perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om familjens djur och mig själv. Skrivandet är också en stor del av mig. Välkomna!

Ovälkommen information

Kategori: Allmänt

Min mamma bodde ihop med en man när hon gick bort i cancer, och hennes död, vår sorg, slet isär ganska mycket. Trots att vi verkligen försökte komma överens så fanns det olika viljor och det blev så jävla olyckligt allting. Mamma gick bort för tio år sedan och vi har inte haft någon vidare kontakt sedan dess. Vi försökte i början men jag tror jag påminde honom för mycket om mamma, det gjorde för ont, det var uppfattningen jag fick av våra försök.
 
Förra året ringde han hem till oss. Efter nio år, och efter många om och men stod det klart för mig att ett, han var inte nykter och två, han ville träffas. Vi kom överens om en tid, som han i sista sekund ringde återbud till. Vi kom överens om en ny tid, som han också lämnade återbud till. Då slutade vi höra av oss, och han också. Men han har ständigt funnits i mina tankar.
 
Jag ser på honom som en förlorad vän. Min mammas sambo. Läs det med tyngd i orden. Han var min mammas sambo och han älskade min mamma. Jag vet inte hur många år de bodde ihop men de levde skärgårdsliv under sommaren, de skaffade hund (som var med honom på jobbet om dagarna och hennes gos på kvällen) och det enda orosmolnet på himmeln var väl att han drack emellanåt. Men det kunde mamma hantera. Han var snäll ärlig och trogen.
 
Idag råkade jag av en händelse läsa hans namn på en remiss vi fick upp på jobbet och hela min värld rasade ihop på en sekund. Han är tydligen jättesjuk. Hjärtsjuk. Mer än så behöver jag inte veta. Jag VILL inte veta. Ändå undrar jag hur illa det är. Jag vet var han finns just nu och när jag fick veta ville jag mest av allt rusa upp på avdelningen och träffa honom. Göra honom trygg. Han måste ju vara jätterädd!
 
Men han lämnade återbud till oss.
Två eller tre gånger.
Han kanske inte vill träffa mig.
 
Jag kan gå dit och fråga. Men han kanske inte orkar säga vad han tycker. Jag kan ringa avdelningen och fråga om han kan ta ställning och säga om han vill eller inte. Men det är inte någon garanti för att han ger ett ärligt svar. Han kanske inte vill träffas men inte orkar säga. Eller så vill han träffas och blir jätteglad. Eller så träffas vi och det blir ett brutalt jättefiasko. Eller så...
 
Jag satt på toaletten, i mörker, och grät en skvätt idag. Jag visste vare sig ut eller in. När jag får såna här besked, när jag utsätts för sånt här, behöver jag en stadig trygg person som håller om mig en stund. En som i varje fall finns nära och stöttar och gärna föreslår mig lösningar på saker och ting. Någon som ser vägen jag inte ser i min förtvivlan att inte veta vad som blir bäst. När det sunda förnuftet inte når fram. Jag satt väl där en kvart kanske. Tjugo minuter. Jag vet inte. Men sedan sansade jag mig och tänkte att jag måste ta reda på hur länge han varit inne i varje fall. Så det gjorde jag och det var ett par dagar.
 
Ett par dagar.
 
Det gör stor skillnad.
 
Läget är inte nytt. Läget är inte akut. Jag måste inte rusa iväg. Jag behöver faktiskt inte bry mig. Varför dyka upp vid dörren ett par dagar efteråt? Helt ärligt? Jag har funderat hela eftermiddagen på det bakom ett leende som mina kära fina bästa kollegor hjälpt mig få till. De är bäst. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dem. Jag gick faktiskt och pratade med en av dem och hon sa sin åsikt och hon höll faktiskt med mig. Det kändes så skönt. Så efter många om och men bestämde jag mig för att inte hälsa på.
 
Det kanske låter som en småsak för er. Men jag kan lova er - det är det inte för mig.
 
 
Kommentera inlägget här: