Närmare Dig av Joanna Björkqvist - en mycket privat textrefektion.
Kategori: Allmänt
Jag har för en gångs skull - det händer inte ofta - läst en genre som går under feelgood. Jag brukar annars ge mig hän åt hemskare böcker än det. Jag gillar att läsa om brustna relationer eller psykisk spänning. Feelgood, tänkte jag. Kan det vara något för mig? Ska jag vara helt ärlig står det några i bokyllan här hemma men jag har inte läst dem. Än. Nu känns det mer lockande att läsa dem än att bara njuta av vackra omslag.
Jag hade inte en aning om vad som väntade mig när jag började läsa och nu när jag är klar, är jag nöjd och glad, och reflekterat över mycket av bokens innehåll. Jag kan nog säga att den fått mig att tänka efter ett par gånger och eftersom jag känner igen mig i mycket av Sagas ängslan har jag även tagit till mig några tips att ta med mig nu när jag slagit igen boken. Huuu vilken mening det där blev men den får vara så länge. Brr. Positivt tänkande är något jag arbetar hårt med att lära mig sedan i somras. Så fort jag märker att jag kör fast på något försöker jag vända tanken om. Precis som jag gjorde med Skuggor av ljus en gång i tiden och se så bra det blev! Nu andas den hopp och ljuspunkter mitt i all djupaste förtvivlan.
I början av boken, det var lite svårt för mig att ta mig in i den, körde jag fast i de kursiva dagboksanteckningarna. Med mina progressiva glas hade jag svårt att läsa dem och jag tyckte det var så synd. Svårt att läsa brukar betyda att jag ger upp. Men inte den här gången. Jag klurade ut en ny fin läshörna där jag sista veckan spenderat många timmar andlöst läsande och där den kursiva stilen inte stör mig. Det har till och med blivit så att jag beställt tid hos optikern för att få anpassade läsglasögon istället för mina vanliga. Ett par som alltid ska ligga bredvid sängen. Nåja. I början av boken handlade det mycket om mamman och barnet. Aha, tänkte jag. Det är det här som kallas feelgood. Det händer inte så mycket, det är mest gullegull och lite vardagsbestyr typ så.
Men snart ändrade jag uppfattning och boken fick en ruskig betydelse på nytt sätt. Det är främst två saker jag tänker dra upp här, eftersom båda verkligen gick in och satte sig på plats i min hjärna. Att jag recenserar boken eller reflekterar eller vad tusan det handlar om, det här gick jag igång på och det här kommer att ändra en del av mitt eget tänkande. Hur vet jag inte ännu men jag känner att det kommer att hända något.
Jag kände så väl igen mig med vissa - läs min i varje fall - nyblivna mammors underläge jämtemot en snyggare och mer framåt kvinna. Det här med att man ska visa upp sig, snygg och smal, nästan direkt efter förlossningen. Vad är det som säger att en kvinna som lyckas göra det är duktig? Förlåt, men det är min omedelbara reaktion. Det är inget som Joanna påstår i sin bok men den tanken blossade upp inombord och jag blev väldigt sådär... Jag vet inte. Och så ska man gilla sex också. Saga, huvudpersonen, får höra från blandannat barnmorskan att "är det inte dags att återuppta samlivet snart" och hon kände sig inte redo. Aha. Minsann. Sådan var jag också. Jag hade inte ork att ens tänka på det när barnen var små. Det liksom miste sin betydelse. Det är så mycket som händer när man får barn, så mycket känslor, så mycket... Och så det här med svärmodern. Och att hon typ skulle gå hemma och lata sig när hon är mammaledig. Att hon kan sova när barnet sover. Men att det är ju då man tar tag i disk och tvätt och den där duschen. Jag måste verkligen varit en riktig bitch när jag var mammaledig, tänkte jag. För jag gíck igång rätt hårt på det här och gör nu när jag skriver också. Och så slängs det in en ursnygg kvinna också i historien som drar igång hela det sympatiska planet. Jag förstår precis hur Saga upplevde det och lite till. Där har jag också varit och fy fan vad hemskt det är!
Otrohet. Var går gränsen? Vad driver en man/kvinna över gränsen? Joanna skriver om bådas perspektiv så man förstår hur jävla lätt det kan vara att ramla i fällan och belyser sedan riskerna med att vara det. Det dåliga samvetet (om man har något) och hur man inbillar sig att det aldrig ska komma upp till ytan. Och så gör det det. När man minst anar det. På ett sådant sätt att man som läsare förstår vad som är på väg att komma och man kan inte hejda det. Jag satte handen för munnen och läste så sidorna nästan tog fyr. Huruvida någon i boken har varit otrogen eller inte, hur det sedan ligger uppbyggt, vad som egentligen sker, får ni ta reda på själva. Hu jeda mig! Ibland är världen mindre än vad man tror!
En annan sak som jag gick igång på var det här med psykisk sjukdom. Saga har ångest och hennes morfar var manodepressiv eller bipolär som det nog heter idag, och tog sitt liv när hon var liten. Det pratades aldrig om morfadern och när det gjordes hette det att han dött i en fiskeolycka. Men nu får Saga reda på att så var inte fallet.
Min egen syster var manodepressiv. Eller manisk, som jag tror begreppet hette. Och så hade hon boderline. Bipolär är ett mycket mer främmande ord. När jag läser om morfaderns förskingring av företagets pengar under sin sjukdomstid kommer jag ihåg vad syrran sa till mig under en fika en gång. Hon sa att hon åkt dit för en stöld i en affär. Det var så galet att jag hade svårt att tro henne när hon berättade. Men inte långt efter det avslutade hon faktiskt sitt liv och det är först nu, när jag läser, som jag stannar upp och tänker - var det den utlösande faktorn? Att det hände? Att det var den skammen hon menade vi skulle slippa? Hon pratade om att vi skulle få det mycket bättre utan henne och att hon nog visste hur trötta vi var på hennes utspel. Och jag kan väl säga i efterhand att ja, det var vi. Vi var jävligt trötta på att hon åkte in och ut på psyket och att det alltid skulle ältas hur dåligt hon mådde varje gång vi träffades. FÖR - VI FÖRSTOD INTE BÄTTRE DÅ. Och det gör mig så himla arg och ledsen för idag hade jag hanterat situationen helt annorlunda.
Jag hade lyssnat om det hänt idag. Jag hade ta mig fan lyssnat och vågat fråga mer. Hon serverade ju allting framför oss och vi liksom bara... Slog bort det. Jag i varje fall. Jag tyckte det var jättejobbigt när hon ringde och sa att hon fått medicin med amfetamin i och hur hon gått i två olika sorters strumpor på psyket och alla hade tyckt hon var så söt och gullig och rar. För hon VAR söt och gullig och rar. Världens bästa jävla syster var hon. Hon var min och jag saknar henne så det skär i hjärtat. Och allting som hänt, allt som sagts, går inte att ändra, ta tillbaka, man får inte en ny chans att ställa saker till rätta liksom. Och det är något jag får leva med för resten av mitt liv.
Med enda skillnaden att jag nu, idag, fått ur mig en hel del jag haft undagömt långt därinne och som behövde se dagens ljus. Och jag kommer att respektera att bli hatad för det jag skrivit. Men det är, mina vänner, ett skrik från en egen sargad själ ska ni veta.
Nu känner jag att jag måste avrunda här. Det här spårar ur fullständigt. Men som ni förstår så är alltså boken enormt viktig och så himla bra att ni måste läsa den. Ni kan se de ovanstående inre nästan för privata tankarna som spoilers eller som bevis på att saker sker inombords när man läser - mig kvittar det - men jag tycker ni ska läsa boken och se mina ord som en varning.
Läs boken. Den är otroligt vacker, viktig och speciell.
<3
