perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om mina hundar och katter, skrivandet, migrän och mig själv i största allmänhet.

Ögonvitor!

Kategori: Allmänt

När jag var i barn och tonår var hästar det enda som gällde. Hästar hästar hästar. Jag försökte övertala mina föräldrar jag vet inte hur många gånger att skaffa häst och jag skulle ha den i vedboden. Jag skulle själv bygga stall därinne och det skulle till och med bli plats över till veden. Jag räknade på kostnader och skrev annonser till Min Häst på saker jag skulle behöva till den.
 
Men det blev aldrig någon häst.
 
Då.
 
Det blev senare. Som vuxen, men allt det där är en annan story. Den tar vi en annan gång. Grejen är jag kan lite om hästar. Jag har hållit på mycket med dem och fast det är tio år sedan den sista så finns det lite kunskap kvar i skallen. Blanannat att förstå hur hästar ibland reagerar och läsa av dem därefter.
 
Jag gör ingen direkt hemlighet av att jag försöker gå ner lite i vikt. Jag har sprängt 80-kilosvallen nu (neråt) och har därmed nått mitt STÖRSTA mål. Jag vill springa. Springa springa springa. För det är då det händer något inom mig. Något helt fantastiskt som inte går att sätta ord på. Att byta om och komma andra sidan dörren är det svåra. Jag känner mig dum. Jag - ut och springa? HA!! Flodhästar och elefanter är inte ämnade för det.
 
Men jag vill.
 
Jag vill så jävla gärna för det är då det händer!
 
Idag hände det igen. Fast med stilpoäng. Och det kunde ha slutat med en katastrof.
 
Jag sprang där på skogsvägen. Musiken pulserade i öronen och jag var så jävla fokuserad. För det är fortfarande väldigt jobbigt att dra den där rundan. Det är mycket uppför och nedför och hit och dit. Min mobilmätare har alltid stått på RUNNING även om jag gått powerwalks, men numera springer jag alltså - för som sagt - det är då det händer - och idag var inget undantag.
 
Rundan är fyra kilometer men jag springer inte så långt. Men jag känner väl till den och målet är att öka på efter hand. Jag lärde mig backa på den här vägen en gång och därför betyder vägen något speciellt för mig. Jag vet också att grannstallet använder den som träningsbana till travhästarna. Men i allafall. Jag sprang där i min egen värld och ser att längre bort, bakom kurvans växtlighet, kommer travhästarna. Jag har aldrig mött dem här förut. Och då har de förstås aldrig mött mig heller. Och jag vet att jag har en lysande rosa tröja på mig. Någonstans tänker jag redan här att jag kan skrämma i varje fall förstahästen.
 
Mycket riktigt.
 
Den rundar kurvan och spärrar upp ögonen så vitona lyser och viker kroppen åt vänster för att dra till skogs. Jag ser också att kusken uppfattar vad som är på gång och att han stålsätter sig för en runda käpprakt upp i skogen. Ögonen spärras upp på andrahästens kusk också - ska ekipaget framför dra till skogs?
 
Tusen tankar rörande brutna häst- och människoben, sönderskrynklade sulkies, hästar som kommer lösa och flyr för sitt liv med lösa tömmar och remmar. Jag vet att det inte lönar sig att ropa för hästarna vet inte vem jag är och att ändra rörelsemönster är inte heller det allra bästa. Jag flaxar ju inte med armar och ben på det sättet så det är inte det de reagerar på utan min lysande rosa tröja och att jag plötsligt bara ÄR DÄR. Så jag fortsätter springa. Lugnt och fint och tyst. Och hästen inser blixtsnabbt att det inte är någon fara utan bestämmer sig för att hålla sig på vägen och trava på. Kusken andas ut. Andrakusken skrattar. Han känner igen mig och hälsar glatt. Hans häst är den enda som inte reagerat på någonting.
 
Ja. Nu vet vi om varandra. Duktigt. Nästa gång blir det inga reaktioner. Inte på det sättet i varje fall. Och det var väldigt trevligt att ses därute i skogen! Jag vet att förstekusken varit överviktig själv en gång och sedan slagit vad med folk på en fest att året efter skulle han springa maraton. Och det gjorde han. Så han förstår nu när han ser mig ute i skogen.
 
Livet är en fest.
 
Live it!
Kommentera inlägget här: