perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om mina hundar och katter, skrivandet, migrän och mig själv i största allmänhet.

Släpig släptur.

Kategori: Allmänt

Har semester och fått upp drivet i skrivandet. Äntligen har det lossat igen! Jag har krånglat hit och dit länge innan jag lyckades hitta tråden i Vrede. Det krävdes att jag raderade bort 50 sidor med allt var det nu innebär. Men nu så! Nu går det stadigt framåt med ungefär 1500-2500 ord per dag. Synd bara att jag ändå inte hinner så långt som jag velat - livet kommer emellan ibland och det tar faktiskt längre tid än man tror ibland.
 
Idag fick jag ett oväntat uppdrag. Jag skulle ta släpet med mig och köra till storstaden och hämta en pall foder till vildsvinen i hägnet. Allright. Inte vad jag hade tänkt idag men visst. Det kan ju bli trevligt, i och för sig, och se hur nya vännen Kirsi har det på sitt jobb och gubben slipper stressa med det här ikväll. Då kan han fokusera på sina elever istället. Så jag åt frukost och gick ut till V70. Backade till och kopplade släpet. Kollar som vanligt så allt funkar, och nej, det gör det det inte. Backlampan lyser. 
 
Då måste man göra om hela proceduren. Ner på marken och i med den där tändkabeln. Och sen in i bilen, på lyset och struttarunt hela ekipaget igen. Fortfarande samma sak. Aningens irriterad gör jag om samma sak en tredje gång och nej, det går inte.
 
Då tog jag upp telefonen och ringde maken för att se om han kunde hjälpa mig över telefon eller om han var i närheten och kunde svänga förbi. Bara upptaget. Prövade ringa bilverkstaden. Kanske de kunde koppla om jag körde dit? Nej, ingen svarar där. Ringer maken - upptaget. Ringer verkstaden - inget svar. Ringer maken - upptaget. Ringer verkstaden - inget svar.
 
Så här kan jag inte sitta, tänkte jag. Då tar det ju hela jävla dagen! Jag får byta bil. Så det gjorde jag. Kopplade loss skiten igen. Det är hjul som ska upp och handtag som ska vridas och saker som ska lyftas. Sen ska V70 flyttas och nyckeln till Sorento hämtas. In med asen i den, köra fram och backa bak till dragkroken. Kom två decimeter fel och fick justera det för hand. Lyckligtvis är Sorenton högre och mycket lättare att koppla rätt på så det lyckades på första försöket. 
 
Så är jag äntligen på väg!  
 
Väl i Karskrona letade mig fram till Fryshuset. Parkerade och fick pallar lastade. En liten och en stor. Sedan drog jag vidare dit fodret ska levereras. När jag kom upp på E22 ringde jag den som skulle ha fodret och kollade så han var hemma. Det var inga som helst problem. Det var bara att komma. Så jag satte på musiken i och körde på. Man får ju inte köra mer än 80 och det var tungt att dra. Eller kanske inte tungt så sett. Men för mig som är ovan att dra släp så känns det ju annorlunda.

När jag närmade mig hemtakterna funderade jag på att åka hem först och äta något. Men så tänkte jag att nej, då måste jag ju ut med bilen direkt igen efteråt. Bättre att köra direkt. Och han vet ju att jag kommer och står väl klar med lastaren och så.
 
Ha!
 
Tji fick jag.
 
När jag kom till gården var hundarna ute och bonden syntes inte till förrän efter en stund. Och då hade han inte traktorn klar. Först skulle det morsas och hälsas. Sedan skulle det tittas på släpet och planeras hur vi skulle lasta av. Sedan ska man backa undan så han kommer ut med traktorn och så tar det en stund.
 
Jag är hungrig och jättekänslig. Kom ihåg det. Så det är absolut ingen som helst kritik eller sånt mot bonden!
 
Traktorn kommer och då måste jag köra fram igen. Sedan måste gallren på släpet av. Så skulle det krångla så klart och jag slog mig på benet. Hej och hå vad vi är glada! Sen ska skiten lastas av. Gafflarna ska in under lasten och det är för högt. För lågt. Lite mer till höger och lite mer uppåt, tack så mycket. Hjulen vrids hit och dit på lastaren och den glada bonden berättar om sina tuppar och hönor och kycklingar under tiden från en öppen dörr. Vill jag ha några tuppar? Han måste slå ihjäl dem annars. Nej, jag kan inte ha några tuppar. Ja, det är synd att slå ihjäl dem - kan vi bli klara snart eller!!! - ja, det hade varit fint med höns men vi kan inte ha höns springade på vägen hemma och jag kan inte bygga egen hönsgård.
 
Avlastat äntligen och då ska gallret på igen. Frontgrinden först. Ska den på först undrar jag. Den ska ju kopplas i sidogrinden. Javisst ja. Så av med den igen och på med sidogrinden. Det gick inte. När jag fick ner min sida åkte hans upp och vice versa. Det tar en bra stund för oss att hitta felet. Det är grejer i vägen som kräver några slag med en slägga. Sen går det men det är precis. På med frontgrinden men den sitter fel så vi får ta av den igen. Det krävs att vi hissar ner hjulet på släpet så vi kan komma åt att öppna det fullt när vi ska haka fast det. Så ska det så klart sega sig. Det skrapar och gnisslar och jag har lust att skrika åt bonden att skynda på för jag typ svälter ihjäl.
 
Till slut är allt på sin plats igen och bonden frågar glad i hågen om han får bjuda på kaffe. Jag tackar nej och säger som det är - jag måste hem och äta. Jag är jättehungrig. Okej, en annan gång. Så sätter han sig i Sorenton och backar ut den åt mig. Är inte van vid automatväxlad och bromsen kommer i kläm. Det tar sin tid. Men bonden han är glad och berättar att under konen bredvid mig där ligger minsann en höna och ruvar på ägg.
- Ja här värps det ägg överallt, säger jag och tänker - var det  det bästa jag kom på att säga, eller??
Äntligen allt klart och jag kan köra hem.
 
Nu har jag fått mat i mig men skadan verkar redan skedd. Jag börjar få huvudvärk. Som alltid en timme efter jag ätit om jag varit hungrig länge. Men nu är jag ju hemma i allafall. Ska bara ut och parkera släpet och hämta Amanda och åka till moppeverkstaden och kolla läget och lämna hjälmen och in till apoteket och hämta medicin och in i djuraffären och köpa katt och fågelmat.
 
Sen. Sen kanske jag kommer hem och hinner sitta en stund innan jag ska ut och gå kvällen med Pelle.
 
Ha en fin dag =)
 
Kommentera inlägget här: