Spelar roll hur man ser ut?
Kategori: Allmänt
Jag erkänner. Jag har väldigt svårt för hur jag ser ut. Jag kan stå länge framför spegeln och försöka göra något åt mitt hopplösa hår och dölja min förbannade plutläpp och obefintliga överläpp. Men det slutar alltid med att jag rycker på axlarna och slänger ifrån mig borste och hårgelé och går därifrån eftersom jag ser värre ut än innan jag började försöka. Och den lätta går jag på - varje dag.
Jag vet ju så väl att det är insidan som räknas. Och jag tycker att alla människor är vackra. Jag gör faktiskt det. Jag älskar sitta och titta på människor i smyg på cafeer och mitt i rusningstrafiken och bara njuta av hur andra ser ut och klär sig. Då bryr jag mig inte mycket. Jag accepterar andra helt och hållet. Fast, visst, om någon sticker ut och går förbi med leriga brallor så undrar jag kanske vad som hänt, varför de går i skitiga brallor, varför de inte bytt om innan de går ut bland folk. Fast vad vet jag om deras liv?
Jag är inte själv speciellt noga med mitt utseende. Jag går i fläckiga kläder ibland. Kläder som har så mycket hundhår på sig att jag själv kan bli klassad som en. Ibland kan jag ha samma tröja ett par dagar i rad bara för att jag tycker den är tillräckligt ren. Men jag går som jag trivs och ser mig själv som en enkel person. Tycker du att jag är svår? Okej - men prova att prata med mig.
Viktiga saker i mitt liv kommer först och just nu är det att läsa, ta hand om familjen, skriva lite grann (det svajar väldigt mycket sedan jag börjat läsa mer) och ta det lugnt. Har inte haft migrän på jag kommer inte ihåg när, och det är extremt bra eftersom jag brukar få ta starka tabletter ett par gånger i veckan för att kunna jobba. Eller så kan jag nog inte uttrycka det... Men om jag stannat hemma varje gång jag har ont och blir påverkad av det så skulle ingen vilja ha mig anställd. Den saken är klar.
Men åter till ämnet.
Jag ska nu ge ut min bok Skuggor av ljus. Den kommer ut 6:e januari 2017 via Grim Förlag. Det är något jag är sjukt glad och stolt över och jag tänker mycket på det. Det jag stressar över där är väl mest att jag kommer att synas i media. Det är oundvikligt, speciellt i början. Och jag oroar mig för att säga knasiga saker och att det får större uppmärksamhet än själva bokens innehåll. Och jag tycker att jag är så jävla FUL. Men det är ju så jag är skapt, tänker jag. Jag ser ut som jag gör. Och så försöker jag halvhjärtat göra det bättre - utan att lyckas - och så tänker jag att jag får väl gå sådan då. Igen.
Men de senaste dagarna har jag börjat tänka annorlunda. Jag läste på en blogg, Nestor förlag - psykisk ohälsa i fokus, vidden av att älska sig själv. "Bli din egen bästa vän", skrev hon, Jessica. Och jag tyckte det lät så otroligt fint och inlägget var det bästa jag läst på mycket länge. Jag blev alldeles varm i kroppen och bestämde mig för att genast ändra åsikt om mig själv.
Det första jag fick höra var "men sluta bry dig, vi har vant oss vid hur du ser ut för länge sedan!"
Läste ett inlägg som löd så här: "Aldrig fel med att ha ett stort ego så länge vi inte glömmer bort andra". Är det inte otroligt vackert?!
Sedan, idag, var jag inne en kort stund hos min chef i ett ärende och vi råkade komma att prata om boken som ska ges ut. Och jag råkade nämna mina tankar om mitt utseende och då tittade hon på mig och sa att det är inte så hon ser mig. Jag ser dig som den du är, inte hur du ser ut, sa hon.
Det är många tankvärda ord och jag har bestämt mig för att ta vara på tiden bättre, bli snällare emot mig själv och inte vara så förbannat negativ emot mig själv. Jag har den kropp jag har och ska vara förbannat stolt över den! Och det tycker jag att ni också ska vara! Fast ni kanske har värk varje dag, hör eller ser dåligt, ni kanske inte kan gå ordentligt eller har en påse på mage sedan en tarmsjukdom - stå på er! Tycker om er själva! Uppskatta och lyssna på er kropp. Bli ett med er själva! <3
Tack för i år, ha en underbar nyår - vi hörs 2017.
