perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om mina hundar och katter, skrivandet, migrän och mig själv i största allmänhet.

Ta vara på tiden - NU!

Kategori: Allmänt

Jag ska på begravning på fredag.
 
Det är en min mammas gamla sambo tillika ena dotterns Gudfar.
 
Det känns inte riktigt okej.
 
Vi har inte setts på tio år. Ändå, när jag fick veta vad som var på väg att hända, blossade en massa gamla känslor upp och när katastrofen - ja, jag väljer att kalla den så - var ett faktum grät jag och förbannade mig att jag låtit det hända. Att jag låtit det gå så långt. Att jag inte tagit vara på tiden bättre och faktiskt gjort ett slag i saken den där kvällen han ringde och frågade hur jag mådde förra året.
 
Han tvekade.
Vi lät bli att pusha på.
Och nu ses vi aldrig mer igen.
 
Jag ångrar att jag inte ringde det där samtalet extra för att höra hur HAN mådde.
Jag ångrar att jag inte trotsade hans tvekan och åkte och hälsade på.
Jag ångrar alla de gånger jag varit i staden och inte åkt inom och sagt hej.
För nu ses vi aldrig mer igen.
 
Vad som väntar på andra sidan vet jag inte. När man är död har man inget medvetande. Inte på det sättet som vi har nu, tror jag. Kanske ett medvetande på en annan nivå. Och det kan störa mig att inte veta i förväg. Jag vill inte tro att livet är slut bara för att man dör. Slut här, ja, på denna jord. Men inte där borta, där de döda nu befinner sig. Jag vet hur det gick till och hur maktlöst det blev alltihop och det är helt fruktansvärt. Varför just han? Varför i Herrens Namn just HAN? Det fanns en bättre plan för honom, okej, men vad då?
 
Jag måste lära mig av detta. Lära mig att tala om för dem jag älskar att jag älskar dem, kanske varje dag. Och om inte med ord så genom handling. Man vet inte när man ses för sista gången. Jag ska hålla av människor jag tycker om lite mer. Döden är så definitiv. Jag får aldrig en ny chans att ringa det där samtalet, plinga på hans dörr och fråga om han bjuder på kaffe. Och det som är så otäckt är att jag inte förstår varför jag känner så starkt. Eller rättare sagt, det kanske är just det jag gör. För han ska rör upp känslor. Han påminner mitt inre om vad jag saknar allra mest.
 
Kanske.
 
Hur det än är. På fredag ska jag på begravning och jag vet att jag kommer att vara så ledsen så ledsen. Men jag vet också att när jag går därifrån har jag fått ett fint avslut, jag har sagt farväl, och kommer utan att skämmas att försöka göra något roligt på kvällen.
 
Kramas mer.
Älska mer.
Ta hand om varandra.
 
<3
 
 
Kommentera inlägget här: