnenas parad och är ganska ledsen. Men just därför gör det gott att åka in där och ta ett bus. Jag behöver det. Behöver komma ifrån. Det har varit jobbigt idag. Men det har också varit en väldigt lyckad och vacker dag. Fast nog är det svårt att smälta att det fanns så mycket sparat från mamma. Vilken kärlek det var, dem emellan, och nu är de återförenade igen. Och jag tror nog att både systern och jag behövde mötet idag <3
 
 
Kommentera inlägget här: