perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om mina hundar och katter, skrivandet, migrän och mig själv i största allmänhet.

Morgondrama.

Kategori: Allmänt

Det var igår morse det hände. Jag var som vanligt ute med hundarna vid kvart över fem på morgonen. Eftersom jag vant mig av med att gå med mobilen så hade jag inte den med mig utan gick "ensam" med hundarna och pratade högt för mig själv.
 
Precis som jag brukar.
 
Jag går sedan ett par veckor en ny runda på morgonen för att slippa passera svinhuset där jag en gång har jobbat. Nu när det är mörkt så ser man inte alltid var Pelle (som alltid går lös) tar vägen och inte sällan tar han sig en avstickare till gödselplattan då. Det vill jag inte, och jag känner inte för att ha honom kopplad heller eftersom jag redan har en jycke i varje hand och han faktiskt kan gå lös.
 
Vi gick och vi gick och vi gick. Förbi grannarnas hus, och rundade Folkets Hus här i byn. De gräver ner fiber och ska flytta gatlyktorna vi har där, så numera är de avstängda. Det gör mig ingenting. Jag är inte mörkrädd när jag går på vägen och jag har pannlampa på mig.
 
Jag har väldigt dålig koll på vad som hände sedan. Om jag trampade snett eller vad tusan, men plötsligt är jag medveten om att jag är på god väg att ramla. Jag vinglar allt kraftigare och sprattlar för att hitta balansen men faller obönhörligt och slår mig rätt ordentligt. Kanske för att jag spjärnat emot. Jag tar emot fallet som gott jag kan med händerna men slår ändå i axeln, röven och högerbenet. Eftersom jag tog emot mig med händerna så innebar det att jag släppte hundarna.
 
Ester stannade omedelbart men Sally pinnade ju iväg utom synhåll förstås. Hurra! Jag är lös, sa hon och tjoffsan hejsan så var hon borta.  
 
Först trodde jag att jag brutit mig. Det gjorde vansinnigt ont och jag förbannade mig själv att jag inte hade mobilen med mig. Nu var hundjäveln borta med allt vad det innebär och jag kunde inte resa mig. Men jag skulle i varje fall synas, tänkte jag. Jag har lampan igång så jag blir inte påkörd åtminstone. När jag tittar upp ser jag att Sally är på väg tillbaka. Jag ser hennes ögon i lampskenet. Så jag lockar så fint jag kan på henne och hon kommer faktiskt så jag kan ta henne.

Fint.
 
Det stora problemet är löst.
 
Nu ska jag bara komma upp också. Jag är ju vig som ett kylskåp (höhö!!) och ont överallt så det tar en stund att komma upp på alla fyra så jag kan resa mig. Vänsterfoten gör så ont att jag knappt kan stå på benet de första stegen men sedan går det rätt bra. I slutet av promenaden känns den riktigt bra. Då är det värre med högerbenet, högra skinkan och axeln. För att inte tala om händerna.
 
Jag klarade mig ändå bra måste jag säga. Förutom mitt största (och typ första) blåmärke på benet på sex år (klart som fan det gör jätteont, jag är ju inte längre van att slå mig, annat var det när jag var grisskötare, då var den här typen av blåslagningar en baggis) så har jag slagit i handlovarna så de är röda och ömma. Men det är inga skrubbsår som man hade när man var barn. Jag kan skriva obehindrat och det är en lyx. Inte för skrubbsår hade hindrat mig men iallafall.
 
Mest glad är jag ändå att Sally kom till mig och att jag kunde resa mig och ta mig hem. Nu känner jag mig mest bara mesig som skriker AJ så fort någon eller något ens snuddar vid mitt ben. Men alltså - det gör ont. Jätteont.
 
Ha det gott kära vänner!
 
 
Kommentera inlägget här: