perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om mina hundar och katter, skrivandet, migrän och mig själv i största allmänhet.

Att föda ett nytt kapitel.

Kategori: Allmänt

Jobbar med mitt manus som jag fått tillbaka av redaktören för lite mer bearbetning. Det är kommentarer i marginalen. En del saker kräver mer och andra mindre jobb. Men de leder mig genom manuset på mina villkor. Men i två kapitel är det så mycket som måste ses över att jag väljer att helt rippa det jag skrivit och göra om helt från scratch. Det är en utmaning som är både väldigt rolig och väldigt svår. Kapitlet måste ju handla om samma sak i princip på annat sätt för att ingen ska märka vad jag gjort liksom. Läsaren får inte undra vad som plötsligt händer utan bara sluka det som den andra texten.
 
I fredags:
Nej, jag vill inte ens öppna det där kapitlet för jag vet att det är jättemycket kommentarer som ifrågasätter och vänder och vrider på saker och ting. Jag måste gnugga geniknölarna och tänka i nya banor och jag orkar inte det. Kan jag inte ta det en annan dag?
 
Senare på fredagen:
Äh. Jag läser igenom kommentarerna iallafall så jag får ett hum om vad som strular (jag har fått förberedande meddelande om att det kapitlet inte funkar helt för snart en månad sedan och fram tills nu har jag jobbat med andra saker som påpekats, mest att jag har för många utropstecken). Jag kommer ju inte undan det. Kanske är det så att de kan hjälpa mig på vägen även om jag väljer skriva helt nytt? Så jag inte gör samma "tabbe" en gång till?
 
Ännu senare:
Redaktören tycker slutet är som vattenballong som spricker för tidigt. Typ. Något sånt var kommentaren och den får mig att gapskratta. Men jag måste hålla med. Det är ett satans ös mot slutet och sen mynnar allt ut på en lerig åker och tappar fart alldeles. Det märks faktiskt ganska tydligt när man läst hennes kommentarer som leder mig dit. Ja, hon har helt rätt. Det måste göras om det här. Fan också. Hur gör jag nu då? Hur löser jag det här enkelt? Ja, det får ju bli att göra om. Göra om hela jävla skiten.
 
Sen fredag:
Orkar inte göra om just nu. Orkar inte tänka på skiten. Vill inte just nu. Jag tar det imon.
 
Lördag:
Läser kommentarerna och bestämmer mig för att ha det i bakhuvudet under helgen när jag redigerar klart fram tills sista kapitlet. Det funkar jättebra - jag blir så fokuserad att jag glömmer allt annat.
 
Söndag:
Redigerar förbi min tänkta gräns och stoppar mitt i sista kapitlet för där kommer det så mycket kommentarer att jag reagerar - vad är jag och vad gör jag nu? Visst ja. Jag är i slutet. Det ska ändras. Helvete är jag redan där.
 
Senare söndag:
Skriver ut kapitlet jag vill ändra för att justera förhand. Det är något jag trivs jättebra med att göra. Älskar mina papper och pennor! Börjar skriva inledande ord på säkert tio papper men är inte nöjd. Funkar inte. Är inte på humör för action.
 
Senare:
Det ska fan funka! Jag kan inte vänta på inspiration. Tänker så det knakar.
 
Ytterligare senare:
Jag kommer aldrig i helvete skriva en bokjävel till i hela mitt liv. Det här blir förvisso jäkligt bra men orkar inte lägga ner hela min själ och lite till på något igen. Är helt jävla körd i huvudet. Jättetrött och rent av nästan förbannad för jag inte kommer någonstans. Lägger ut ett inlägg på facebook som får mycket respons och under tiden vi tjattrar där känner jag hur trött i huvudet jag faktiskt är. Jag orkar ju inte ens prata med vännerna som jag brukar. Hafs slafs pannkaka blir det. Fuck this shit.
 
Måndag morgon:
Vaknar på skithumör men går ut med kreaturen. Får sällskap av katterna och blir glad. Plötsligt slår det mig att poliserna inte alls ska springa ner till någon äng. De ska hamna utanför fabriken och där vet jag vad som ska hända!! (spoilar inte det här).
 
Måndag åtksilliga gånger på jobbet:
Papper och penna åker upp och jag antecknar detaljer. Kan inte gå in exakt på dessa men det känns ungefär som när man följer ett foster växa. Eller, om man inte har barn, en valps utveckling. En katts. Ett frö från en blomma som växer upp och sträcker sig efter solen. En underbar stark känsla av att vara helt rätt kommer och famnar om hela mig och jag blir lycklig som fasen.
 
Måndag hemma från jobbet:
Ska inte skriva ska inte skriva ska inte skriva. Får inte. Det sabbar mognaden. Låt det komma bara. Låt det komma. Keep it steady!!
 
Tisdag morgon:
Vaknar taggad som tusan och går en promenad med Kåre på morgonen. Vi diskuterar lösningar högljutt. Är jätteglad när jag åker till jobbet med honom. Vi kommer in på lite grejer som har med uppföjaren att göra. Jag som inte tänkt skriva något mer får frågan av honom - tycker du inte om mig längre? Klar jag gör. Jag älskar dig!! Ja - men då så??
 
Tisdag på jobbet:
Står med jobb upp över öronen men måste kasta mig över mer papper och penna för jag kommer på mer som måste hända som jag absolut inte får glömma bort. Tänker att jag behöver ju inte alls ha det som jag tänkt utan om man flyttar det lite mer åt - haha höger - så blir det ännu bättre. Så vi kör på det!! Shit! Wow! Fan va bra jag är på att komma på saker! Satan i gatan!
 
Tisdag eftermiddag:
Kommer på ännu mer och nästan studsar fram. Får ett ryck och när ett tillfälle gavs så utnyttjade jag min fina löparteknik för att slippa prata med en jag vet är extremt efterhängsen annars. Obs att det INTE är någon av mina arbetskamrater utan detta var utanför Kemlabs dörrar! Skuttar uppför trapporna och in på avdelningen med lyckans andfåddhet. Antecknar igen. Skriver om. Kastar gamla papprena och fyller på och tar nya att skriva på.
 
Just nu:
Jag får inte skriva får inte skriva får inte skriva på det jag vill. Det är tisdag och jag kan inte skriva ostörd så lång tid jag behöver. Jag får bärga mig ett par dagar till. Vet nu exakt var jag ska dra gränsen för nytt och gammalt, hur jag ska foga in det nya, och jag vet halva scenariot glasklart inombords. Men det finns saker att fila till, saker som kan bli snyggare och bättre fortfarande. Men åhh som jag ska skriva i helgen om inget oförutsett händer. Sen vet jag ju att jag eventuellt ska iväg i helgen och träffa någon men det är inget spikat. Blir det av kommer jag utan tvekan avbryta mitt jobb och med stor glädje segla iväg på äventyr. Annars är helgen öronmärkt i Grims tecken. Jag har kraftiga förvärkar och ska alltså föda till helgen. Och ja. It´s going to get pretty messy!
 
Tjoflöjt! Wohooo!! Bye!
 
 
 

Konstig avslappning ;-)

Kategori: Allmänt

Jag blev färdig undersköterska december 2011. Våren 2012 läste jag in kurser på komvux för att kunna läsa till sjuksköterska eller för att komma in på en utbildning i Göteborg som handlade om Palliativ vård och omsorg. Vård i människans slutskede. Jag var också upprepade gånger heldagar på praktik i bårhuset i Karlskrona. Jag sökte till utbildningen obduktionstekniker i Stockholm. Hamnade som reserv.
 
För att ha större chans att komma in på utbildningen hade jag även tiggt till mig ett sommarjobb på patologen, att jag ville vara i bårhuset. Det sågs som en unik ansökan. Få hade tidigare velat vara där och sommarjobba och det sades till mig att jag hade en jäkla tur eftersom Patologen som regel inte ens tog in sommarjobbare i form av uskor.
 
Men jag fick och jag var överlycklig.
 
Där jobbade jag med M och S.
 
Exakt vad jag gjorde den sommaren ska jag återkomma till senare. Men det roliga är att jag är en väldigt energisk och aktiv person. Jag har svårt att bara sitta stilla. För att klara det måste jag röra mig någonstans. Jag måste bita på naglarna, äta, rulla tummarna åt alla håll eller stimma med fötterna så hela stolen rycker. Alla sakerna jag räknar upp är väldigt avkopplande för mig. Men inte för den som sitter bredvid. Speciellt inte när jag gör två av dem samtidigt och senare börjar pusta och stöna och vrida på mig bara för att jag är - uttråkad.
 
För det var vad som hände här. Varenda lunch. Jag kastade i mig min mat på fem minuter som vanligt och sen var det typ 25 minuter kvar. Och då satte sig M och S och vilade. De vilade! Satt tyst och stilla i en varsin fåtölj och gjorde ingenting. Jag höll på att bli skogstokig. Det hände att jag flängde runt och städade istället. Har nog aldrig i  hela mitt liv städat så mycket som jag gjorde då. Milde tid.
 
Sen gick M på semester och jag började sommarjobba på Hemtjänsten. Men bara ett par dagar för sedan ringde man från Patologen och erbjöd mig vikariat på ett par månader för M hade brutit armen. Det var det svåraste valet jag gjort i hela mitt liv. Men jag valde bårhuset såklart, och började jobba där igen efter en vecka. Då var det lite andra regler som gällde, då var det inget mer prova på. Då var det allvar.
 
Gungandet och härjandet fortsatte tills S en dag fick nog. Efter middagen en dag placerade han mig i M:s fåtölj och jag fick klara instruktioner hur jag skulle göra. Sätt dig. Håll tyst. Tänk inte. Slut ögonen. Du är här och nu. Här och nu. Förstår du? Sätt dig bekvämt och bara - var.
 
Jag kunde typ en minut. Sen var jag uppe och flaxade igen. Skitlöjligt. Sitta där och meditera. Näru, här ska jobbas. Men S. gav sig inte. Han gjorde den här pruciduren varenda dag och jag lärde mig faktiskt att långsamt tagga ner. I slutet gick det bra. Väldigt bra.
 
Jag är S evigt tacksam för det han har lärt mig. Jag kan, när jag vill, sätta mig på en stol eller i en fåtölj, sluta ögonen och POFF så är jag HELT VÄCK. Jag kan sitta totalt bortkopplad från omvärlden i upp till en halvtimme, vilket är precis lagom att göra efter en lunch. Det spelar ingen roll om jag är ensam eller om tjugo andra sitter i rummet - jag bara sluter ögonen och sätter mig tillrätta - och så är jag borta. Har man det då stressigt på jobbet också är detta guld värt. Du äter och vilar rejält och efter en halvtimme totalt är du uppe igen med ny energi. Det är till och med så jag blivit lite trögstartad efteråt. Kanske för jag i princip somnar när jag sitter där och då, då är man avkopplad!
 
Det som är så konstigt är att det funkar hemma också - men inte när jag ska sova för natten. Jag kan lägga mig i slängen och försöka samma knep, men det går inte att tömma skallen på samma sätt. Det är helt hopplöst. Fast jag försökt i flera år nu. I vilket fall som helst. Det här är något alla kan och bör lära sig. Mikropauser. Så lite som fem minuter gör skillnad!
 
 

Ögonvitor!

Kategori: Allmänt

När jag var i barn och tonår var hästar det enda som gällde. Hästar hästar hästar. Jag försökte övertala mina föräldrar jag vet inte hur många gånger att skaffa häst och jag skulle ha den i vedboden. Jag skulle själv bygga stall därinne och det skulle till och med bli plats över till veden. Jag räknade på kostnader och skrev annonser till Min Häst på saker jag skulle behöva till den.
 
Men det blev aldrig någon häst.
 
Då.
 
Det blev senare. Som vuxen, men allt det där är en annan story. Den tar vi en annan gång. Grejen är jag kan lite om hästar. Jag har hållit på mycket med dem och fast det är tio år sedan den sista så finns det lite kunskap kvar i skallen. Blanannat att förstå hur hästar ibland reagerar och läsa av dem därefter.
 
Jag gör ingen direkt hemlighet av att jag försöker gå ner lite i vikt. Jag har sprängt 80-kilosvallen nu (neråt) och har därmed nått mitt STÖRSTA mål. Jag vill springa. Springa springa springa. För det är då det händer något inom mig. Något helt fantastiskt som inte går att sätta ord på. Att byta om och komma andra sidan dörren är det svåra. Jag känner mig dum. Jag - ut och springa? HA!! Flodhästar och elefanter är inte ämnade för det.
 
Men jag vill.
 
Jag vill så jävla gärna för det är då det händer!
 
Idag hände det igen. Fast med stilpoäng. Och det kunde ha slutat med en katastrof.
 
Jag sprang där på skogsvägen. Musiken pulserade i öronen och jag var så jävla fokuserad. För det är fortfarande väldigt jobbigt att dra den där rundan. Det är mycket uppför och nedför och hit och dit. Min mobilmätare har alltid stått på RUNNING även om jag gått powerwalks, men numera springer jag alltså - för som sagt - det är då det händer - och idag var inget undantag.
 
Rundan är fyra kilometer men jag springer inte så långt. Men jag känner väl till den och målet är att öka på efter hand. Jag lärde mig backa på den här vägen en gång och därför betyder vägen något speciellt för mig. Jag vet också att grannstallet använder den som träningsbana till travhästarna. Men i allafall. Jag sprang där i min egen värld och ser att längre bort, bakom kurvans växtlighet, kommer travhästarna. Jag har aldrig mött dem här förut. Och då har de förstås aldrig mött mig heller. Och jag vet att jag har en lysande rosa tröja på mig. Någonstans tänker jag redan här att jag kan skrämma i varje fall förstahästen.
 
Mycket riktigt.
 
Den rundar kurvan och spärrar upp ögonen så vitona lyser och viker kroppen åt vänster för att dra till skogs. Jag ser också att kusken uppfattar vad som är på gång och att han stålsätter sig för en runda käpprakt upp i skogen. Ögonen spärras upp på andrahästens kusk också - ska ekipaget framför dra till skogs?
 
Tusen tankar rörande brutna häst- och människoben, sönderskrynklade sulkies, hästar som kommer lösa och flyr för sitt liv med lösa tömmar och remmar. Jag vet att det inte lönar sig att ropa för hästarna vet inte vem jag är och att ändra rörelsemönster är inte heller det allra bästa. Jag flaxar ju inte med armar och ben på det sättet så det är inte det de reagerar på utan min lysande rosa tröja och att jag plötsligt bara ÄR DÄR. Så jag fortsätter springa. Lugnt och fint och tyst. Och hästen inser blixtsnabbt att det inte är någon fara utan bestämmer sig för att hålla sig på vägen och trava på. Kusken andas ut. Andrakusken skrattar. Han känner igen mig och hälsar glatt. Hans häst är den enda som inte reagerat på någonting.
 
Ja. Nu vet vi om varandra. Duktigt. Nästa gång blir det inga reaktioner. Inte på det sättet i varje fall. Och det var väldigt trevligt att ses därute i skogen! Jag vet att förstekusken varit överviktig själv en gång och sedan slagit vad med folk på en fest att året efter skulle han springa maraton. Och det gjorde han. Så han förstår nu när han ser mig ute i skogen.
 
Livet är en fest.
 
Live it!