perssonality.blogg.se

Jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på vad det är som har gjort att jag blivit en hemmasittare av rang. Jag går liksom aldrig hemifrån, förutom om det gäller jobbet eller åka och handla. Någon enstaka gång går det att övertala mig att åka och hälsa på någon, men oftast vill jag bara sitta hemma. Och då försjunken i mitt skrivande. Eller för all del, på Facebook.

 

Så har det inte alltid varit. 

 

Jag hade kunnat skriva ner min historia men väljer att istället fokusera på att jag har semester. Det har inte maken eller någon annan i min bekantskapskrets. Och det var väl uträknat, jag tänkte viga dagarna till att skriva. Redigera Vrede och min fantasynovell som kommer ut i maj, och om det blir tid kvar, skriva på Liemannen. Dock är det så att jag är van att ha massor av folk runtomkring mig. Vi är ett stort gäng på lab och det går liksom inte alltid att komma undan. Missförstå mig inte, jag stormtrivs på mitt jobb, men det finns liksom inte energi över att åka iväg och så, träffa andra, efter jobbet. Och på helgerna vill jag helst bara vara hemma för mig själv. 

 

Hemmasittare av rang, alltså. 

 

Men igår när maken kom hem från jobbet var jag så rastlös att jag klättrade på väggarna. Ville hitta på något. Hälsa på någon. Åka hemifrån. Maken trodde inte sina ögon. Jag brukar väl aldrig... Han hade jobbat hela dagen och var trött, så jag tog bilen och åkte iväg på egen hand. För att ha någonstans att ta vägen åkte jag till byn och köpte tvättmedel. Halvvägs stannade jag och skrev ett inlägg på facebook - vem bjuder mig på kaffe ikväll? Jag hade väl ingen förhoppning att någon skulle svara, men alltså, det var många som hörde av sig. De flesta bodde för långt iväg men sen var det en kvinna, Lola, som skrev "Imorgon?" 

 

Så där har jag varit idag. 

 

Jag har kört hemifrån, letat mig fram till en gård ute på vischan med hjälp av min GPS i bilen, och jag har klappat kor. Tittat på mjölkrobotar, kalvar, ännu mer kor, stallar, känt doften av hö och halm och koskit, och jag har sett stooora vagnar ute på ett slinne. Och jag har nog sällan varit gladare. Kor är inget djur jag känner till, jag har aldrig jobbat med dessa fyrbenta varelser, men rädd för dem, är jag inte. Fast de är rätt stora. Fast de bruna är mindre än de svartvita, fick jag lära mig. Efter rundvandringen i ladugården gick vi upp till huset. Lola hade bakat blåbärspaj - massor av blåbär och glass - mums - och gott kaffe. Hennes man gjorde oss sällskap en stund innan han åkte iväg på ett ärende. 

 

Kvar blev vi kvinnor. 

 

Det var bara vi. Vår gemensamma nämnare är djur. Jag har ju femton år med grisar bakom mig, och hon över 20 med kor, och ja. Vi har pratat. Och jag har njutit av varenda sekund. Det kändes som jag kunnat berätta allt för henne, hon är inte den som dömer, hon bara förstår och ger sin åsikt. Och när hon uttrycker den, är hon försiktig och lyhörd på ett sätt som gör att man bara måste älska henne. Man kan sitta där och bara vara sig själv. Och vara den man är - på riktigt - och erkänna även sina fel och brister. Och det är okej att inte vara perfekt. Livet kan vara kämpigt ibland, men man får leva med det, ta det dag för dag, man får hålla i det man håller kär och man måste tro på att göra det man älskar. Det blev mycket prat om djur, människor och hur samhället ser ut idag. Ibland tyckte vi samma, ibland olika - och vet ni vad? Det är helt okej. Man får göra det och fortsätta dricka kaffe, äta blåbärspaj och ha väldigt trevligt. 

 

Att åka iväg idag fick mig att helt lägga ner facebook. Jag rörde bara min telefon en enda gång och det var för att kolla vem som ringde en gång. Men bara för att notera det och lägga den åt sidan. Enda gången hon hade sin uppe var för att visa mig fantastiska bilder från sin semester. Bilder på turkost vatten. Att resa är inte så farligt som det låter, försäkrade hon. Du borde testa en gång. Ja, i så fall blir det till ett ställe med turkost vatten. Den saken är säker. 

 

Att åka iväg var nästan som en sådan resa. En resa till ett främmande land. Jag behövde verkligen de här timmarna hemifrån. Jag behövde den här stunden på gården. Kroppen fylldes med ett lugn som kommer att sitta i länge. Det påminner mig att jag måste skaffa ett liv att ha bredvid skrivandet. Alla, borde skaffa sig ett liv. Ett liv där man kan vara sig själv utan att jämföra sig med andra, utan att ha det så himla städat och perfekt. Jag ska se om jag hittar mitt liv ute i trädgården i sommar. Jag behöver inte spotta ur mig en massa böcker, jag kan skriva på kul, kravlöst, för att jag kan. Allt jag gör måste inte ges ut, man måste inte ge ut en bok var eller vartannat år. Om man inte vill, förstås. 

 

Några fjärilsvänliga buskar står först på menyn. 

 

Sommaren kan komma. 

 

Jag är redo.