perssonality.blogg.se

Jag var på Öland häromdagen. Amanda behövde ha upp sin bil och jag bestämde mig för att försöka lösa det omgående. Tack vare en bussig chef som gav mig ledigt med kort varsel gick det att ordna före midsommar. 

 

Resan var framför allt vacker. Bilen jag körde, en Opel Insignia, var också väldigt trevlig att köra. Vi hade gott om tid på oss upp så tog det lugnt, gjorde flera stopp för att kissa, titta på naturen och sträcka på benen. Köra fel hanns också med, men det var okej, vi behövde inte vända och någon stor omväg blev det inte heller. 

 

Vi kom fram vid kvart i ett. Gick då raka vägen och hälsade på Amanda, åt den godaste Gyrostallrik någonsin och sedan gick vi ner till stranden. Satte oss barfota i sanden och bara njöt av en rent fantastisk utsikt. 

 

Rätt som det var började det klia på armen. Jag kliade mig och upptäckte ett litet kryp i sanden. Tänkte inte så mycket mer på det, förrän det började killa på handen som låg i sanden. Det var det där lilla krypet igen. Krypet visade sig vara en liten spindel och jag tänkte att det var ju inte jättevarmt ute den här dagen och det blåste, han tyckte nog om värmen.

 

Jag lät spindeln, som Elin döpte till Spidde, vara i min hand. Det här kan låta otroligt barnsligt men jag har faktiskt aldrig hållit i en spindel förut. Jag avskyr små kryp. Håller i nyckelpigor ibland men helst inte det heller. Så det kändes fint. Spidde satt helt stilla på min hand, sedan började han knata omkring. Det visade sig att han spann nät! Han spann ett nät mellan mina fingrar och ut på armen! Det var inte annat än att jag kände mig väldigt grym när jag reste mig och lämnade honom kvar i sanden. Men hur skulle jag kunna ta med den lilla hem? Fast jag tänker på honom. Den lilla, tänk så nöjd han måste ha varit, som spann nät på mig?