perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om mina hundar och katter, skrivandet, migrän och mig själv i största allmänhet.

Striden om bananerna

Kategori: Allmänt

Jag hade varit inne på Ica Maxi och handlat, var på väg ut. Nöjd som tusan var jag eftersom jag för en gångs skull kommit ihåg allt. Och det visste jag eftersom jag följt inköpslistan den här gången. Går ut och tar sikte på bilen en bit bort, då en kille ställer sig framför min kundvagn. 
 
- Har du mobil, frågar han. 
 
Till att döma sättet han ställer sig på framför det svarta tältet precis vid ingången och de matchande kläderna, antar jag att han är en sådan där tältförsäljare. Det står något på tältet, minns inte exakt vad, men humla eller något sånt. 
 
- Ja, svarar jag och tittar efter min bil. 
- Vad har du för abonnemang på den?
 
Nu vet jag vad han säljer. Vad bra. Han är en sådan där försäljare som luras. I varje fall är det min personliga erfarenhet att vad han än tänker göra med min telefon ser jag ut som en vinnare med fina erbjudanden i form av surfplattor eller högtalare eller mer surf eller billigare samtal - men när räkningen som inte skulle komma - kommer - inser man vem som vann det här. 
 
- Telenor.Och jag är nöjd med dem (ett nej i min värld).
- Hur länge har du haft det?
- Jag har alltid haft det. 
 
Och det har jag, för det var från början det enda som funkade hemma hos oss och eftersom vi är nöjda får det hänga kvar. Varför byta ut något som är bra?
 
- Alltid? När de hette Vodafone också? Eller ännu längre tillbaka, sedan de hette Europolitan? Har du haft det enda sedan stenåldern? Han skrattar och tycker tydligen att han är jättekul.
 
- Sen början av 2000-talet i varje fall. Jag är inte inte intresserad av att byta ut det. Jag ska åka hem nu.
- Men häng med mig så ska vi se vad det finns för bra erbjudanden till dig.
- Det behövs inte för jag har redan kolla upp mitt abonnemang (i mina ögon är detta ett till nej och det är dessutom sant för jag köpte en ny telefon för 1-2 månader sedan).
 
Han lutar sig över mina kassar och tittar vad jag har i dem. Ser mina bananer som ligger överst. Så kommer det. 
- Vet du vad. Idag har vi riktigt bra erbjudanden som bara gäller dem som köpt bananer. Kom så går vi bort och tittar!
 
Vi går in i tältet. Han före och jag efter. Att jag följer med beror på två orsaker. Det ena är att jag känner mig dragen in, det andra är viljan att jävlas med honom. Jag vet inte hur men det kommer. I am working on it. Spela jävligt dum brukar funka. Så dum att han ger upp. Det är dessutom kul.
 
- Vad har du för mobilnummer, frågar han bakom disken.
- Det vet jag inte. 
- Har du mobilen med dig?
- Ja. 
- Får jag den så kan jag titta själv.
 
Han babblar något om att han ska skicka ett sms till mitt nummer och sen kunna se vad som gäller för min telefon på något sätt. Jag lyssnar inte för jag har ju bestämt mig för att inte samarbeta.
 
- Nej. Jag känner snabbt efter så jag verkligen har telefen i fickan och det har jag.
 
Där någonstans får jag plötsligt nog av cirkusen. Jag är hungrig och har lite ont i huvudet. Dessutom har jag gråtit en skvätt på vägen hem från jobbet och är inte i jättebra form när jag känner efter. Och som en blixt från klar himmel kommer det... Jag tittar ner i kassen, ser mina bananer som ligger där. Tillfället är perfekt och går liksom inte att hejda. Jag rycker åt mig dem och lägger dem på disken framför honom. 
 
- Här har du mina jävla bananer! Så gäller inte dagens erbjudande mig. Varsågod! 
 
Jag tvärvänder vagnen och går. Kvar står försäljaren och stirrar med hakan nere vid knäna.
 
- Men... Men snälla, jag vill väl inte ha dina bananer, ropar han. Förlåt!
- Det skulle du tänkt på innan, ropar jag i hans ursäkt och marscherar runt hörnet. Nu är jag från ingenstans så arg att om han ställt sig i vägen för mig hade jag utan tvekan kört på honom och skrikit åt honom att flytta på sig. Jag darrar i hela kroppen och tänker att jag borde verkligen ta mig något att äta innan jag kommer hem. Men bananerna har jag ju precis gett bort. Fast det gör inget. Han kan ha dem, jag köper nya imon. INGET kan få mig att hämta bananerna och kommer han med dem ska jag kasta dem på honom. 
 
Man han försöker inte stoppa mig. Han står kvar bakom disken. Det ser ut som han pratar i telefon. Resten av kvällen går åt att fundera på vad som sedan hände med dem. Åt han upp dem? Slängde han dem? Gav dem till tiggerskan en bit bort? Who knowes?
 
 
 
 
 
 

Författarkväll med Jan-Eric Boo.

Kategori: Allmänt

Jag som nästan aldrig åker någonstans var i tisdags i Bromölla. Det är inte långt hemifrån, 44 minuter enligt GPS, och det gav mig möjlighet att för första (!!!) gången köra på motorvägen utanför Valje och Sölvesborg. Jag fattar inte, den har varit där i ganska många år - och jag hade aldrig kört på den tidigare längre än till Pukavik. Det var en bra väg - tvåfiligt - och det gillar jag. 
 
Med mig i väskan hade jag Jan-Erics debutbok, Livet har sitt pris. Jag kommer inte ihåg var jag köpt den, den var inte signerad, så det tänkte jag ändra på. Jag hade också packat ner ett mycket gott humör, mina anteckningar om 21 och så stannade jag och köpte en bukett blommor.
 
Jag kryssade mig ut från motorvägen och rejält ut på landsbygden (inte så långt som det låter men ni skulle sett vilka vidder de har därnere!) och till slut ut på en grusväg som såg ut att leda till världens ände. Där, längst ute vid kustremsan, fanns det små hus och in dit skulle jag.
 
Jan-Eric och hans ljuvliga fru Birgitta, som jag inte träffat och pratat med så här förut, tog emot mig med öppna armar, kaffe och vaniljbullar. Jag tror de heter så, sockrade uppepå och med gul kräm inuti, och det var så länge sedan jag åt något så sött. Det slank ner lätt medan jag pratade med J-E och frun. Jag fick min bok signerad, vi pratade och när vi kom in på 21 gjorde jag ett stort avhopp från mitt vanliga jag och berättade i princip hela storyn för dem. Vad jag tänkt och hur det hängde ihop ungefär.
 
J-E funderade lite och kom sedan med en sådan bra idé att jag nu använder mig av den. Inte fullt ut, för det funkar inte i min story, men delar av den. För den idén kompletterar min titel och idé om 21 för bra för att låta bli. Som tack för det här bestämde jag mig att han ska få ett av friexen på Vrede när den kommer ut. Inte för att han har så mycket med den att göra så sett, utan mer för att jag vill ge honom något, det finaste och mest värdefulla jag kan komma på. För ett friex av 21 lär han ju få ändå - OM den nu kommer så långt. Jag snärjer mig på trovärdigheten och det sa jag till honom. Det är ju den lilla men superviktiga detaljen. Och då log han och sa att då fick jag väl kalla den fantasy, då, så det får det bli. Fantasykorsning - och då kan jag leva ut mina ideer ännu mer!
 
Föredraget J-E skulle hålla var på Kulturknuten i Bromölla. Biblioteket, fick jag lära mig. Jag trodde först det var två olika ställen som låg bredvid varandra för så såg det ut när jag googlade, men nej, det var samma byggnad. J-E ställde upp sin affisch och plockade upp böcker, kopplade apparen jag aldrig lär mig vad den heter och kollade så han hade ljud. Han jobbade lugnt och proffessionellt. Det här var inte hans första föredrag och det syns liksom på honom att han ser fram emot kvällen. Han tycker om det han gör, att få möta läsare och publik, berätta, låta andra få veta vad han har i sitt bagage. Lära känna Michael och Mirka på ett sätt de som inte går på föredragen går miste om.
 
Föredraget var helt perfekt, så himla bra! Bland de bästa jag varit på - och det säger jag inte bara för att jag brinner om polisens arbete, utan för att det verkligen innehåller allt. Han berättade på lättsamt sätt - vi skrattade gott flera gånger - om sig själv, varför han skrivit böckerna, vad vi ska få ta del av, och varvade in oss med bilder på sig själv och från sin resa ner till Balkan och städerna där. Han visade bilder på var skenavrättningnarna ägde rum, hur det såg ut idag, och människor han lärde känna därnere och vilken problematik de hade under kriget. Kusiner på varsin sida gränsen, svarta marknader, bordeller, poliser, FN, EU.
 
Han spelade upp inledningen till sin Livet har sitt pris och berättade om att skriva böcker. Visade siffror på hur många manus som kommer in till förlagen per år och hur många som klarar nålsögat och kommer ut som bok. Processen att skriva visades också och det hade jag inte sett på det sättet innan. Jag kom på mig själv att för ett ögonblick svepa iväg åt mitt håll - hur gör jag och vad lär jag mig av det här? Tanken var att fråga J-E hur han planerar sina verk, om han vet på förväg hur många kapitel det ska bli och vad de innehåller, men det glömde jag bort när frågor om tigrarna - djälulens avskum i skor - droppade in från publiken.
 
Vi var ganska många som lyssnade och några stannade kvar för lite eftersnack och titta på hans böcker. Jag tror några blev sålda också. Själv fick jag ett ex av Novellhotellet med mig hem. Kvällen rundades av med kramar och sedan körde jag hem - nöjd och väldigt glad över att ha så fina vänner som J-E och Birgitta. När jag berättade för henne om mina egna svårigheter att möta publiken, jag var så imponerad av J-E, förstod hon direkt vad som är mitt problem. Att jag är livrädd för att bli dömd. Det är vad det handlar om, sa hon - du är rädd att bli dömd. Och det stämmer nog för att hålla föredrag i skolan har aldrig varit några problem, det är en helt annan sak. Men att stå upp för mig själv och be andra läsa min bok - det är en annan. Jag blev nästan tårögd av känslan att vara så förstådd.
 
Bilderna jag lagt in talar sitt tydliga spåk.
 
Nu ska jag fortsätta fila på 21. Jag var ute med hundarna vid halv sex i morse och då kom jag på hur jag binder titeln rejält till manuset så det är bara att köra. Eller som Ingemar Stenmark (??) alltid sa - det är bara å åk!  
 
 
Det blev trångt om bordet ett tag =) <3 
 
 
Boo tackas för ett trollbindade föredrag =) 
 
 
Sist men inte minst en bild som J-E själv har tagit, han är väldigt intresserad av fotografering, som jag tycker är enormt tjusig <3 
 
 

Ramses - ett kattöde

Kategori: Allmänt

Året var 88 eller 89 och jag var aktiv i en förening med amatörradio som hade sitt säte i Asarum. SK7JC kallade vi den, JC, till vardags. Den hade säkert ett riktigt namn också men SK7JC var anropssignalen och det är mest det jag kommer ihåg. 
 
Varje höst var JC behjälpliga på ett stort rally som heter Ekratten, och efter den årliga insatsen åt alla på klubben ärtsoppa. Det var på en sådan träff jag gick ut en runda för att hämta lite frisk luft (många samlade på en liten yta, det blev väldigt varmt) och hittade då en övergiven kattunge, en så kallad sommarkatt. Hon låg en bit utanför klubblokalen, mager frusen och hungrig, och alldeles full med fästingar (min syster räknade till 34 stycken när hon plockade dem senare) och skrek. Jag plockade såklart upp henne, hade ju alltid drömt om en katt men aldrig fått någon, och vips, så fick hon följa med hem. 
 
Jag döpte henne till Rudofl, eftersom en katt måste ha ett namn och det var akut, för ett namn nåste hon ju ha. Fast jag trodde ju att det var en pojke. Sedan fick namnet liksom bara hänga kvar. Men i allafall - jag tog hem katten och visade den för mamma som sa att jag fick ta hand om den tills vi hittade ett annat hem. 
 
Vi hittade faktiskt ett nytt hem till henne ett par dagar senare (eller veckor?) men där fick hon så mycket däng av de andra katterna att hon fick flytta hem till mig igen - och då sa mamma att jag fick behålla henne. Min livs första EGNA katt - en lycka som håller i sig än. 
 
I alla fall. 
 
Rudolf visade sig inte vara som hon skulle när hon växte upp. Hon blev aggressiv mot alla utom mig och mamma. När min syster kom på besök - hon som varit så snäll mot henne - blev hon attackerad direkt vid ytterdörren. Andra besökare också, men det var när hon flög på syster och rev henne över hela kroppen som varningslamporna började blinka. Jag slutade med hennes p-piller och släppte ut henne bara för att få en kattunge efter henne. För jag anade var allt skulle sluta. Och gjorde. För när Rudofl fått sin kattunge blev allting mycket värre och när hon attackerade områdets hundar (sprang ifatt dem och försökte klösa dem i huvudet) tog sagan slut. Jag beställde tid för avlivning så fort Ramses klarade sig själv, och det var nog det svåraste jag gjort i hela mitt liv.
 
Åtmsinstone fram tills då - det skulle komma ett svårare beslut längre fram. 
 
Ramses var mitt stora hjärta. Som jag älskade den katten. Han var Rudolfs avkomma (och hennes grav besökte jag många gånger, ibland flera gånger om dygnet, och bara grät grät och grät) och jag var oerhört rädd om honom. Han band sig också tillgivet till mig och höll sig alltid nära. Gudasnäll som man brukar säga. Han skulle aldrig få för sig att rivas, bitas eller annat. Så med honom förstod jag att Rudofl verkligen mått dåligt, kanske för att hon trots allt blivit övergiven av sin första familj. Vad vet jag?
 
Vi bodde i centrala Bräkne-Hoby men köpte huset vi bor i nu, och han fick såklart följa med med sin tjejkompis Skrållis. Och det var dem jag hade. Men allt var inte frid och fröjd. Snart började grannen klaga på att min katt sprang på hans gård. Tydligen hade Ramses en förkärlek till höjder och bilar, och grannens pedantskötta bils tak var favoritställlet. Och grannen blev skogstokig varje gång han såg katten där. Sedan tog sonen körkort och det fanns alltid en bil där som han kunde sitta på. Han satt på våra också, men eftersom jag jobbade på gården i fråga var deras bilar mest intressanta. 
 
En dag skulle en sugga skjutas. Jag var som vanligt inte med. Jag tror jag var mammaledig vid den tiden. Men Ramses var ute och gick ganska nära. Så nära att han för några sekunder hamnade i bondens synfält. Han berättade efteråt att han siktat på min katt och tänkt tanken, men sedan ändrat sig för att han inte skulle klara att se mig i ögonen när jag gick runt och ropade och letade efter katten. Så han fick leva. Som om det skulle vara en sådan hjälteinsats eller något. Så storsint av honom, att inte skjuta min katt och sedan aldrig låta mig få veta. Men berätta det för mig kunde han. "Din katt har tur som lever", sa han med en illavarslande glimt i ögat.
 
Det tog inte lång stund för mig att ta beslutet om avliving, ett beslut svårare än det jag tagit för hans mamma. Men det var för både min och kattens skull. För en vacker dag skulle han inte komma hem mer, det stod helt klart för mig. Jag stängde in honom i fikarummet på gården och när veterinären kom för månades rutinkontroll fick han göra det. Jag var inte med. Jag grät mig alldeles sönder och samman. Och, det händer faktiskt, än i dag. Som jag älskade den katten. En del av mig kommer aldrig att förlåta mig själv för denna gärning - men jag såg ingen annan utväg än det eller att flytta. Jag ringde Kattkommando Syd och bad om hjälp - tack vare det fick Ramses några månaders respit - men de hörde aldrig av sig och tiden rann ut.
 
En snöig dag.
Så hemsk.
Jag förställer mig paniken min katt kände i det där rummet, när två män kom in och sög tag i honom. Det, det kommer att förfölja mig för resten av mitt liv.