perssonality.blogg.se

Året var 2001. Sommaren var varm och jag var mammaledig. Dottern är född i början av mars så hon var fortfarande "inte ens krypande" då.

 

Det var som sagt väldigt varmt och jag svettades även om jag gick i shorts och t-shirt. En dag var jag inne i en second-hand och skulle köpa kläder till barnen, och fick en jättebra idé. Vad skulle  maken tycka om jag blev lite mer kvinnlig? Jag hade ju nästan precis fått barn, ammade fortfarande så tuttarna var fasta och fina. Jag såg ganska slank ut i jämförelse mot vad jag sett ut under vintern så... Jo för fan. En klänning!

 

Jag letade och härjade runt och hittade till slut en jag var nöjd med. En tunn vit med ljusblå blommor. Åh så somrig den var! Man knäppte den framtill också så den var lätt att få på sig. En väldigt nöjd och glad Åsa betalade och tog med mig den hem.

 

Väl hemma bytte jag om och skred omkring i klänningen. Njöt av att den var skön och svalkande. Det kunde cirkulera luft runt hela kroppen och det satt inte åt någonstans. Tänk om man skulle ta sig en promenad med den? Det hade väl varit något?

 

Ner med dottern i vagnen och så den stora bredvid. Hon ville gå själv och det fick hon så gärna. Vi gick ner mot granngården som har travhästar. Elin plockade blommor i dikeskanten. Amanda låg och halvsov utan täcke i vagnen. Jag gick barfota i sandaler och med klänning och kände mig vacker och feminin.

 

Så körde en silvrig BMW förbi. När han var så nära att jag kunde se föraren, såg jag till min föraragelse att han skrattade. SKRATTADE. Åt mig eller? Tanken blixtrade förbi men så tänkte jag att så var det naturligtvis inte alls. Han lyssnade nog på radion. Folk fick väl för fan vara lite glada utan att jag tog åt mig?

 

Men så vänder bilen en bit bort och kör mot oss en gång till.

 

Denna gången skrattade föraren om möjligt ännu mer och ser ut att peka finger också. Jag blir bestört och tittar på Elin. Gör hon något som är så roligt? Hon har väl inte slitit av sig alla kläderna och spritt språngande bakom mig? För sånt kan hon ju får för sig. Hon var ju så liten och när hon blev varm brukade kläderna åka av. Men hon hade aldrig klätt av sig på andra ställen än hemma tidigare. Vänder mig om men nej, Elin ser ut som vanligt och räcker fram en bukett blommor.

 

Så vänder den förbannade biljäveln IGEN och kommer mot oss. Jag stannar och blänger. Då stannar bilföraren också och en skäggig gubbe hoppar halvvägs ut. Han skrattar så jag knappt kan höra vad han säger. Men till slut uppfattar jag att han säger "men knäpp klänningen kvinna!"

 

Jag tittar ner på mig själv. Knapparna har gått upp och jag har inte märkt något. Jag skyltar med behå och trosor. Högröd i ansiktet vänder jag och går hem och slänger klänningen. Det är första och sista gången jag hade klänning på mig med knappar fram. Kommer aldrig mer att göra om den skiten.

 

Nästa blogginlägg kommer att handla om när jag försökte gå i kjol.

 

Obs. Det här är helt sanna berättelser.