perssonality.blogg.se

Inga ord kommer att räcka till för att uttrycka den sorg jag bär i hjärtat. Det gör så ont. Jag trodde det skulle kännas lite bättre idag men det gör det inte. Istället kommer den där hemska känslan att något fattas. Arn är borta. Min älskade ÄLSKADE Arn Fräs Magnusson dog igår och inget kan ersätta honom.

 

Jag har fem katter kvar men ingen av dem kan ta hans plats.

 

Just nu fattas min stora spräckliga tigerkatt på köksgolvet. Hans plats är tom. Han brukar - SKA - ligga framför köksskåpets luckor med frambenen tålmodigt vikta framför sig och bara vänta på den där husmusen ska komma på andra sidan skåpsdörren så han kan fånga den. Det är så vi vet att möss tagit sig in i huset. Då lägger sig Arn på vakt - just där och just så - och det hade han börjat göra den sista tiden.

 

Idag på morgonen kom musen ut - och en av de andra katterna tog upp jakten. Den klarade sig undan genom att ta skydd bakom kylen. Men de andra katterna kommer att ta den. Nu är ju Arn borta och då har de the first watch. De tar över Arns plats så sett. Men ingen av dem lägger sig så som han.

 

Halva dagen igår låg Arn i soffan. Nerbäddad och fint. Jag ansträngde mig till mitt yttersta för att ha en normal dag så långt jag kunde och vågade för att han inte skulle börja lukta. Han skulle få känna att allt var som det skulle innan han lämnade huset. Jag dammsög och skurade golvet. Främst urinet han fällt strax innan han dog. Tvättmaskinen och diskmaskinen jobbade och jag plockade som jag brukar. Men jag spelade ingen musik för jag hörde den ändå inte. Det enda jag hörde var Arns jävla hemska rop på hjälp strax innan han avled.

 

Jag vaknade på morgonen och skulle gå ut med hundarna. Sköt upp ytterdörren och något tog emot. Jag hann se Arn komma på fötter. Han stod upp men såg ut att klökas. Jaha, tänkte jag. Så går det när man är glupsk. Men jag det var något med honom som gjorde att jag bar in honom ändå. Det var nog hela hans uppsyn. Han såg inte okej ut. Han skrek ett par gånger. Ett utdraget kvidande jag aldrig hört från honom. Håren reste sig i nacken och jag tänkte att himmel, det är något fel på honom! Han kan ju inte andas som han ska! Kände med händerna snabbt över hans kropp, den verkade hel först, men han andades med hela buken och höll huvudet ner mot golvet. Öronen, nosen och munnen var iskall på honom.

 

Ut med hundarna och jaga veternär. Klockan har hunnit bli sju - tjugo minuter har redan gått - och jag får inte tag i någon. Bara i Läckeby svarar man och det är två timmars resa dit. Arn klarar inte den resan. In igen. Arn ligger på golvet och sprattlar. Jag försöker avgöra om han satt i halsen eller om han blivit påkörd men ger upp, han ligger ju för fan och dör, jag hinner inte göra något. Paniken stiger och jag förbereder mig att köra honom till närmaste veterninärstation och banka på dörren. Under tiden som jag susar runt här hemma ringer jag en jägare också. Vet inte varför, egentligen. Han frågar mig - ska jag komma och avliva honom åt dig?

 

Då blir Arn alldeles tyst.

 

Jag ser honom sträcka ut sig på golvet och han gapar. Jag ylar till jägaren att han ligger och dör. Han svarar att det är nog inte så farlig, ta det lugnt, snälla du, ta det lugnt. Jag lägger på luren i örat på honom och rusar in till Arn, sliter upp honom i famnen. Han drar något sista andetag och sen blir han helt stilla i min famn. Jag skriker ut min sorg. INTE ARN INTE ARN INTE ARN!!! Kattjävel, lämna mig inte här utan dig!!

 

Arn är så speciell. Han kom till oss och det enda vi vet är att familjen skulle slå ihjäl honom om inte någon från Andra Chansen hämtade honom. De ringde oss, de skulle hämta våra marsvin men fick alltså förhinder. Vad de skulle göra av katten visste de inte men marsvinen fick vänta. Jag sa - utan att tveka - ta hit katten och hämta marsvinen. Vi tar hand om honom tills han får ett nytt hem.

 

Arn kom och var så rädd för människor att han fräste och revs för sitt liv och stack iväg och gömde sig. Det tog fyra dygn att hitta honom. I fyra dygn låg han gömd i en hörna bakom kläder. Han vågade inte komma fram och äta och dricka. Han gick inte på lådan. Han låg där. När vi fick fram honom drack han och vågade gå på lådan. Och som han skrek när han kissade. Jag ringde veternär som sa att han måste dricka massor av vatten. Och på något sätt fick vi honom att dricka och han redade till sig.

 

Favoritsysslan blev att ligga på soffans rygg och slicka maken i håret. Men ingen - INGEN - fick röra honom. Så vi körde på det. Han fick komma till oss.

 

Det var på hans andra eller tredje år hos oss som han vågade visa sitt jag. Han började stryka sig kring benen på mig i köket och jamade så långt att det knappt gick att höra.

 

Fjärde året kom han en morgon in med en skada i svansfästet och fick åka till veterinär. Blev dränerad och sydd och fick ha tratt i två hela veckor. Dessa veckor tillbringade han på köksbordet. Hela tiden låg han där, på en kudde, och blev otroligt kontaktsökande. Han började sedan följa med på promenader utomhus och hålla sig nära - hela tiden. Kom man för långt ifrån jamade han. Lågt och knappt hörbart. Men han ville ha sällskap.

 

Femte året började han, kalla vinternätter eller regninga dagar, att hoppa upp i min säng och lägga sig under täcket. Som en liten boll med ryggen mot låren och så kloade han min mage och lyssnade man noga hörde man att han spann. 

 

Det var bara Arn som satt på köksbordet och stirrade på ens händer när man skrev för hand. Bara för att sedan plötsligt göra utfall mot pennan emot papperet. Fast utan klor. Det var bara på lek. Han kunde också få för sig att riva ner pennor eller sudd på golvet. Bara så. Riva ner utan att jaga. Bara riva ner och vänta på att det kom upp på bordet igen. Älskade knäppa katt!

 

Sjätte året kom Lilleman till oss och han tog genast den vanvårdade sjuka kattungen till sig. Han låg hos den lilla dygnet om. De åt tillsammans - Arn lät alltid den lilla äta först - och tog det slut så väntade han tålmodigt på mer. För han visste att vi inte skulle glömma bort honom. Han slickade den lilla kattungen ren och trygg, och när de började gå ut gick de tillsammans. De var bästa vänner ända tills igår. Igår särades de. Tills döden skiljer dem åt, bokstavligen.

 

Arn var hela tiden en katt under utveckling. Han förvånade alltid och var alltid nära. Han kom att betyda så väldigt mycket för mig för han valde oss. Han kom hit, jag tror han aldrig varit nära människor innan, och sedan valde han oss. Och när Andra Chansen hittat ett nytt hem till honom efter några månader så sa jag att han redan var hamma. Han stannar här, hos oss, för resten av sitt liv. Och det gjorde han. Men inte räknade jag med att han skulle dö i min famn bara åtta år gammal.

 

Jag är så tacksam att det inte finns ord att ha fått ha denna katt hos mig och att han tog sig hem. Han tog sig hem. Jag är helt överväldigad. Men också så ledsen att inte kunnat hjälpa honom. Han är död och jag får aldrig mer...

 

Han är borta.

 

Och jag saknar honom något djävulskt.

 

PS. Tack till jägaren som ringde upp mig igen efter en stund för att höra hur det gått med katten, om jag fortfarande ville att han skulle komma. Jag bara grät och sa till honom att det behövdes inte. Han var redan borta. Men tack för att du ringde. Han beklagade det som hänt och sa att han visste hur mycket katterna betyder för mig. Jag vill också passa på att tacka för uppmärksamheten mina inlägg på Facebook fått. Det värmer så mycket och tröstar. Tack snälla, och tack för att ni står ut med att jag även ett par dagar framöver kommer att lägga ut en massa om Arn och min sorg. För jag är verkligen väldigt väldigt ledsen. DS.