perssonality.blogg.se

Jag blev färdig undersköterska december 2011. Våren 2012 läste jag in kurser på komvux för att kunna läsa till sjuksköterska eller för att komma in på en utbildning i Göteborg som handlade om Palliativ vård och omsorg. Vård i människans slutskede. Jag var också upprepade gånger heldagar på praktik i bårhuset i Karlskrona. Jag sökte till utbildningen obduktionstekniker i Stockholm. Hamnade som reserv.

 

För att ha större chans att komma in på utbildningen hade jag även tiggt till mig ett sommarjobb på patologen, att jag ville vara i bårhuset. Det sågs som en unik ansökan. Få hade tidigare velat vara där och sommarjobba och det sades till mig att jag hade en jäkla tur eftersom Patologen som regel inte ens tog in sommarjobbare i form av uskor.

 

Men jag fick och jag var överlycklig.

 

Där jobbade jag med M och S.

 

Exakt vad jag gjorde den sommaren ska jag återkomma till senare. Men det roliga är att jag är en väldigt energisk och aktiv person. Jag har svårt att bara sitta stilla. För att klara det måste jag röra mig någonstans. Jag måste bita på naglarna, äta, rulla tummarna åt alla håll eller stimma med fötterna så hela stolen rycker. Alla sakerna jag räknar upp är väldigt avkopplande för mig. Men inte för den som sitter bredvid. Speciellt inte när jag gör två av dem samtidigt och senare börjar pusta och stöna och vrida på mig bara för att jag är - uttråkad.

 

För det var vad som hände här. Varenda lunch. Jag kastade i mig min mat på fem minuter som vanligt och sen var det typ 25 minuter kvar. Och då satte sig M och S och vilade. De vilade! Satt tyst och stilla i en varsin fåtölj och gjorde ingenting. Jag höll på att bli skogstokig. Det hände att jag flängde runt och städade istället. Har nog aldrig i  hela mitt liv städat så mycket som jag gjorde då. Milde tid.

 

Sen gick M på semester och jag började sommarjobba på Hemtjänsten. Men bara ett par dagar för sedan ringde man från Patologen och erbjöd mig vikariat på ett par månader för M hade brutit armen. Det var det svåraste valet jag gjort i hela mitt liv. Men jag valde bårhuset såklart, och började jobba där igen efter en vecka. Då var det lite andra regler som gällde, då var det inget mer prova på. Då var det allvar.

 

Gungandet och härjandet fortsatte tills S en dag fick nog. Efter middagen en dag placerade han mig i M:s fåtölj och jag fick klara instruktioner hur jag skulle göra. Sätt dig. Håll tyst. Tänk inte. Slut ögonen. Du är här och nu. Här och nu. Förstår du? Sätt dig bekvämt och bara - var.

 

Jag kunde typ en minut. Sen var jag uppe och flaxade igen. Skitlöjligt. Sitta där och meditera. Näru, här ska jobbas. Men S. gav sig inte. Han gjorde den här pruciduren varenda dag och jag lärde mig faktiskt att långsamt tagga ner. I slutet gick det bra. Väldigt bra.

 

Jag är S evigt tacksam för det han har lärt mig. Jag kan, när jag vill, sätta mig på en stol eller i en fåtölj, sluta ögonen och POFF så är jag HELT VÄCK. Jag kan sitta totalt bortkopplad från omvärlden i upp till en halvtimme, vilket är precis lagom att göra efter en lunch. Det spelar ingen roll om jag är ensam eller om tjugo andra sitter i rummet - jag bara sluter ögonen och sätter mig tillrätta - och så är jag borta. Har man det då stressigt på jobbet också är detta guld värt. Du äter och vilar rejält och efter en halvtimme totalt är du uppe igen med ny energi. Det är till och med så jag blivit lite trögstartad efteråt. Kanske för jag i princip somnar när jag sitter där och då, då är man avkopplad!

 

Det som är så konstigt är att det funkar hemma också - men inte när jag ska sova för natten. Jag kan lägga mig i slängen och försöka samma knep, men det går inte att tömma skallen på samma sätt. Det är helt hopplöst. Fast jag försökt i flera år nu. I vilket fall som helst. Det här är något alla kan och bör lära sig. Mikropauser. Så lite som fem minuter gör skillnad!