perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om mina hundar och katter, skrivandet, migrän och mig själv i största allmänhet.

När man har nytta av sitt sina karaktärer IRL =)

Kategori: Allmänt

Det verkar bli ett år med mycket åska. Flera åskväder redan där jag bor. Två stora och några mindre. Är jag rädd för ovädret? Det är inte helt lätt att svara på. Både ja och nej. Ja, för jag sett på nära håll vad som kan hända, och nej, eftersom jag är medveten om att risken är liten (men den finns!!). 
 
När jag var liten bodde jag med min familj i ett hus utanför Asarum. Jag minns huset som jättestort och trädgården ännu större. Skogen bakom var så stor att den typ var farlig och man kunde gå vilse. Nu i vuxen ålder skrattar jag åt det. Jag har varit där och tittat och milde tid så litet allting är! 
 
Men i varje fall. 
 
Jag vet inte hur många gånger jag hört hur farlig åskan är och att den slagit ner i spisen där. Själv har jag inget minne av det men det hänger liksom och gnager i bakhuvudet och jag undrar ibland varför man hade den på - om det nu åskade så pass ute. 
 
Vet inte hur gammal jag var men jag har ett ganska skarpt minne av att det åskade och jag och mamma satt i ena rummet på nedervåningen. Hon höll på med akvariet hängde mot telefonen, som hon satt ned på golvet för att - vad jag gissar - komma åt akvariet utan att riskera att blöta ner den. Hon hade glömt att koppla ur den och plötsligt slog åskan ner! Jag minns det här SKYHÖGA plinget och jag ser morsan FLYGA upp till andra delen av rummet. När hon drar ner byxorna är hon alldeles rödfläckig på höften. Hon är klart tagen och säger att hon fick sig en våldsam stöt i ändan. Och jag tror henne, för jag såg henne, jag var där. Jag trodde inte min mamma kunde röra sig så jävla fort som hon gjorde den gången. Milde tid. 
 
En annan gång, då var jag vuxen och bodde i huset där jag bor nu, åskade det och jag hade som vanligt sprungit runt och slitit ut kontakterna. Det är något jag vill att man gör till ALLT i hela huset, helst ska man stänga av proppskåpet också. Det var mitt på dagen och jag gick på toa. Bäst som jag sitter där så slår åskan ner. Hos oss, tror jag, eftersom knallen och den jättelika blixten kom samtidigt. Smällen fick hela toastolen och golvet att gunga, det var som jordbävning, och det ville aldrig sluta. Jag hukade mig framåt och tryckte händerna för öronen men kunde inte utestänga allt ljud. 
 
Sedan blev det tyst. 
 
Jag rusade runt i huset. Var tog den, skrek jag. VAR TOG DEN!! Då var jag övertygad om att det var i vårt hus (den har slagit ner en gång men blev tagen av någon säkerhetsspärr). Maken rusade också runt och plötsligt säger han - jag tror den tog grannhuset. Titta!
 
Grannarna en bit bort står utanför huset. Eller står och står, de rusar runt, vilt gestikulerande, och sedan pekar de. Typ hela byn kommer springande och alla bort mot danskarnas sommarhus. Vi tar oss också dit och där står hela huset och ryker. Brandkåren kom men då brann det redan i rasande fart så det enda som fanns att göra var att bära ut det som räddas kunde och låta allt brinna ner. 
 
Senare fick vi veta att grannen tittat på teve när åskan slog ner - hur kan man titta på teve när åskan går? Det är för mig helt obegripligt. .Jag har det djupt inrotat att åskar det har man inga apparater på och man pratar inte i telefon, man ska slita ut sladdar och stänga av allt och sedan bara hålla sig lugn.
 
Ett utmärkt sätt att roa sig är att räkna blixt - smäll och det gör jag alltid - hela tiden - det är mitt sätt att hålla kontroll (på mig själv). Helst sitter jag uppkrupen i soffan eller ligger i sängen, som förlamad med uppspärrade ögon, och räknar och räknar. Vaknar jag av åskan tvingar jag maken att dra ut alla sladdar för om jag får blixten på mig kommer jag att bränna mig. Så fånigt, jag vet, det är något som hänger kvar. 
 
Som läget är just nu har vi hundar som löper i huset. Och för att få sova delar vi på oss om nätterna, jag och min man. Han sover nere, jag där uppe. Och så började det åska igår. Jag sa till maken att han gott kunde sova uppe med mig men han bara skrattade och sa att han kommer senare om jag inte kan sova. Jag gick och lade mig och tänkte att jag måste bryta det här räknemönstret. Så jag började tänka på 21 istället och lyckades bilda en sån fin scen i huvudet att det slutade med att jag stod i fönstret och tittade på skådespelet till efter midnatt. 
 
Vrede är under redigering, jag ska ändra roll på en karaktär och flytta en annan, så det blir lite plock. Det är helt okej, jag älskar att skriva, det är det enda som betyder något. Och jag jobbar väldigt gärna med Ebba och Kåre. Särkilt med Kåre. Men igår när åskan gick var det faktiskt Mirtek i 21 som jag vände mig till. Han är ny och har så mycket att berätta. Det har hänt ett par gånger tidigare när jag har problem, att jag connectar med mina karaktärer. Det är ett underbart sätt att ta kontroll på ett nytt sätt. Kanske ett sjukt sätt men det funkar för mig. Och det är ju inte så att jag går ut och tror att jag är en annan person, så funkar det ju inte, utan jag fokuserar på karaktären som passar och tänker ut en scen som inkluderar problemet. Och så löser det sig. 
 
Nu ska jag ta mig en extra mugg kaffe och starta upp mina dokument. Jag har två uppe på datorn, ett urskrivet och en hel hög med anteckningar, sorterade som de måste användas, och det är ett saligt jobb. Det kan verka överdrivet men det är så jag måste jobba för att hålla alla mina 48 hjärnhalvor i schack. Det regnar och min c/o writer Lilleman ligger här och gör mig sällskap =)
 
Ha en fin dag <3 
 
 
 
 

Striden om bananerna

Kategori: Allmänt

Jag hade varit inne på Ica Maxi och handlat, var på väg ut. Nöjd som tusan var jag eftersom jag för en gångs skull kommit ihåg allt. Och det visste jag eftersom jag följt inköpslistan den här gången. Går ut och tar sikte på bilen en bit bort, då en kille ställer sig framför min kundvagn. 
 
- Har du mobil, frågar han. 
 
Till att döma sättet han ställer sig på framför det svarta tältet precis vid ingången och de matchande kläderna, antar jag att han är en sådan där tältförsäljare. Det står något på tältet, minns inte exakt vad, men humla eller något sånt. 
 
- Ja, svarar jag och tittar efter min bil. 
- Vad har du för abonnemang på den?
 
Nu vet jag vad han säljer. Vad bra. Han är en sådan där försäljare som luras. I varje fall är det min personliga erfarenhet att vad han än tänker göra med min telefon ser jag ut som en vinnare med fina erbjudanden i form av surfplattor eller högtalare eller mer surf eller billigare samtal - men när räkningen som inte skulle komma - kommer - inser man vem som vann det här. 
 
- Telenor.Och jag är nöjd med dem (ett nej i min värld).
- Hur länge har du haft det?
- Jag har alltid haft det. 
 
Och det har jag, för det var från början det enda som funkade hemma hos oss och eftersom vi är nöjda får det hänga kvar. Varför byta ut något som är bra?
 
- Alltid? När de hette Vodafone också? Eller ännu längre tillbaka, sedan de hette Europolitan? Har du haft det enda sedan stenåldern? Han skrattar och tycker tydligen att han är jättekul.
 
- Sen början av 2000-talet i varje fall. Jag är inte inte intresserad av att byta ut det. Jag ska åka hem nu.
- Men häng med mig så ska vi se vad det finns för bra erbjudanden till dig.
- Det behövs inte för jag har redan kolla upp mitt abonnemang (i mina ögon är detta ett till nej och det är dessutom sant för jag köpte en ny telefon för 1-2 månader sedan).
 
Han lutar sig över mina kassar och tittar vad jag har i dem. Ser mina bananer som ligger överst. Så kommer det. 
- Vet du vad. Idag har vi riktigt bra erbjudanden som bara gäller dem som köpt bananer. Kom så går vi bort och tittar!
 
Vi går in i tältet. Han före och jag efter. Att jag följer med beror på två orsaker. Det ena är att jag känner mig dragen in, det andra är viljan att jävlas med honom. Jag vet inte hur men det kommer. I am working on it. Spela jävligt dum brukar funka. Så dum att han ger upp. Det är dessutom kul.
 
- Vad har du för mobilnummer, frågar han bakom disken.
- Det vet jag inte. 
- Har du mobilen med dig?
- Ja. 
- Får jag den så kan jag titta själv.
 
Han babblar något om att han ska skicka ett sms till mitt nummer och sen kunna se vad som gäller för min telefon på något sätt. Jag lyssnar inte för jag har ju bestämt mig för att inte samarbeta.
 
- Nej. Jag känner snabbt efter så jag verkligen har telefen i fickan och det har jag.
 
Där någonstans får jag plötsligt nog av cirkusen. Jag är hungrig och har lite ont i huvudet. Dessutom har jag gråtit en skvätt på vägen hem från jobbet och är inte i jättebra form när jag känner efter. Och som en blixt från klar himmel kommer det... Jag tittar ner i kassen, ser mina bananer som ligger där. Tillfället är perfekt och går liksom inte att hejda. Jag rycker åt mig dem och lägger dem på disken framför honom. 
 
- Här har du mina jävla bananer! Så gäller inte dagens erbjudande mig. Varsågod! 
 
Jag tvärvänder vagnen och går. Kvar står försäljaren och stirrar med hakan nere vid knäna.
 
- Men... Men snälla, jag vill väl inte ha dina bananer, ropar han. Förlåt!
- Det skulle du tänkt på innan, ropar jag i hans ursäkt och marscherar runt hörnet. Nu är jag från ingenstans så arg att om han ställt sig i vägen för mig hade jag utan tvekan kört på honom och skrikit åt honom att flytta på sig. Jag darrar i hela kroppen och tänker att jag borde verkligen ta mig något att äta innan jag kommer hem. Men bananerna har jag ju precis gett bort. Fast det gör inget. Han kan ha dem, jag köper nya imon. INGET kan få mig att hämta bananerna och kommer han med dem ska jag kasta dem på honom. 
 
Man han försöker inte stoppa mig. Han står kvar bakom disken. Det ser ut som han pratar i telefon. Resten av kvällen går åt att fundera på vad som sedan hände med dem. Åt han upp dem? Slängde han dem? Gav dem till tiggerskan en bit bort? Who knowes?
 
 
 
 
 
 

Författarkväll med Jan-Eric Boo.

Kategori: Allmänt

Jag som nästan aldrig åker någonstans var i tisdags i Bromölla. Det är inte långt hemifrån, 44 minuter enligt GPS, och det gav mig möjlighet att för första (!!!) gången köra på motorvägen utanför Valje och Sölvesborg. Jag fattar inte, den har varit där i ganska många år - och jag hade aldrig kört på den tidigare längre än till Pukavik. Det var en bra väg - tvåfiligt - och det gillar jag. 
 
Med mig i väskan hade jag Jan-Erics debutbok, Livet har sitt pris. Jag kommer inte ihåg var jag köpt den, den var inte signerad, så det tänkte jag ändra på. Jag hade också packat ner ett mycket gott humör, mina anteckningar om 21 och så stannade jag och köpte en bukett blommor.
 
Jag kryssade mig ut från motorvägen och rejält ut på landsbygden (inte så långt som det låter men ni skulle sett vilka vidder de har därnere!) och till slut ut på en grusväg som såg ut att leda till världens ände. Där, längst ute vid kustremsan, fanns det små hus och in dit skulle jag.
 
Jan-Eric och hans ljuvliga fru Birgitta, som jag inte träffat och pratat med så här förut, tog emot mig med öppna armar, kaffe och vaniljbullar. Jag tror de heter så, sockrade uppepå och med gul kräm inuti, och det var så länge sedan jag åt något så sött. Det slank ner lätt medan jag pratade med J-E och frun. Jag fick min bok signerad, vi pratade och när vi kom in på 21 gjorde jag ett stort avhopp från mitt vanliga jag och berättade i princip hela storyn för dem. Vad jag tänkt och hur det hängde ihop ungefär.
 
J-E funderade lite och kom sedan med en sådan bra idé att jag nu använder mig av den. Inte fullt ut, för det funkar inte i min story, men delar av den. För den idén kompletterar min titel och idé om 21 för bra för att låta bli. Som tack för det här bestämde jag mig att han ska få ett av friexen på Vrede när den kommer ut. Inte för att han har så mycket med den att göra så sett, utan mer för att jag vill ge honom något, det finaste och mest värdefulla jag kan komma på. För ett friex av 21 lär han ju få ändå - OM den nu kommer så långt. Jag snärjer mig på trovärdigheten och det sa jag till honom. Det är ju den lilla men superviktiga detaljen. Och då log han och sa att då fick jag väl kalla den fantasy, då, så det får det bli. Fantasykorsning - och då kan jag leva ut mina ideer ännu mer!
 
Föredraget J-E skulle hålla var på Kulturknuten i Bromölla. Biblioteket, fick jag lära mig. Jag trodde först det var två olika ställen som låg bredvid varandra för så såg det ut när jag googlade, men nej, det var samma byggnad. J-E ställde upp sin affisch och plockade upp böcker, kopplade apparen jag aldrig lär mig vad den heter och kollade så han hade ljud. Han jobbade lugnt och proffessionellt. Det här var inte hans första föredrag och det syns liksom på honom att han ser fram emot kvällen. Han tycker om det han gör, att få möta läsare och publik, berätta, låta andra få veta vad han har i sitt bagage. Lära känna Michael och Mirka på ett sätt de som inte går på föredragen går miste om.
 
Föredraget var helt perfekt, så himla bra! Bland de bästa jag varit på - och det säger jag inte bara för att jag brinner om polisens arbete, utan för att det verkligen innehåller allt. Han berättade på lättsamt sätt - vi skrattade gott flera gånger - om sig själv, varför han skrivit böckerna, vad vi ska få ta del av, och varvade in oss med bilder på sig själv och från sin resa ner till Balkan och städerna där. Han visade bilder på var skenavrättningnarna ägde rum, hur det såg ut idag, och människor han lärde känna därnere och vilken problematik de hade under kriget. Kusiner på varsin sida gränsen, svarta marknader, bordeller, poliser, FN, EU.
 
Han spelade upp inledningen till sin Livet har sitt pris och berättade om att skriva böcker. Visade siffror på hur många manus som kommer in till förlagen per år och hur många som klarar nålsögat och kommer ut som bok. Processen att skriva visades också och det hade jag inte sett på det sättet innan. Jag kom på mig själv att för ett ögonblick svepa iväg åt mitt håll - hur gör jag och vad lär jag mig av det här? Tanken var att fråga J-E hur han planerar sina verk, om han vet på förväg hur många kapitel det ska bli och vad de innehåller, men det glömde jag bort när frågor om tigrarna - djälulens avskum i skor - droppade in från publiken.
 
Vi var ganska många som lyssnade och några stannade kvar för lite eftersnack och titta på hans böcker. Jag tror några blev sålda också. Själv fick jag ett ex av Novellhotellet med mig hem. Kvällen rundades av med kramar och sedan körde jag hem - nöjd och väldigt glad över att ha så fina vänner som J-E och Birgitta. När jag berättade för henne om mina egna svårigheter att möta publiken, jag var så imponerad av J-E, förstod hon direkt vad som är mitt problem. Att jag är livrädd för att bli dömd. Det är vad det handlar om, sa hon - du är rädd att bli dömd. Och det stämmer nog för att hålla föredrag i skolan har aldrig varit några problem, det är en helt annan sak. Men att stå upp för mig själv och be andra läsa min bok - det är en annan. Jag blev nästan tårögd av känslan att vara så förstådd.
 
Bilderna jag lagt in talar sitt tydliga spåk.
 
Nu ska jag fortsätta fila på 21. Jag var ute med hundarna vid halv sex i morse och då kom jag på hur jag binder titeln rejält till manuset så det är bara att köra. Eller som Ingemar Stenmark (??) alltid sa - det är bara å åk!  
 
 
Det blev trångt om bordet ett tag =) <3 
 
 
Boo tackas för ett trollbindade föredrag =) 
 
 
Sist men inte minst en bild som J-E själv har tagit, han är väldigt intresserad av fotografering, som jag tycker är enormt tjusig <3