Att ta abort på en hund.
Kategori: Allmänt
För några veckor sedan hände det som inte får hända här i huset. Våran ungtik löpte och blev påsatt av våran kille. Det var absolut inte planerat och det räckte med att släppa dem utan uppsikt en kort kort stund.
Vi har tre till tikar i familjen och det här har aldrig varit ett problem. Visst, det är stökigt när tikarna löper, men jämtarna har aldrig lagt sig för honom och den lilla tiken som han har gjort en del försök med har vi ändå kunnat hålla koll på. Dessutom har Pelle varit kemiskt kastrerad så risken för skarpa skott har varit liten.
Emellertid känner jag att det här med kemisk kastrering har funkat jättebra och i våras var jag iväg och kollade upp en riktig kastrering. Då fick jag veta att han måste ner i vikt först, och jag började gå mycket med honom för att lyckas med det. Tanken var då att skära honom nu i höst.
Att fylla på den kemiska kastreringen istället glömdes bort men vi blev brutalt påminda alltså, För ett par veckor sedan. När det en morgon stökades under köksbordet och när jag upptäckte det var det redan så pass att de satt ihop.
Jag ringde dagen efter till veterinären. För när jag jobbade på hundpensionat för typ sex sju år sedan gick det till så att man ringde och fick komma och spruta hunden direkt. Döm om min förvåning, ångest och fasa när jag fick höra att de reglerna man hade då inte längre gäller utan nu måste man först konstatera hunden dräktig - alltså låta den gå i 30 dagar och undersökas med ultraljud - innan man kan göra något. För dagens sprutor ger annars såna hemska biverkningar för tiken.
Men - att avbryta en halvgången dräktighet då??? Vad gör DET med hundens sinne? Hon vet ju säkert att hon väntar valpar. Och vad väntar nu? Idag ska jag iväg och göra det där ultraljudet och sen då? Ska hon få sprutor och jag ska hitta stora geléaktiga klumpar på golvet eller? Alltså fy fan vilken dag som väntar - OM hon är dräktig - vilket jag är övertygad om att hon är. För annars har lilla späda Sally breddat sig bra över ryggen och rundat till sig bra den sista tiden.
Jag skäms något hemskt för att något sånt här kunde hända hemma hos oss men nu får man ta konsekvenserna. Tanken på att låta henne få de här eventuella valparna ligger ständigt närvarande men det gör också vad jag kallar realisten. Vi kan inte ha huset fullt med valpar och vi kan inte låta en ettårig liten hund få valpar med en sheltie även om båda har bra stamtavlor. I min värld korsar man inte medvetet dessa två raser och man måste kunna göra sig av med dem - och hitta bra hem till alla. Och man ska ha tid och engagemang vilket vi (jag) inte har. Det finns inte en enda försvarbar anledning att låta hunden få valpar. Den dagen det ska ske ska vara en medveten parning och med en fin tax eller dreverkille.
Ta vara på er därute. Det ösregnar här idag - det måste vara Guds tårar över vad som komma skall. Eller vill han bara trösta mig att allt kommer att gå bra idag? Vi får väl se.
