perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om mina hundar och katter, skrivandet, migrän och mig själv i största allmänhet.

Migränbarn.

Kategori: Allmänt

Jag har ofta ont i huvudet och migrän utvecklar sig snabbt och lätt. Är känslig för många saker. Jag reagerar på stress, starka dofter, viss sorts mat, rejäl fysisk ansträngning, väder, rubbad sömn. För att nämna några saker. 
 
Jag är född 1972 och nästan två månader för tidigt. Så jag tycker det låter fullt rimligt, högst troligt, att jag fick någon sorts defekt när jag föddes. Det är något som fattas eller inte är helt uppe i huvudet. Är rönktgad för tumörer och tagit EKG, det visar inget, men jag tror helt ärligt att det finns något som inte är som det ska och som gör mig extra känslig i huvudet. 
 
En bra månad har jag ont i huvudet ca. 10 dagar. 
En dålig ca. 21. 
Ha då i åtanke att vi snackar MÅNAD och att en MÅNAD har ca. 30 dagar. 
Då fattar ni själva. 
 
Och NEJ, jag kan inte välja dagar själv.
 
Och NEJ, jag säger aldrig att jag har ont i huvudet när jag inte har det, det är liksom inte värt det, har känningar så ofta att det liksom inte är kul.
 
Om jag inte tar mina tabletter tidigt, får jag alltså så pass ont i huvudet att jag inte fungerar utan måste lägga mig i flera timmar. Tidigare tre dygn åt gången, nu brukar ett par timmar räcka. Och om jag inte blockar mig, som jag kallar det, skulle ingen arbetsgivare i världen vilja ha mig som anställd. Jag skulle klassas som arbetsskygg eller liknande. 
 
Därför blir jag så arg och ledsen när folk gör grimaser och säger "men ojdå, har du ont i huvudet nu igen", "du borde gå till läkare, du som har så ont i huvudet så ofta" och "fan vad du är sur idag".
 
När jag har tagit en tablett rasar mitt jag. Jag orkar inte vara glad. Får stel mimik eftersom käkarna låser sig (och det gör svinont att låsa upp dem genom att tex försöka äta, och det sitter i i flera timmar) och jag är inte det minsta sugen på sällskap. Om jag är på jobbet försöker jag bara bita ihop och sköta mitt jobb, väl medveten om att jag inte är speciellt trevlig att ha att göra med. Till mina närmaste arbetskamrater brukar jag säga att jag har ont, men bara ibland, för säger jag det lika ofta som jag har det, skulle ingen ta det på allvar. 
 
Jag skriver det här för nu har det hänt igen, att jag fått gliringar. Vad vill ni av mig? Tror ni inte att jag har gjort allt jag kan för att få det bättre? Gå till läkare - vad tror ni jag har gjort under alla dessa år? Okej, inte nu på senare fem sex åren, men innan dess? Och varje gång jag testar mig är mina värden superfina. Det är inget fysiskt fel på mig. Förutom att jag är fet. men jag ORKAR INTE jobba fysiskt hårt, för jag stupar rätt i avgrunden. När jag har tagit min medicin pallar inte kroppen för att tränas ovanpå det. Ät LCHF, sade någon. Okej. Men när jag provade för några år sedan sprutlackerade jag toastolen fyra fem gånger per dag och det var inte trevligt. Ät vegitariskt, säger man. Jaha. Drick mer vatten! Ät mindre portioner. Javisst, men sedan jag hamnade i klimakteriet är ju så hungrig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. URSÄKTER, JAVISST, TROR NI INTE JAG VET??? Och det vet väl alla - vill man så kan man! Sedan för det andra hade jag lika mycket ont i huvudet innan jag lade på mig alla extrakilon, det är ingen skillnad, så huvuvärken sitter inte där.
 
Förlåt. 
 
Så. Nu har jag kräkts färdigt. 
 
Nu kan jag gå ifrån datorn och göra något annat. 
 
Heja mig. Eller något. 
 
Hej svejs.