perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om mina hundar och katter, skrivandet, migrän och mig själv i största allmänhet.

Det är här med Åsa och eld.

Kategori: Allmänt

Åsa och eld går inte hand i hand. Det blir liksom aldrig bra. För några år sedan höll jag på att elda upp både mig själv och huset när nattlinnet tog fyr. Det resulterade i två panikslagna unga och brännskadade händer. Mina händer, tack och lov. Inte ungarnas.
 
Idag hade jag en ledig dag. Jag steg upp vid sex och rastade hundarna. Drack kaffe med maken. Kollade runt på Facebook och åt en toast till frukost. Sen började jag städa. Jag dammsög, plockade undan, tvättade och startade diskmaskinen. När det var gjort satte jag mig och skrev, och sen tittade jag på klockan. Fyra timmar tills jag måste ut med bilen. Jo, jag hinner tända upp i kakelugnarna och få det lite extra varmt tills jag duschat.
 
Jag tände först den ena sedan den andra. Lite grinig blev jag eftersom jag inte lyckades på första försöket utan på andra. Sen var det bara att mata på. Den i vardagsrummet fick vara stängd eftersom jag inte höll koll på den, jag satt ju i matrummet och där var luckorna öppna för jag ville ha ut så mycket värme som möjligt.
 
Duschade. Njöt av värmen. Stod en stund framför kakelugnen i matrummet och värmde mig efteråt. Så skönt! Sen puttade jag in några små pinnar till och vandrade in till den andra, den i teverummet. Lade handen på och konstaterade att den inte var så varm. Så jag valde en stor vedkloss. En inte bara stor utan den största jag kunde hitta i korgen. Så det skulle vara en stund. Sen stängde jag luckorna och gick till datorn igen.
 
En stund senare gick jag ett varv för att kolla hur mycket det brunnit ner, om jag månne kunde öppna luckorna i vardagsrummet också. Nu har det nog slutat sprätta, tänkte jag och öppnade luckorna. Av en ren tillfällighet fick jag för mig att känna på ugnen igen och huuuu vad VARM den var! Jag blev skiträdd. Hade en bekant en gång som eldade i sin för hårt. Hans murstock sprack och hela huset brann ner! Skit också! Vad gör jag nu?!
 
Jag blev stående och bara stirrade på kakelugnen. På den stora klossen som brann så fint. Över halva var kvar. Ja, sticka in handen och dra ut den var det inte på tal om. Den brann ju! Men hrm. Kunde jag få ut den på annat sätt? Kunde jag ta två vedträn och bära ut den? Nej, chansen att tappa den på golvet var för stor. Men jag måste ju göra något. Tänk om huset börjar brinna! Skulle jag ringa brandkåren? För en jävla vedbit? Det måste finnas något annat sätt. Brandsprutan? Nej, tänk om den förstörde resten av huset. Vad skulle gubben säga om han kom hem till ett skumdränkt hus, liksom?
 
På tal om gubben. Jag ringer honom, tänkte jag och ringde. Som väl var svarade han ganska fort. Jag började bubbla om mitt misstag och hör en suck i andra änden.
- Det är nog inte så mycket du kan göra, du får nog låta det brinna ut.
- Men tänk om det börjar brinna!
- Hur varm är den?
- Jättevarm!
- Kan du lägga handen på?
- Knappt, säger jag och petar med handflatan på kaklet.
- Men du kan?
- Ja, men...
- Annars får du väl slänga på vatten?
- Och riskera att ångorna som blir spräcker hela skorstenen?
- Okej. Vi har väl inget att ta ut den med heller... Förutom metallhinken vi tar ut askan i.
- Åh, ja! Den tänkte jag inte på. Jag kan ta klossen i den och bära ut den!
- Fast hinken kanske blir så varm så du inte hinner ut. Och då börjar det brinna någon annanstans.
- Mmmmhm. Fan - det blir nog brandkåren ändå!
- Du kan ju öppna ett fönster.
- Öppna ett fönster?
- Öppna fönstret så blir det svalare i rummet. Så blir den också kallare.
Så blev det. Jag öppnade fönstret på vid gavel och katterna tyckte det var jättekul. Efter tio minuter en kvart stängde jag igen, då var det skitkallt inne. Jag vågade inte känna mer på kakelugnen. Den glödde mest. Men det avger ju också värme.
När jag hämtat lilla tjejen efter skolan berättar jag och när vi kommer hem säger jag stolt:
- Titta! Huset står ju kvar!
- Jubla inte förrän du varit inne, svarar hon och sticker iväg så jag inte ska få tag i henne.
Retsticka! Vänta du bara...!
 
Men nu är det fem sex timmar sedan och kakelugnen börjar kallna på allvar. Det är nog faran över. I fortsättningen ska jag tänka mig för när jag eldar. Inga stora klossar i mitten eller slutet av eldningen ;-)
Kommentera inlägget här: