perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om mina hundar och katter, skrivandet, migrän och mig själv i största allmänhet.

Våran kära Musli <3

Kategori: Allmänt

Till en början med ska jag bara erkänna att jag inte vet hur man gör ett U med två prickar över, och därför får det bli Musli istället.
 
Musli var dotterns råttbebis. Han var liten och grå när han kom och öronen satt på ett lite speciellt sätt. När jag såg honom första gången trodde jag han var sjuk, att han vinklat öronen så. Men det är tydligen en speciell "ras".
 
Dottern beställde honom och fick vänta länge på honom. Så han var hett efterlängtad när han äntligen hämtades ett antal mil hemifrån. Jag och maken var emot att han skulle komma. Det fanns redan två stora råttor i familjen, vad skulle hon med en tredje till? Men in ramlar Musli och söt som fan var han. Så liten. Så bedårande. Och så snäll.
 
Det dröjde bara ett par dagar innan Musli faktiskt blev sjuk. Ett veterinärbesök gjorde klart för dottern att han hade lunginflammation. Ett väldigt dyrt och tråkigt besked för henne. Men hon fick medicin att ge honom och allt verkade reda till sig. Musli växte till sig och som den bebis han var så blev han som han umgicks. Väldigt tillgiven och glad. De stora råttorna tog väl hand om honom, men det finaste minnet jag har av honom var när han somnade på min axel en kväll när jag satt vid köksbordet och var social en stund. Dottern satt mitt emot och sa att han nog trivdes hos mig. Först låg han och bluppade med ögonen och sen somnade han. Finaste bästaste Musli <3
 
Det gick ett tag till. Dottern åkte iväg med kompisar och någon - vem får vara osagt - glömde stänga grinden in till hennes rum. Jag och maken satt och tittade på Game of Thrones och hörde ingenting. Men någon av djuren var inne på hennes rum och fick tag i Musli - hur luckan till buren kunde vara öppen är ett mysterium - och... Ja.
 
Vid tio på kvällen, när det var mörkt och jag insåg att det skulle bli en sen kväll framför teven, gick upp för att förbereda sängarna... Jag gick upp för trapporna men för att kunna tända i hallen måste jag gå en meter på golvet på övervåningen. Jag kände att jag trampade i något. Foten liksom... Den gled lite. Det var blött. Och instinktivt redan då fattar jag att det blir obehagligt att tända lampan men jag måste.
 
Jag tände.
 
Och mötte en helt nerblodad övervåning.
 
Det var blod i hela rummet. På golvet, alltså. Och i allt det här blodet ligger små små rester. Klumpar, som inte går att se vad det är för något. Jag tror först - hoppas - att det är från hundarnas märgben. Men någonstans inser jag ju själv det orimliga. Frågan då är bara - vem är det?
 
Jag går ner och kontaktar dottern. Vill att hon ska veta innan hon kommer hem. Hon blir så klart jätteledsen men tar det förnuftiga beslutet att inte komma hem under natten. Bra, jag vill inte att hon kör bil i det tillståndet hon nu är i. Sen är det bara att gå ner och byta strumpor, ta på sig skor, ta med sig skurspannen upp och börja reda till skiten.
 
Det är något visst med att skura upp blod. Det går åt mycket vatten. Det tar sin tid och är absolut inte trevligt. Och jag hittade resterna av kroppen. En grå päls med bruten ryggrad. Jag vågade inte titta om huvudet låg under, det såg ut så, men jag ville inte se ett krossat huvud eller några döda ögon. Så jag tog hand om honom och sen var den kvällen förstörd.
 
Det känns som om Muslis dagar var räknade ända från början och det enda jag kan trösta mig med är att han var död när jag hittade honom och i varje fall slapp den biten. Att avliva våra husdjur är inte vad jag tycker om att göra. Jag har avlivat griskultingar i mina dagar och det gick relativt bra så länge de var små och jag kunde göra det utan att tänka utan döma blixtsnabbt och plocka direkt. Men att ta hand om husdjuren - det är något helt annat.
 
Vila i frid, Bästa Musli <3
 
 
 
Kommentera inlägget här: