perssonality.blogg.se

Tänkte bjuda på ett äldre minne idag. Det händer ju att jag gör det.

 

Jag minns inte vilket år det var men det borde ha varit 1994 eller 1995. På den tiden jobbade jag deltid hos min bonde Lasse. Var tredje helg var grisarna mina (hade jag tur blev det oftare, det var så otroligt roligt att jobba med dessa fyrbenta djur!). Fredag kväll åkte man upp till gården för lite genomgång av helgen och kaffe, sedan var grisarna mina lördag morgon, lördag kväll och söndag morgon. Söndag kväll var ofta gemensam, då vi hade ny genomgång inför måndagen då han själv skulle ha dem.

 

På den här tiden fanns inte nya stallet. Det var stora stallet som hyste 12 digivande suggor på ena sidan och 12 boxar med tillväxt mittemot. I det lilla röda stallet stod lite av varje. Suggor som löpt om, brockgrisar, suggor som skulle gå till slakt av någon anledning. Någon enstaka gång grisade en gammal sugga därinne som inte fick plats i stora stallet. Det fanns sex boxar där, så det var ett ganska litet lugnt stall men ganska tungskött. Bredvid det lilla röda som det kallades fanns lilla vita och därinne bodde sinsuggorna. Suggor som var dräktiga i olika stadier bodde gruppvis där. Jag tyckte inte om att göra rent därinne, det var stressigt. När suggorna ätit ville de inte stå instängda i båsen längre utan ville backa ut och jag var alltid rädd att de skulle lyckas. Det var tungt och halt men ju mer muskler man fick dess snabbare gick det och man lärde sig med tiden precis hur man skulle göra.

 

Tillbaka till det stora stallet.

 

Det byggdes för kor en gång i tiden men blev grisstall 1972 då Lasse tog över gården från sin far. Man rakade ner boxarna och stängde in grisarna i dem, körde på utgödlingen, och då pendlade rakor fram och tillbaka på en räls på golvet. Gödseln sköts ut i omgångar. Med regelbundna intervall stannade den och då körde släden igång och tömde kulverten. Gödseln åkte då ut genom en tunnel ut på stallets baksida, på en stor platta, och hade i början en form av triangel nästan. När gödseln blev så hög att den nådde själva släden var det dags att hålla ögonen på att den inte stannade därute i gödselhögen. Gjorde den det, fick man stänga av inne, gå ut och sköta den manuellt ute.

 

Det var det hemskaste som kunde hända på ett pass.

 

På den här tiden hände det att djur grävdes ner i gödseln (det är numera strängeligen förbjudet sedan många år) och för att nå reglagen till utgödlslingen fick man gå tvärs över hela gödselstacken. Det hände att det knakade av benrester under en eller att man såg en eller annan del av gris synas. Om inte annat så VISSTE man att  man kunde, och man tittade sig noga för var man satte fötterna för att INTE trampa i det.

 

Den här söndagsmorgonen stannade släden ute och jag blev ganska sur för att bonden inte rivit ner högen innan han gick av sitt pass på fredagen. Han hade ju lovat göra det. Men uppenbarligen hade han glömt det. Det var bara att knata upp  i gödseln och börja stöka med släden. Rycka den fram och tillbaka en serie gånger skulle man göra, så den gungades loss. Då brukade den själv riva ner så pass att den inte krånglade mer på ett par gånger sedan. Jag gungade den jäveln - men den satt fast. Gungade den jäveln - och den satt fast. När det inte gick på tredje försöket heller så blev jag arg. Då fick han fan komma ut och hjälpa mig! Det hade dessutom regnat rejält under natten så inte nog med att gödseln var extra slirig att gå i, den var också våt och mjuk och jag skönk ner till anklarna om jag så mycket som rörde mig.

 

Jag (på den här tiden fanns inga mobiler) började försiktigt lämna min plats. Gick sakta och noga för att inte ramla i skiten. Nedför gick det och så PLUMS! Ena stöveln gled genom "skaren" på gödseln och sjönk sjönk sjönk.

- Men nej!! Sa jag och försökte rycka upp stöveln - med foten kvar i så klart.

Det var nära det gick, men suget efter min stövel tog över och när jag tog spjärn med det andra benet för att rädda det första gick jag igenom även där.

 

Gödsel - piss och regnvatten uppblandat med skit - är kallt att få ner i stöveln när man står alldeles ensam på en gödselplatta vid nio halv tio en söndagmorgon. Det kan jag tala om, för er som inte råkat ut för det. Och när jag stod där och höll på att försöka ta mig loss så svetten lackade och jag höll på att sätta mig i skiten också, så var det bara för mig att inse att jag hade två alternativ.

 

1. Stå här och hoppas att någon gick förbi och som kunde hjälpa mig

2. Lämna stövlarna här och ta mig därifrån i strumporna

 

Ni kan ju gissa er till vad jag valade. Jag lämnade stövlarna där och gick i sockarna. De var ju ändå dränka i gödseln och jag var så jävla heligt förbannad så det gick liksom ingen nöd på mig när det gällde kyla! Plask slask smask så var jag ute från gödseln och jag dundrade in i svinhuset igen. Av med strumporna och ner med fötterna i ett par andra stövlar. Sedan marscherade jag ursinnigt upp till huset, slet upp dörren utan att knacka och upp med köksdörren.

- ÄR LASSE VAKEN! skrek jag.

 

Det var han. Han satt med sin blossiga fina familj vid köksbordet och åt frallfrukost. I fina jävla morgonrockar och morgonfrissor. Han såg jätteförvånad ut. Hon också. Sonen slutade att äta.

- Bara så du vet, röt jag. Det är ditt fel! Du lovade att fixa gödeln åt mig och nu sitter slädjäveln fast! Fy fan! skrek jag och tvärvände och marscherade ut för att slänga ner halm och förbereda att grisarna fick gå i det som var kvar inne tills senare, när bonden kom ut och fixade det.

 

Det gick fem minuter. Max. Så stod en ombytt och glad Lasse i svinhuset.

- Men lilla gumman, gick du i gödseln i bara strumporna? skrattade han.

Jag ville inte ens kommentera skiten. Jag var bara arg. Han försvann ut, rättade till gödseln, kom in och hjälpte mig att göra allt färdigt. Sedan fick jag en mugg kaffe och ett par nya rena strumpor. Ovarellen jag hade skitat ner slängde han i tvätten. Och han var så klart förlåten många gånger om. För så är det ju med bästa vänner. Man kan skrika åt varann och bli sams igen utan att det är några konstigheter. Och må så vara att Lasse var min arbetsgivare, han var min bästa vän - också.

 

Bjuder på en bild från stora stallet. Det gick att fixera suggorna om man ville men det gjordes bara om de var aggressiva och under grisningen. Allts som oftast var de lösa i boxarna. Det gav trevliga harmoniska djur och en skön arbetsmiljö att jobba i. De kunde ligga hur de ville, böka i halmen, äta av den om de ville, och se sig om i hela stallet om de lyfte huvudet. Bilden i fråga är tagen sent på kvällen när grisarna ligger mätta och nöjda och sover.