perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om mina hundar och katter, skrivandet, migrän och mig själv i största allmänhet.

Morotsdrama 1.0

Kategori: Allmänt

Igår kväll bestämde jag mig för att åka till gymmet. Det var ett litet tag sedan sist eftersom jag varit så förkyld. Det började med halsont och sen snor, massor av snor, och det kändes inte så fräscht. Har inte känt mig helt frisk heller för den delen, men nu börjar jag pigga på mig och kände att nu, nu funkar det.
 
Fredagskvällen blev alltså på Wellness. Jag körde 2000 meter rodd och Milo 1 varv. Det räckte för att jag skulle bli sådär lagom trött och nöjd. Kondisen har uppenbarligen gått ner under de här dagarna men jag har i alla fall kunnat hålla vikten något sånär stadig. Och som alltid när jag har tränat blir jag väldigt sugen på att sova - och inte äta - så jag däckade direkt när jag kom hem.
 
Vaknade vid sex i morse men vägrade stiga upp. Det tillhör ovanligheten men jag antar att jag var tröttare än vanligt. Men vid sju kom jag upp och då var jag SVINHUNGRIG. Jag skakade i hela kroppen och det enda jag kunde tänka på var MAT. JAG MÅSTE HA MAT!
 
Jag hade inte tid att ställa mig att bre mackor för hundarna måste också ut. Det är prio 1. Måste finns något att äta på vägen, tänkte jag och rev runt i kylen. Ett äpple kanske. Eller en bit gurka? Kom på att jag köpte morötter häromdagen. Två kilo. Jag tycker mycket om morötter men vet att jag äter för många så får jag ont i magen när det når tjocktarmen. Vet inte varför men jag antar det har med vätskan och tarmrörelser att göra. Men en och annan i handen går utmärkt att äta och det om något släcker vrålhunger!
 
Ut med jämtarna i hundgården och in. Satte moroten i käften och kopplade Ester. Pelle får springa lös som vanligt, tänkte jag och ut genom dörren. Redan när jag rundade garaget knaprade jag i mig första tuggan och erkänner för mig själv HUR JÄVLA GOTT DET ÄR. Åh, gud, så gott, tänker jag och hugger i mig en ny bit. Tuggar fort och sväljer efter hand och sluter ögonen. Så gott, äntligen släpper värken i magen och jag känner att pulsen går ner. En ny tugga. En till. Får inte nog, det känns så gott i magen.
 
Fantasierna går igång. Jag brukar inte vara ute och traska vid den här tiden. Hundarna brukar vara ute redan vid sex, men det tänkte ju inte jag på. Så jag släppte lös mina tankar som vanligt. Fanns det någon roligt scen med Kåre och en morot? Hurdan är han när han blir hungrig på jobbet? En gammal raderad scen gör sig påmind där kollegor till honom går förbi fikarummet och ropar "VARNING" och chefen svarar "är det Kåre nu igen?" Och det är det ju, och av någon anledning plockar han fram en morot och ger till Kåre direkt när han kommer innanför dörren.
 
Ni förstår kanske att scenen är borttagen men den var faktiskt väldigt rolig och charmig. Och nu kom jag ihåg den och skrattade högt för mig själv. Och så gastar jag. Högt. Alla repliker jag hade i scenen kommer upp och blandas med gapskratt.
 
Plötsligt står en granne mitt framför mig med en obeskrivlig min i ansiktet och jag tystnar tvärt.
Whoops! Ja. Just det. Människor bor här. Klockan är halv åtta.
Jag rodnar men stannar inte. Grannen följer mig med blicken och ler försiktigt.
- Är allt väl? frågar han.
- Jajjemän, svarar jag. Nyvaken bara!
- Jag ser det. Så bra att allt är bra. Jag blev lite orolig där ett tag.
Jag skrattar, blinkar med ena ögat åt honom och går förbi. Så jävla ertappad! Tagen på bar gärning! Jobbigt men jag får bjuda på det.
 
 

Äckelsaker jag saknar ibland =)

Kategori: Allmänt

Jag satt och gick igenom mammas foton häromdagen. Sorterade dem. Slängas. Sparas. Ge bort... Ibland hittade man foton som man inte hade en aning om att hon tagit, och ibland foton som väckte upp över tusen minnen. För det mesta vackra minnen. Som dem där jag och min syster är tillsammans. Speciellt det när vi rullar runt på gräsmattan utanför hennes lägenhet och man ser i princip två gapande munnar i våra ansikten. Jag minns den dagen. Vi skrattade så vi grät när vi firade mammas fyrtiofemårsdag. Bara hyss. Hela jävla dagen.
 
Det fanns också foton på mitt gamla arbetsställe. Grisar. Det var jag och grisar och barn och grisar. Och jag kan inte låta bli att tänka tillbaka en stund. Grisarna. Mina älskade grisar! Ja, de var inte mina förstås. Men jag jobbade med dem och jag såg dem som mina. Jag kunde göra allt för dem. Dygnet om kunde jag jobba för dessa varelser, om så behövdes.
 
Vid grisning kunde det behövas. Då brukade vi dela upp nätterna, jag och bonden. Och ibland glömde man att man var ledig och körde dit ändå mitt i natten för att kolla grisningarna. Och en gång glömde bonden också och vi sprang ihop i svinhuset vid två på natten! Det slutade med att vi bevakade samma sugga och hjälptes åt att greja lite grann.
 
Vi hade nattbeslysning i stallarna och det var skönt. Gick man in i stallarna mitt i natten så reagerade de inte speciellt mycket. De hörde ju att vi kom, de var varna vid det, och de såg oss i det dunkla lyset. Och det är något utöver det vanliga att se nyfödda krabater treva sig fram till juvret och sutta i sig råmjölken mitt i natten. Eller att få vara delaktig i själva förlossningen.
 
Minns många grisningar som gått både bra och dåligt.
 
De bra grisningarna som när ena suggan hade kraftiga värkar men inget hände. Man fick gå in i veterinärrummet, tvätta sig med tvål och vatten. Mycket tvål hade vi, det skulle bli bra glid på armen. Sen gick man och lade sig bakom suggan och förde in armen i förlossningsvägen. In och upp skulle man och ibland hände det att det satt någon liten kulting därinne på tvären.
 
Det kunde vara ganska trångt och knöligt att få ut dem. Speciellt om det var förstföderskor. Man fick ta det lugnt och försöka få tag om huvudet. Men känslan när man fick tag och kunde följa med värken ut med den lilla och suggans lättnad att fått ut den är fortfarande obeskrivbar! Lycka!

Sen fanns det liknande scenarion också som inte gick så bra utan där man till slut fick inse att det går inte utan man får ta ut och skjuta suggan istället. Det har också hänt, och första gången det hände mig, att jag fick ge upp, var så hemsk att jag grät hela kvällen. Min stackars lilla flicka! Det var hennes första kull och min första arbetsplats på egna ben, utan min mentor. Och det slutade med att vi fick dra ut och skjuta henne trots mina försök.
 
Jag minns också flera gånger som jag vårdat sjuka grisar och det är något jag saknar ibland! Speciellt två minns jag. Känsliga personer ska nog sluta läsa nu - men den ena hade ett sår på bogen som inte ville läkas utan bara varade och hade sig. Jag ringde veterinären och frågade vad jag skulle göra för penicillinet hjälpte inte. Han hade mycket att göra den dagen och eftersom vi kände varandra lotsade han mig över telefon att skära upp såret på ett speciellt sätt och när jag gjort det, fick jag tömma hela bölden. Det rann tjockt var överallt. Det rann mellan fingrarna och jag tvingades trampa i det men såret blev jättefint och jag fick annat läkemedel att hämta ut på apoteket. Sen läkte såret jäklar så fint och suggan var pigg och glad.
 
Den andra suggan blev mobbad av de andra och fick en bitskada i skinkan. Så länge hon gick i karantän kunde vi inte göra så mycket men sedan flyttade vi över dem i ett annat stall och då fick hon gå ensam. Och en dag tog jag mod till mig och bestämde mig att ge henne samma behandling som suggan ovan, och skar upp såret med skalpell. Man skär tills det kommer blod, kan man säga. Och den här gången kom inget tjockt var utan det var blandade vätskor som stank lik. Alldeles stilla stod flickan och lät mig skära. Det kom en hel störtflod, en kaskad, och jag fick det på mig. Fick i ansiktet också och mådde illa resten av dagen. Hela svinhuset stank lik. Den lilla suggan fick sina sprutor och piggade på sig väldigt fort. Hon blev senare min bästis. Hon var alltid jättesnäll mot mig och tjurig, närmast aggressiv mot andra.
 
Det fanns också en sugga på gården som kallades Gladys för hon såg ut som en flodhäst. Och så fanns galna 33:an som var fullkomligt livsfarlig. På allvar. Hon attackerade om hon kunde. Den med svansen, hon hade två knorrar på svansen istället för en =) och så en annan favoritsugga som hette 1093. Vi hittade en sorts respekt hos varandra som var jättebra. Hon lärde sig att om jag kom in i boxen bakifrån var det lugnt, och hon fick vakta sina små. Man såg till att ställa henne mellan mig och ungarna så var det fritt fram att mocka sedan. Men kom man däremot in i boxen framifrån så tog hus i helvete.
 
Jag var väldigt mån om mina grisar. Jag var pedantisk. Det skulle vara rent och snyggt. Fick jag blåsor i händerna var det inte deras bekymmer. Även om jag hade fyrtio graders feber och ingen kunde hjälpa mig så skulle de ha det mest basic. Mat. Rent. Tillsyn. Jag hade ju hela dagen på mig så... Det hände att jag tog ett stall, gick hem och sov en timme, tog ett stall till, gick hem och sov en timme...
 
Sista året i svinhuset lärde jag mig att avliva också. Det var något jag absolut vägrat göra tidigare men som jag förstod var en nödvändighet när läget var som det var i stallet just då. Jag tog jägarexamen också för att kunna avliva vid behov. Har alltid hatat slaktpistolen som kräver närhet vid avlivning utan föredrar andra doningar.
 
Avslutningsvis tänker jag berätta om den dagen vi hade öppet hus för dagis i maj månad. Det kom massor av barn och vi bjöd på ponnyridning, hölassåkning, traktoråkning, tipsrunda... Ungarna stannade speciellt vid en sugga. Hon låg så nära grinden där de stod och tittade. Hon låg där, på mage, med spetsade öron och kikade på dem. Helt lugnt låg hon där. Hela dagen... Ni fattar? Vi upptäckte plötsligt att hon var stendöd. På morgonen hade hon varit uppe och ätit frukost precis som vanligt, men sen efter lunch när ungarna kom hade hon dött. Och vi kunde inte gärna dra ut henne inför alla besökare heller. Så hon fick ligga där tills alla åkt hem. Det var lite makabert att veta men tack och lov så upptäckte ingen något =D
 
Det var lite grisminnen!!
 

Minnenas allé

Kategori: Allmänt

Jag har varit i Karlshamn idag och hämtat grejer. Det var ganska jobbigt. Smärtsamt. Upprivande. Tänk att han sparat så mycket saker som var - är - vad man nu säger - mammas. Hade ingen aning. Det var en kuslig upplevelse. Jag var beredd att möta det gamla. Att efter så många år återse, besöka, mammas hem. Hennes och hans lägenhet. Men jag var inte beredd på att tiden stått stilla alla dessa år. Precis som för Kåre. Min karaktär.
 
Jag parkerade bilen i samma ruta som jag alltid gjort när jag skulle besöka lägenheten. Enda skillnaden är att det gått tio år. Men det märktes inte. Rutan ser exakt likadan ut nu som då. Bara bilarna runtomkring är annorlunda. Men det märker ju inte jag. Det är ett antagande. Jag stod en stund vid min bil och bara andades. Mindes jag vilken lägenhet det var i den långa raden?
 
Ja.
 
Det var inga problem.
 
Tänk vad man minns?
 
Knackade på och gick in i lägenheten. Den ser exakt likadan ut nu som då. Bara lite mer sliten. Lite mer gul. Soffan som är ny står på samma plats som den gamla - vid fönstret eftersom mammas sjuksäng stod direkt innanför dörren. Akvariet är borta. Men annars är allt som det var. Samma möbler. På samma ställe. Böckerna i hyllan i samma ordning. Foton på mamma är nertagna från väggen men hennes dödsannons på anslagstavlan sitter kvar. I köket ligger mammas hushållsapparater samlade i en korg på golvet. Hennes handgjorda vas står kvar i hyllan med nagelfilen i. Det går knappt att ta in.
 
I sovrummet är sängarna är inte längre bäddade men det ligger saker i den som en gång var mammas. Hennes handdukar och badlakan. En symaskin. Hennes syskrin. Foton. På henne, min syster, hennes pappa dvs min morfar, från hans bröllop. På väggen hänger hennes pussel kvar precis som hennes stora älskade helkroppsspegel. Men den är så dimmig nu att man knappt ser sin spegelbild. Sprickan uppe i emblemet är kvar. Byrån under också. Jag får frågan om jag vill ha det men jag skakar på huvudet. Har inte plats. Vill inte ha. Men det känns i själen att det hänger där. Gardinerna är också samma. De är så blekta att mönstret inte finns kvar i utrymmet närmast fönstret. Men utanför fönsterkarmen finns det kvar. Det är blommor på dem.
 
Vardagrummet. Soffan är som sagt ny. Tapeterna gula. Jag har inget minne av att han rökte. Det ligger saker utspridda överallt. Bokhyllan är full av minnen. Vill jag ha? Nej. Jag kan inte förmå mig att ta i sakerna ens. Ta hem dem och göra vad med dem? Böcker. Porslin. Krus. Ljusstakar. Barskåp fast utan sprit. Glas. Massor av olika glas.
 
I hallen hittar jag rådjuret mamma älskat över allt annat. I porslin. Jag har alltid velat ha det. Klappar rådjuret på nosen och börjar nästan gråta när systern säger att den är min. Hon ser att jag vill ha den. Jag erkänner och berättar att jag ville haft hem den redan när mamma dog men då kändes det fel att stövla in i lägenheten och rycka åt mig en massa saker. För det är ju minnen för honom också. Han som då blev kvar. Hon får tårar i ögonen. Jag tar rådjuret i famnen, tårögd, och bär ömt in den till sängen där jag samlar det jag vill ha.
 
Vi dricker kaffe och pratar. Minnen blandas med liv och död. Det känns som vi är goda vänner sedan länge även om vi knappt ens träffats. Har så mycket att prata om. Så mycket att berätta för varandra. Två muggar kaffe utan socker och ändå smakar det bra. Så går vi ner i källaren. Ännu mer saker från mamma. Gardiner. Mattor. Kläder. Filtar. En radio jag minns från min barndom. Julsaker. Kattburen från Spöket (som de ägde ca fem år före hennes död). Väskor skor och skidstavar. Hon undrar varför det finns stavar men inga skidor och förvånas att höra att jag har skidorna hemma hos mig. Hur blev det så?
 
Det blir svårt att skiljas åt. Det känns fint att träffas. Prata. Och det hade varit så svårt att göra detta utan henne. Hon är ett gott stöd. Och hon säger detsamma om mig. Tänk att du kom, sa hon. Att du bara var ett samtal bort. Att du kunde komma. Redan idag när jag så väl behövde dig. Vi kramas och bestämmer att snart träffas igen.
 
Ikväll ska jag till gymmet. Jag har ingen som helst lust, jag är kvar i minnenas parad och är ganska ledsen. Men just därför gör det gott att åka in där och ta ett bus. Jag behöver det. Behöver komma ifrån. Det har varit jobbigt idag. Men det har också varit en väldigt lyckad och vacker dag. Fast nog är det svårt att smälta att det fanns så mycket sparat från mamma. Vilken kärlek det var, dem emellan, och nu är de återförenade igen. Och jag tror nog att både systern och jag behövde mötet idag <3