Den yttersta vänskapen
Kategori: Allmänt
Jag var ute med hundarna och hälsade morgonen välkommen. Tog mig ett snack med Mirtek om ett par saker och där någonstans, på något sätt, kom tankarna på en vän som ligger mig varmt inne i själen. Jag ska berätta lite om en sällsynt vänskap!
När jag växte upp, och fortfarande, är jag inte förtjust i högtider. Jag har funderat mycket kring det där. Varför då, liksom? Varför gillar man inte högtider? Jag tänker tillbaka. Det var nog en del fester hemma när jag växte upp. Kan det ha med dem att göra? Minns man vid dessa tillfällen kände sig ganska bortglömd. Alla vuxna var bullriga och gjorde sig till, det var obehagligt. Men jag minns inga bråk, tack och lov. Inga spyor eller sådant heller.
Eller så finns ingen anledning alls så vi lämnar det.
Jag tyckte inte om att gå på födelsedagskalas heller. Och kan inte minnas att jag gick på så många. Men det fanns en persons jag minns jag gick på, frivilligt och med glädje, i varje fall två gånger. Två gånger till samma person eftersom jag tyckte så mycket om den här personen. Jag TROR i varje fall kalaset var hos samma person - kanske vi bara träffades där så jag därför tror det var ... i allafall.
En gång hölls festen i hans källare. Minns ljuset, musiken, hur trevligt det var att vara där. Föräldrarna var framme och pratade med mig också - så roligt att du kom, Åsa!! Och jag tyckte det var jättekul att vara där.
En annan gång hölls festen i en stuga som jag inte alls förstår kopplingen till. De måste ha hyrt den, eller kände dem som hade den. Eller kanske, slår det mig nu, det var deras egen sommarstuga. Det spelar ingen roll. Jag kommer ihåg och minns jag tyckte om att gå även dit.
För det var hos honom.
Det jag kände, och fortfarande känner, är inte förälskelse. Absolut inte. Det är inte den sortens känslor. Det är mer väldigt säregen vänskap.
I skolan var han alltid bussig emot mig. Och jag, djävulunge som jag faktiskt var, försökte alltid vara bussig tillbaka. Det hade varit kul att höra hans uppfattning om mig på den tiden, men jag är säker på att den inte är något att vara rädd för. Sen var det en gång vi blev ovänner. Säkert mer än en gång, men särskilt en gång minns jag. Vi var på träslöjd och jag blev ledsen. Vad som föranledde att vi blev ovänner kommer jag inte ihåg men jag vet att jag ville sabba för honom, göra honom lika ledsen som jag var. Han borrade små hål i en platta som skulle bli ett spel och jag vaktade och försökte få honom sätta hålet på fel ställe så han fick börja om från början. Jag tror han tog hjälp från kompisar till slut för att jag inte skulle lyckas, men är inte säker.
Det jag vill säga med allt det här, förutom att jag skriver ner det här som minne åt mig själv senare, så det alla läser just nu är YTTERST privat, är att det finns människor man känner att man är bekväm med, dygnet om, år efter år. I detta fallet utan att träffas. Är inte det magiskt?!
När jag flyttade och bytte klass i sjuan tappade jag den här personen. Han letade upp mig på facebook mååååånga år senare. För när vi gick i sjuan fanns inte internet så ni kan ju tänka er för hur länge sedan det var. Jag är fortfarande superglad att honom där. Få se vad han gör och hur det gått för honom i livet. Att han verkar ha det lika bra som jag. Vi är båda gifta, på varsitt håll.
Det finns personer man när som helst skulle kunna träffa och man bara vet hur bra det skulle bli. I vårt fall skulle jag nog mest trivas sitta bredvid utan att säga något. Det är också konstigt men på något sätt hjärtevärmande. Men när man trivs med någon i tystnad, att vara otroligt bekväm med det, det är starkt. Självklart skulle jag även prata med honom, jag vill veta vad han minns från skolan och så mycket annat.
Jag vill bara med dessa rader säga att det finns vänskap därute man ska vara rädd om och ta till vara. Mitt sätt att göra det i detta specifika fall är att skriva denna text och minnas. Det finns inte många som fastnar på det här sättet så den här människan är nog ganska unik. Inte ens mina bästa tjejkompisar minns jag på samma sätt. Så det finns en koppling. Vad den är vet jag inte och det spelar ingen roll.
Jag vara bara tvungen att skriva det här innan morgonen kör igång. Hundarna ska ha frukost, maken ska väckas, jag har semester. Om ett par timmar skriver jag vidare på S3. Har ett nytt kapitel framför mig och det kommer att bli awesome. Att jag inte börjat med det än är för att jag måste vara ostörd när jag matar fram det. Jag behöver en garanti på att få jobba på i tystnad utan att göra avbrott för att äta, rasta hundar, hämta saker. Men framför allt behöver jag tystnaden och ett tomt hus är då det bästa. Då kan jag fokusera lika bra mitt på dagen som jag kan tidigt på morgonen. Har du orkat läsa ända hit, kramar på dig och ha en riktigt - RIKTIGT - bra dag.
Bye <3
