perssonality.blogg.se

För många år sedan hade vi häst. Först två shettisar. Det var inte något vi planerade från början, det var bara så att vi lärde känna en kvinna som hade häst och följde med henne till stallet en dag. Och där hade en hästhandlare hyrt in sto med föl som sällskap. Eller röjningsarbete kring byggnader, skulle man också kunna säga. Det lilla fölet hade ett stort sår på mulen och när vi frågade hur hon fått det fick vi svaret att hon fastnat med mulen i en konservburk och när de slet loss den följde en bit av mulen med.

 

Det är en helt annan historia som jag kan berätta senare och visa bilder.

 

Vi köpte loss det här lilla fölet och som alla vet ska hästar inte gå ensamma. Så med hjälp och stöd av alla i stallet blev det att vi köpte halvbrodern till fölet också. Samma pappa men inte samma mamma, födda samma år, i samma flock. Behöver jag säga hur kärt återseendet var och hur mycket bonus vi hade på grund av detta val?

 

Åren gick och att ha tid med två unghästar var inte lätt. Kvinnan vi delade stall med visade sig senare inte vara riktigt klok, och vi var flera som flydde hals över huvud därifrån. Jag och min man hamnade i ett stall i en annan kommun mitt i natten. Det var en dyr akut lösning men det enda vi kunde göra där och då.

 

Vi kom till läget att hästarna skulle ridas och köras in, och det gick inte så bra. Till slut fick vi ge oss och vi sålde båda hästarna och köpte ett större russ istället som var både riden och körd. Ilona hette hon. Hon var sex år och jättepigg. Jag tappade snart räkningen på hur många gånger hon lyckades bocka av mig ute på åkrarna. Men sicken stadig och orädd häst! När vi trafiktestade henne var hon helt otrolig. Vi mötte timmerbilar och skördetröskor utan problem. Hon var ta mig tusan inte rädd för något.

 

Min mamma fick förstås veta att jag skaffat häst och berättade vitt och brett om att hon ridit i sina ungdomsår. På sin farbrors ardenner. Att rida var ingen konst, serru! Nä, det är möjligt, sa jag. På farbrors trötta arbetshäst. Men mitt pigga jävla russ var det annorlunda! Men mamma stod på sig. Hon kunde rida. Och när jag sa upp till bevis frågade hon bara "visst, vara och när?"

 

Det gick inte så bra för mamma.

 

Jag har bilder där Ilona ser ut att nästan skratta ihjäl sig med mamma skrikande på ryggen. Och ändå gjorde vår lilla häst ingenting. Hon skrittade piggt över stallplanen bara och mamma tyckte det gick för fort. Hon drog i tyglarna och proade högt men till ingen nytta. Min lilla häst bara klippte med öronen och jävulskapet lös i ögonen på henne. Jag lät inte mamma sitta på speciellt länge för jag såg tydligt på hästen att det var grejer på gång.

 

Det här är ett av de käraste minnena jag har från mamma. När jag känner mig down eller saknar henne, vilket händer ganska ofta numera eftersom det är årsdag i morgon, tar jag fram den här bilden och tittar på den. Lilla fina mamma och pållen min! <3