perssonality.blogg.se

Jag som nästan aldrig åker någonstans var i tisdags i Bromölla. Det är inte långt hemifrån, 44 minuter enligt GPS, och det gav mig möjlighet att för första (!!!) gången köra på motorvägen utanför Valje och Sölvesborg. Jag fattar inte, den har varit där i ganska många år - och jag hade aldrig kört på den tidigare längre än till Pukavik. Det var en bra väg - tvåfiligt - och det gillar jag. 

 

Med mig i väskan hade jag Jan-Erics debutbok, Livet har sitt pris. Jag kommer inte ihåg var jag köpt den, den var inte signerad, så det tänkte jag ändra på. Jag hade också packat ner ett mycket gott humör, mina anteckningar om 21 och så stannade jag och köpte en bukett blommor.

 

Jag kryssade mig ut från motorvägen och rejält ut på landsbygden (inte så långt som det låter men ni skulle sett vilka vidder de har därnere!) och till slut ut på en grusväg som såg ut att leda till världens ände. Där, längst ute vid kustremsan, fanns det små hus och in dit skulle jag.

 

Jan-Eric och hans ljuvliga fru Birgitta, som jag inte träffat och pratat med så här förut, tog emot mig med öppna armar, kaffe och vaniljbullar. Jag tror de heter så, sockrade uppepå och med gul kräm inuti, och det var så länge sedan jag åt något så sött. Det slank ner lätt medan jag pratade med J-E och frun. Jag fick min bok signerad, vi pratade och när vi kom in på 21 gjorde jag ett stort avhopp från mitt vanliga jag och berättade i princip hela storyn för dem. Vad jag tänkt och hur det hängde ihop ungefär.

 

J-E funderade lite och kom sedan med en sådan bra idé att jag nu använder mig av den. Inte fullt ut, för det funkar inte i min story, men delar av den. För den idén kompletterar min titel och idé om 21 för bra för att låta bli. Som tack för det här bestämde jag mig att han ska få ett av friexen på Vrede när den kommer ut. Inte för att han har så mycket med den att göra så sett, utan mer för att jag vill ge honom något, det finaste och mest värdefulla jag kan komma på. För ett friex av 21 lär han ju få ändå - OM den nu kommer så långt. Jag snärjer mig på trovärdigheten och det sa jag till honom. Det är ju den lilla men superviktiga detaljen. Och då log han och sa att då fick jag väl kalla den fantasy, då, så det får det bli. Fantasykorsning - och då kan jag leva ut mina ideer ännu mer!

 

Föredraget J-E skulle hålla var på Kulturknuten i Bromölla. Biblioteket, fick jag lära mig. Jag trodde först det var två olika ställen som låg bredvid varandra för så såg det ut när jag googlade, men nej, det var samma byggnad. J-E ställde upp sin affisch och plockade upp böcker, kopplade apparen jag aldrig lär mig vad den heter och kollade så han hade ljud. Han jobbade lugnt och proffessionellt. Det här var inte hans första föredrag och det syns liksom på honom att han ser fram emot kvällen. Han tycker om det han gör, att få möta läsare och publik, berätta, låta andra få veta vad han har i sitt bagage. Lära känna Michael och Mirka på ett sätt de som inte går på föredragen går miste om.

 

Föredraget var helt perfekt, så himla bra! Bland de bästa jag varit på - och det säger jag inte bara för att jag brinner om polisens arbete, utan för att det verkligen innehåller allt. Han berättade på lättsamt sätt - vi skrattade gott flera gånger - om sig själv, varför han skrivit böckerna, vad vi ska få ta del av, och varvade in oss med bilder på sig själv och från sin resa ner till Balkan och städerna där. Han visade bilder på var skenavrättningnarna ägde rum, hur det såg ut idag, och människor han lärde känna därnere och vilken problematik de hade under kriget. Kusiner på varsin sida gränsen, svarta marknader, bordeller, poliser, FN, EU.

 

Han spelade upp inledningen till sin Livet har sitt pris och berättade om att skriva böcker. Visade siffror på hur många manus som kommer in till förlagen per år och hur många som klarar nålsögat och kommer ut som bok. Processen att skriva visades också och det hade jag inte sett på det sättet innan. Jag kom på mig själv att för ett ögonblick svepa iväg åt mitt håll - hur gör jag och vad lär jag mig av det här? Tanken var att fråga J-E hur han planerar sina verk, om han vet på förväg hur många kapitel det ska bli och vad de innehåller, men det glömde jag bort när frågor om tigrarna - djälulens avskum i skor - droppade in från publiken.

 

Vi var ganska många som lyssnade och några stannade kvar för lite eftersnack och titta på hans böcker. Jag tror några blev sålda också. Själv fick jag ett ex av Novellhotellet med mig hem. Kvällen rundades av med kramar och sedan körde jag hem - nöjd och väldigt glad över att ha så fina vänner som J-E och Birgitta. När jag berättade för henne om mina egna svårigheter att möta publiken, jag var så imponerad av J-E, förstod hon direkt vad som är mitt problem. Att jag är livrädd för att bli dömd. Det är vad det handlar om, sa hon - du är rädd att bli dömd. Och det stämmer nog för att hålla föredrag i skolan har aldrig varit några problem, det är en helt annan sak. Men att stå upp för mig själv och be andra läsa min bok - det är en annan. Jag blev nästan tårögd av känslan att vara så förstådd.

 

Bilderna jag lagt in talar sitt tydliga spåk.

 

Nu ska jag fortsätta fila på 21. Jag var ute med hundarna vid halv sex i morse och då kom jag på hur jag binder titeln rejält till manuset så det är bara att köra. Eller som Ingemar Stenmark (??) alltid sa - det är bara å åk!