perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om mina hundar och katter, skrivandet, migrän och mig själv i största allmänhet.

Att ljuga för andra är att ljuga för sig själv.

Kategori: Allmänt

Jag står för ärlighet. Har alltid sagt till mina barn - vad ni än gör så håll er till sanningen. Den kan svida rätt bra men man kommer längst och blir en vinnare i långa loppet. Därför blev det väldigt förvånade miner här hemma när jag erkände att jag ljugit för en person - under flera år - fast jag egentligen inte sagt ett enda ord. 
 
Låter det märkligt? 
Det är det inte. 
 
Jag ska erkänna en sak som är ganska svår och jobbig. Sedan jag började skriva blev det svårt att läsa. Jag förstår inte den ekvationen. När jag var ung läste jag jättemycket. Hela bokhyllan var full av böcker - och jag läste och läste. Skrev gjorde jag också. Jag och en kompis, Madde, skrev en hel bok tillsammans om en halv-indian som hette Fox. Fox bodde i Florida, ute i träsket, och hade vargar. Ni hör hur galet det låter, va? Men det var faktiskt så. Vi skrev vartannat kapitel och hade verkligen superkul. Vi till och med stod inför hela klassen och recenserade boken. Madde - så jävla fokuserad och proffsig. Jag - jag skrattade mest så jag höll på att kissa ner mig och höll på att bli utslängd från klassrummet. 
 
Fox- boken delades upp i mitt och ditt när jag och bästa vännen Madde skiljdes åt och sedan kastade jag min del. Vad skulle jag med den till - utan henne? 
 
Efter Fox-boken skrevs det på annat, men inget jag kommer ihåg så mycket av. Jag fyllde block efter block och klistrade in bilder från tidningar som ersättning för gestaltning. För det visste jag inte vad det var. Skrivintresset hade vaknat men det var inte intressant att lära sig det, jag ville bara skriva, att lära sig exakt hur var tråkigt. 
 
Men åter till ämnet. 
 
Ju mer jag börjat skriva på allvar, dess svårare har jag att läsa. Först trodde jag det var för att jag inte klarar att sitta helt stilla. Sedan skyllde jag på glasögonen. Sedan fick jag inte tag på bra böcker. Förutom Martin Melins då, de var tydligen undantaget. Status 12 och Brott kan ej styrkas slukade jag i 190. Sen har läsandet gått i vågor. Nu har jag kommit på - på allvar - att jag tycker mig se dåligt fast jag har glasögon på mig. Jag ser men det händer något när jag läser och det blir jättejobbigt att ta sig igenom böcker. Och ibland när jag ändå tagit mig igenom en bok och är jätteglad - så liksom fastnar inte det jag läst. Jag förstår inte allt. Den stora ploten kan gå mig helt förbi - för att jag inte förstår den. Jag läser den och tänker typ "men jaha, jag trodde ju att hon var... Nähä, okej, det var väl en annan som han var gift med då, jag rörde tydligen ihop det". Och så har jag inte alls rört ihop det - bara inte fattat. 
 
Så dumt. 
 
Och det är inte bara böcker utan texter generellt. Inlägg på facebook också. Särkskilt om de är långa och utan struktur. 
 
Jag har sagt till en person att jag har läst hans bok och att jag tyckte den var jättebra. Men någon recension har han inte fått. Självklart måste han undrat. Men jag har satsat på att spela sur av någon anledning - dragit mig undan - och faktiskt blivit sur - på riktigt - fast det i själva verket är mig själv jag är besviken på. Idag har jag erkänt för den här personen att jag inte alls läst boken och förklarat varför. Och nu sitter jag här och gråter. Jag är så rörd. Jag är så lättad. Det var jättesvårt att erkänna skiten men så bra det känns efteråt. Särskilt som han inte blev arg utan bara förstår och säger att han är förvånad att jag har svårt att läsa när jag kan skriva. 
 
Det är kanske inte så konstigt. Mina hjärnhalvor är konstiga. Jag vet det sedan innan. Jag brukar säga att jag behövt tre eller fyra hjärnhalvor. Det jobbas konstant i huvudet. Det pickar och trummar och spinner och slamrar, jag kan inte ens sova ordentligt utan att det rör sig därinne. Som inatt. Jag hittade sent igår kväll ett betydande fel i Vrede och det ökade såklart trycket i huvudet så istället för att sova har jag grubblat mig genom hela natten och stört mig på att inte kunna släppa skiten och sova istället. Problemet lär ju för tusan ligga kvar på morgonen och då kan jag se på det med nya ögon.
 
Det är något väldigt fel, ett jävla glapp, mellan mina ögon och hjärna och det jobbas bara enkelfiligt. Man undrar ju om det har med min nästan kroniska huvudvärk att göra. All medicin man häller i sig för att fungera fullt ut i vardagen. Fan, man har väl det lite glest mellan dit och dat eller vad det nu heter. 
 
Nu ska jag fortsätta med mitt här. Jag funderar på att gå en långrunda före duschen och njuta av det relativt fina vädrret men får se. Ett väldigt långt inlägg, lika rörigt som jag är, men har ni läst ända hit så blir sensmoralen att aldrig ljuga. Någonsin. Det förstör så mycket. Det är inte värt känslan att vara förlåten. Det är bättre att vara ärlig redan från början. Och tillåt dig glädjas med andras framgångar. Då blir den en del av dig också. 
 
Punkt. 
 
Över and out. 
 
 
Kommentera inlägget här: