perssonality.blogg.se

Det är lördag och dax för hundkurs. 

 

Jag och Elin var där med Kenna och Prisma. Först skulle vi lägga spåren vi ska gå efter dressyren. Jag ska medge att jag inte var jättesugen.

"Jag och Elin lägger våra egna spår."

"Nja, det är bättre att någon lägger dem åt er, någon hundarna inte känner igen på doften."

Jag stod på mig och vi fick som vi ville. Jag visste nämligen att våra hundar inte är så bra på att spåra. Dom har inte varit på kursen alla gångerna, och vi har inte tränat så mycket hemma. Dom vet inte vad som förväntas av dem. Att någon då drar ett långt svårt spår på flera hundra meter kändes inte rättvist. 

 

Vi fick hur vi skulle köra och var vi skulle lägga spåren. Elin lade till Kenna och jag till Prisma. Klöven på marken, på med blod och dra benet efter sig i backen. Någon gång stannade jag och hällde på mer blod. Det ska tydligen vara ganska sparsamt för annas tappar hundarna lusten, visste jag. Det var svårt att gå och jag hade inga stövlar på mig. Rädd för ormar gick jag väldigt försiktigt och försökte komma ihåg hur jag gick. Hängde klöven och fortsatte rakt fram ut från skogen för att inte trampa i mina egna spår. 

 

Dressyren gick över förväntan. Okej, det var varmt och Kenna lite ringrostig för hon missade förra träningen för jag hade migrän, men det tog hon snabbt igen. Men varje gång vi gjort SITT eller LIGG var hon seg att resa sig och när vi gjorde inkallning från liggande var hon först ovillig att ens resa sig. Jag fick jobba på det, vilket är helt okej, och då kom hon. Så 100 poäng för damens livs första inkallning - lös - och jag är skitstolt över den lilla!! Hon kan! Hon är så duktig! Värmen tog hårt på henne, helt uppenbart, men hon gjorde sitt bästa och presterade sååå himla fint! Bättre än jag kan begära. 

 

Dags för spåren. Vi körde bort och tog ut Kenna först. Hon gick längs vägen och hittade starten själv, och sedan rakt ut i skogen.

"Ska hon gå här?" frågade jag Elin med höjda ögonbryn.

"Ja, hon går exakt."

"Gör hon? Gör hon??"

"Ja!!" 

Kenna sniffade och man såg på hela henne att hon jobbade och sniffade, tappade, gick som en åtta runt spåret, fann det igen och sedan RAKT PÅ! Jag bara gapade. HON KAN JU! HON KAN! HON KAN! 

 

Ut med Prisma. Bort till ingången med henne och hon vek så fint ut på spåret med stort intresse. Så började hon hoppa runt och vi trodde hon besvärades av det höga gräset. Men så insåg vi att hon sökte efter början av spåret, och när hon återupptog spåret insåg jag som först att vi inte gått exakt som spåret var hela vägen. Prisma hade alltså tappat spåret och själv fattat att hon måste tillbaka en bit för att ta det igen!! EN SÅDAN SMART HUND!! Den här gången gjorde hon böjen jag lagt - preciiiiis som jag dragit klöven - och fram och i mål där hon hittade benet!! 

 

Vi hade två taxar som båda hittat sina ben och som stolt bar dem tillbaka till bilen. Gissa hur sprickfärdiga och snopna vi var att det gått så himla bra?!

 

När vi kom tillbaka frågade kursledaren hur det gått och då sa jag som det var. 

"Hon chockade mig. Hon kan ju! Jag ska ALDRIG mer säga att hon inte kan. För hon kan, bättre än jag. Vilken jäkla hund! Sååå duktig!"

 

Det var det stora samtalsämnet när vi körde hem idag. Vilka duktiga hundar vi har! Att det här med spårning är SKITKUL när det funkar som det ska! Jag har gått spår ett par gånger tidigare med hundar men ALDRIG upplevt den glädje jag upplevde idag! Jag är överväldigad! Vill ha mer blod. Fler klövar. Mer spår. Ge hundarna självförtroende och glädje <3 

 

Nästa gång ska jag se om jag inte kan ta med mig Aria också (hon ska  ha löpt klart då), och få hjälp att lägga spår till henne också. Eller att någon går med Kenna på kursen så jag kan gå med henne. Jag vill att hon också ska få vara med. 

 

Tack, och ha en fantastisk förmiddag <3 

 

Bilden är från förr-förra veckan, dagens film och bild kommer senare att läggas upp på Facebook.