perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om mina hundar och katter, skrivandet, migrän och mig själv i största allmänhet.

En olycka händer så lätt.

Kategori: Allmänt

Det var en solig och skön fredag. Det sista jag gjorde innan jag startade bilen på jobbet var att fotografera instrumentpanelen - det var över tio grader varmt (tror det var 13) och jag längtade hem till en härlig fredagskväll och så sovmorgon dagen efter. Oj, vad det skulle njutas!
 
Körde hemåt med ett glatt leende.
 
Samtidigt sitter maken hemma och tänker - om man skulle ta och överraska frun idag med en mugg kaffe ute i solen? Så han sätter på kaffe och ler glatt han också. Så fint väder! Årets första kaffe ute! Så härligt! Hundarna skulle få vara med så klart. De skulle få springa lite lösa på gräset under tiden. Så de fick hälsa lite på våren, de också.
 
Vi missade på sekunder.
 
Han öppnade ytterdörren för att gå ut och vänta på mig samtidigt som jag kör upp på lilla vägen hem till huset.
 
Ester hör bilen.
 
Ester vet att jag kommer.
 
Ester älskar matte.
 
Hon sätter fart, förbi honom i dörren, längs med hans bil, och ut.
 
Jag ser henne inte ens. Jag ser de andra hundarna och maken som rusar bakom, hör en smäll och bilen dunsar till. Och så hör jag Ester SKRIKA så det ekar över nejderna. Jag satt kvar i bilen en kort stund. Ser min man med händerna för munnen rusa fram till min bils bakände. Då går det upp för mig att hon skriker så. Det var i varje fall inte huvudet jag körde på. Så jag stiger ur bilen. Ester ligger och ålar sig, skrikande, på marken. Vi plockar upp henne och undersöker henne. Hon tystnar men är så ledsen, så ledsen.
 
In fort som fan. Jag ringer veterinär i farten. De har just hunnit stänga. Telefonsvarare. Så jag ringer jourhavande distriktsveterinär. Först svarar ingen. Sedan svarar en kvinna att hon är inte på plats och har långt dit. Det blir dyrt för oss att åka in. Och vad kan hon sedan göra då? Röntgen ger inte svar på allt ändå. Och hon kan inget göra så - vi blir hänvisade till Växjö eller Läckeby.
 
Vi ville åka till närmaste station och få henne undersökt, få henne smärtstillad, och sedan ev åka vidare till sjukhuset. Till den här stationen tar det max 20 minuter att köra. Till Växjö ca. 1 timme och Läckeby lite mer. Men nej, hon ville inte ta emot oss. Under tiden har vi fått tag i en granne som har stora hundar. Hon kommer på stört och tittar på hunden. Ingen större skada skedd, säger hon. Låt henne vila och avvakta. Ge henne gott om smärtstillande sa hon och gav oss lite av sin Rimadyl. Ring om läget blir värre. Då kunde Ester både stå och gå ett par steg. Senare på kvällen kan hon kissa också. Och hon äter - som hon brukar.
 
Helgen går långsamt. Ingen har lust att göra något alls. Allt kretsar kring Ester. Men hon kan gå, kissa och bajsa. Och är rätt pigg faktiskt. Så vi avvaktar men kastar oss på telefonen på måndagen och får en akut tid hos vår vanliga veterinär. Ester undersöks grundligt och det visar sig att hon har två frakturer i bäckenet. Tack och lov sitter de inte så nära ledkulorna - det hade varit ödesdigert för henne. Då hade en stor operation krävts och på en elvaårig hund var det inget att rekommendera. Inte eftersom Ester redan har lite värk i lederna.
 
Som det ser ut nu kommer det att läkas och hon kommer nog att få gå på smärtstillande för resten av sitt liv. I vanliga fall är jag emot att hålla djur vid liv för vår egen skull med smärtstillande, men i Esters fall tänker vi lite annorlunda eftersom hon mår väldigt bra av sin medicin och är väldigt pigg och glad. Vi har gjort flera återbesök med henne och har regelbunden kontakt med vår veterinär, och allt ser väldigt bra ut. Hon har till och med, nu tre veckor efteråt, börjar hoppa och skutta och springa. Det enda hon inte får göra är att gå i trapporna och hoppa upp och ner i soffan/sängen.
 
Änglavakt.
 
Snacka om det <3
 
 

Vilken jävla natt!

Kategori: Allmänt

Jag hade ont i huvudet igår kväll och gick och lade mig lite tidigare än vanligt. Ett par timmar innan jag lade mig, hade jag bäddat till sängen och öppnat fönstret på glänt. Dock glömde jag bort detta när jag lade mig.
 
Men i allafall.
 
Jag somnade fort och hårt. Blev inte ens störd av den tända nattlampan till maken eller när han någon gång gick upp och lade sig. Men plötsligt!! Det här är så sjukt och så svårt att skriva om, jag är inte ens säker på vad som hände, i vilken ordning, bara att liksom.
 
Jag vaknade med ett ryck och känslan att en knivmördare stod rakt över mig och jag SKREK så - hade vi nu inte varit ensamma hemma jag och maken - så hade jag skrämt upp hela huset. Alltså, jag vet att jag skrek för maken flög upp och skrek han också.
- VAD HÄNDER??!!
Jag kunde knappt svara, jag stammade och satt upp i sängen, yrvaken och med andan i halsen. Det var hundar precis överallt som rusade runt, lika yrvakna som jag. Katten sprang också sin väg. Och någonstans tyckte jag att jag hade sett - nej, ingen knivmördare - men att fönstret hade flugit upp och nu hade en av hundarna ramlat ut genom fönstret.
 
Men det kunde jag förstås inte säga till maken.
 
Att jag glömt stänga fönstret.
 
Så det fick räcka med knivmördaren.
 
Jag kontrollerade och haspade fönstret som, haspen var lös men fönstret i det närmaste stängt, och satte mig i sängen igen. Då upptäckte jag att garderobsdörren vara borta. Det var bara ett stort jävla HÅL in i väggen. Jag ruskade på min man som låg under alla fem hundarna.
- Har du varit inne i garderoben?
- Nej. Jag sov!
- Är det säkert att du inte varit inne där?
- Men för fan, jag ligger ju och sover!
- Dörren är borta.
- Vadå borta?
- Den är borta. Titta!!
- Jag har fem hundar på mig. Jag kan inte titta!
 
Jag fick syn på dörren på golvet och undrade om han lagt den där för att Ester inte ska springa i trappan. Han har fortfarande inte rört den, säger han, vi har ju grindar till trappan. Klart som fan han inte river loss dörrar och slänger i dörrhålen då. Jag försöker sansa mig men beordrar honom att fixa dörren. Han brottas med hundarna, tar sig upp och ställer i ordning dörren med ett mummel.
 
Då upptäcker jag att Dipsie är borta .
 
- Var är Dipsie?
- Hon gick nog ner.
- Hon är borta!!
- Hon gick ju ner, hon blir ju rädd så som du härjar.
- Tror du hon ramlade ut genom fönstret?
Jag tycker upp fönstret och tittar ut. Ingen hund. Bara skräck i magen att något hemskt har hänt. Det fattas en hund. Det går inte att förklara den SKRÄCK jag känner under hela den här tiden. Vaderna gör ont, benen går knappt att stå på, hjärtat pulserar och jag kan inte tänka, bara handla, och ögonen står ut från sina hålor. Jag är äckligt klarvaken men inte alls vid mina sinnens fulla bruk. Har bara känt så en gång förut vad jag vet och det var när det var inbrott i svinhuset när jag sommarjobbade där och var helt ensam. Men det är en helt annan story.
- Snälla Åsa vad håller du på med?
- Dispie har ramlat ut genom fönstret. Det var det jag hörde. Men hon ligger inte där. Hon har nog tagit sig till ytterdörren.
Jag flyger upp ur sängen och tänder lampor.
- Men hon är ju där nere. Ropa på henne!
- DIPSIE!
Ingen hund.
- DIPSIE!!
Ingen hund.
Han ropar också.
Ingen hund.
Jag är galet övertygad att det som egentligen hände var att fönstret blåste upp, dörren vältes i rummet och hunden har ramlat ut av rädsla när hon fick den på sig. Till slut sansar jag mig så pass att jag kan gå ut i hallen och ropa och då kommer hon. Nöjd räknar jag in alla hundarna i sängen och kommer på att katten saknas. Går på toa och sen hämtar jag honom. Lägger mig åter ner i sängen och ska försöka somna också.
 
Det tar sin tid.
 
Jag är uppjagad och benen värker som av kramp en lång stund efteråt.
 
Men till slut somnar jag och nu när jag tänker tillbaka känns allt som något jag drömt.
 
Herregud.
 
Ha en bra dag nu, alla som orkat läsa hit =)