Maxit
Kategori: Allmänt
Maxit är en av Sagas kattungar och egentligen är det tack vare henne vi har så många katter, brukar jag säga med glimten i ögat. Det var nämligen så att Saga blev med kattungar och fick fyra stycken. Rosa, Alex, Maxit och Cecilia.
Cecilia ville en nära bekant till familjen ha och hon flyttade först. Sedan hade lilla dottern en kompis här. De lekte och mycket av tiden hamnade med kattungarna. Kompisen ville ha Maxit och vi kunde ju inte behålla alla. Så vi lät dem ta henne med sig.
Vi tyckte vi kände familjen. De hade en fin hund och barnen lekte ofta. Vi skulle få tillfällen att träffa Maxit ganska ofta och det kändes bra. Och det visade sig vara bra också. Väldigt bra, till och med!
Dagen efter flytten ville lilla tjejen till dem och leka och se hur Maxit hade det. Gärna, jag körde henne dit. Detta var på hösten och det hade kommit frost under natten. Vi kommer ända fram till ytterdörren innan vi hör pipljud. Jag tittar mig omkring och hittar den lilla kattungen, blöt och skakande, på en stubbe. Hon hänger med öronen och svävar vid ögonkontakten. Vad har de gjort med henne?!
Jag frågar frun i huset, som inte är svensk. Hon skrattar bara och säger att "katten var smutsig så de har tvättat den". Jag försöker förklara att de kan inte tvätta och slänga ut henne när det är så kallt ute. Hon känner dem inte och vadå smutsig? Vad menar hon? Hon hade ju precis flyttat dit och var ju ren och fin igår? Den skakande kattungen i min famn rev upp ett stort hål och att lämna henne kvar var det svåraste jag gjort.
När dottern kommer hem på kvällen gråter hon sig till sömns. De hade tagit in katten när jag åkt och skulle lära henne att hon bara fick vara i köket. Det var öppen planlösning och inga grindar. Och när hon kom till vissa punkter tog de henne i nackskinnet och slängde tillbaka henne så hon skulle lära sig punkterna av obehag. Då skulle hon inte gå dit.
Hon var dessutom skräckslagen för hunden. Vi har ju hundar hemma och jag anser att hon är van vid djuret. Men hon är inte van vid att de rusar efter henne, nafsar och drar i hennes päls, skäller och håller på. Jag började fundera på att åka dit och kräva tillbaka kattan men feg som jag är så vågade jag inte.
Jag skickade dit dottern för att leka dagen efter och hon kom hem och berättade att den dagen hade de bundit hunden med ett hopprep i ett träd när de åkte hemifrån. Maxit fick inte vara i huset under tiden utan hänvisad till en stor tom lada. Men hon berättade också att de skulle iväg hela morgondagen så då kunde de inte leka.
Värdefull information!! Så när de inte var hemma dagen efter åkte vi dit. Vi knackade på men ingen öppnade. Jag blev visad trädet där de brukade binda hunden. Där hängde ett avgnagt hopprep. Hundskall ledde oss till ladan och därinne fanns hunden och katten instängda. Hunden rusade runt runt och härjade med Maxit som låg och skakade i en liten liten hög på soffan de ställt in. Hon hade gett upp. Huvudet låg gömt mellan tassarna och hon reagerade inte när vi kom.
Jag gick fram och tog henne under jackan och sedan gick vi. Jag erkänner - jag stal tillbaka henne. Jag tog henne med hem och hon har känningar efter det här än idag. Men där och då lovade jag mig själv att varenda kattunge hemma skulle stanna kvar hos oss. Det fick bli mitt sätt att ta ansvar för dem. Punkt.
Maxit är idag en underbar katt, om än väldigt försiktig. Hon älskar min man mest och kan ligga hos honom i timmar. Utöver detta ringde familjens lilla flicka på kvällen när de upptäckt att katten var borta. Hon grät jättemycket och undrade om jag sett till katten (vad är det för föräldrar som inte själva ringer ett sådant samtal?).
- Nej, sa jag samtidigt som jag smekte deras katt över ryggen. Jag har ingen aning om var hon är.
Samma kväll ringde jag också till en nära vän till familjen som kom på stört och hämtade Maxit och hennes bror Alex. De fick bo hos honom i åtta månader. Och det var tur, för flickan kom hit bara dagar efter och letade efter katten.
En katt de aldrig mer fick återse.
Cecilia ville en nära bekant till familjen ha och hon flyttade först. Sedan hade lilla dottern en kompis här. De lekte och mycket av tiden hamnade med kattungarna. Kompisen ville ha Maxit och vi kunde ju inte behålla alla. Så vi lät dem ta henne med sig.
Vi tyckte vi kände familjen. De hade en fin hund och barnen lekte ofta. Vi skulle få tillfällen att träffa Maxit ganska ofta och det kändes bra. Och det visade sig vara bra också. Väldigt bra, till och med!
Dagen efter flytten ville lilla tjejen till dem och leka och se hur Maxit hade det. Gärna, jag körde henne dit. Detta var på hösten och det hade kommit frost under natten. Vi kommer ända fram till ytterdörren innan vi hör pipljud. Jag tittar mig omkring och hittar den lilla kattungen, blöt och skakande, på en stubbe. Hon hänger med öronen och svävar vid ögonkontakten. Vad har de gjort med henne?!
Jag frågar frun i huset, som inte är svensk. Hon skrattar bara och säger att "katten var smutsig så de har tvättat den". Jag försöker förklara att de kan inte tvätta och slänga ut henne när det är så kallt ute. Hon känner dem inte och vadå smutsig? Vad menar hon? Hon hade ju precis flyttat dit och var ju ren och fin igår? Den skakande kattungen i min famn rev upp ett stort hål och att lämna henne kvar var det svåraste jag gjort.
När dottern kommer hem på kvällen gråter hon sig till sömns. De hade tagit in katten när jag åkt och skulle lära henne att hon bara fick vara i köket. Det var öppen planlösning och inga grindar. Och när hon kom till vissa punkter tog de henne i nackskinnet och slängde tillbaka henne så hon skulle lära sig punkterna av obehag. Då skulle hon inte gå dit.
Hon var dessutom skräckslagen för hunden. Vi har ju hundar hemma och jag anser att hon är van vid djuret. Men hon är inte van vid att de rusar efter henne, nafsar och drar i hennes päls, skäller och håller på. Jag började fundera på att åka dit och kräva tillbaka kattan men feg som jag är så vågade jag inte.
Jag skickade dit dottern för att leka dagen efter och hon kom hem och berättade att den dagen hade de bundit hunden med ett hopprep i ett träd när de åkte hemifrån. Maxit fick inte vara i huset under tiden utan hänvisad till en stor tom lada. Men hon berättade också att de skulle iväg hela morgondagen så då kunde de inte leka.
Värdefull information!! Så när de inte var hemma dagen efter åkte vi dit. Vi knackade på men ingen öppnade. Jag blev visad trädet där de brukade binda hunden. Där hängde ett avgnagt hopprep. Hundskall ledde oss till ladan och därinne fanns hunden och katten instängda. Hunden rusade runt runt och härjade med Maxit som låg och skakade i en liten liten hög på soffan de ställt in. Hon hade gett upp. Huvudet låg gömt mellan tassarna och hon reagerade inte när vi kom.
Jag gick fram och tog henne under jackan och sedan gick vi. Jag erkänner - jag stal tillbaka henne. Jag tog henne med hem och hon har känningar efter det här än idag. Men där och då lovade jag mig själv att varenda kattunge hemma skulle stanna kvar hos oss. Det fick bli mitt sätt att ta ansvar för dem. Punkt.
Maxit är idag en underbar katt, om än väldigt försiktig. Hon älskar min man mest och kan ligga hos honom i timmar. Utöver detta ringde familjens lilla flicka på kvällen när de upptäckt att katten var borta. Hon grät jättemycket och undrade om jag sett till katten (vad är det för föräldrar som inte själva ringer ett sådant samtal?).
- Nej, sa jag samtidigt som jag smekte deras katt över ryggen. Jag har ingen aning om var hon är.
Samma kväll ringde jag också till en nära vän till familjen som kom på stört och hämtade Maxit och hennes bror Alex. De fick bo hos honom i åtta månader. Och det var tur, för flickan kom hit bara dagar efter och letade efter katten.
En katt de aldrig mer fick återse.
