perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om mina hundar och katter, skrivandet, migrän och mig själv i största allmänhet.

Försök att bli kvinna i klänning - del 3.

Kategori: Allmänt

Den tredje och i princip sista gången jag försökt var inte  så väldigt länge sedan. Jag minns inte exakt vilket år men det spelar ingen roll. Det var sommar och det var Sail i Karlskrona och jag var där. Pappa bjöd mig och maken på en segeltur med ett stort skepp och det var en upplevelse!!
 
Det var varmt och jag ville göra gott intryck. Så jag klädde mig i en kopparbrun kjol med diskreta pärlor och en matchade tröja till i en djup aprikos färg. Jag tyckte själv jag var rätt fin och till detta köpte jag ett par bruna halvsandaler. Det var varmt och timmarna i svinhuset i stövlar hade gett mig fotsvamp, så att då smörja fötterna och gå i såna här skor var himmelskt.
 
Resan skulle ta ungefär två till tre timmar så det var bäst att gå på toa innan. Bajamajjor stod uppställda inte långt ifrån skeppet och kön var så klart lång. Det var tur man inte var jättekissig utan kunde vänta snällt på sin egen tur. Så blev det min tur, och jag gick in i båset. Stängde noga dörren. Drog upp kjolen och ner med trosorna. Skval skval skval och upp med skiten igen. Tvätta händer med servetter och så var jag klar.
 
Jag öppnade dörren och gick ut.
 
Först märkte jag ingenting. Allt kändes precis som det skulle. Men plötsligt snor maken runt med STORA ögon och lägger handen för munnen.
- Men hur ser du ut? skrattar han och pekar.
 
Det är fler än vi som är på Sailet och alltså många som ser att jag glömt bort att det är en underkjol till min kjol. Och den, mina vänner, ligger snyggt i en knöl i trosorna som ett jävla ankarsle! Det är en jätteknut i röven och man ser nästan ända upp i haparanda tack vare den. För den vanliga kjolen, ytterkjolen, har inte kunnat fälla ner sig naturligt. Jag rodnar och river upp kjolen och går före.
 
Resten av dagen går utan några större incidenter men jag lovade mig där och då - NU ÄR DET NOG. Det räcker nu. Kjolar och klänningar är inget för mig. Jag får hålla mig till shorts och linne. Det är jättefint men det passar sig inte om man inte kan uppföra sig.
 
Ha en fin fredag och håll i klänningstyget därute! ;-)
 
 

Försök att bli kvinna i klänning - del 2.

Kategori: Allmänt

Ja egentligen handlar det om kjolstyg men skit i det, det är nästan sak samma. Det hänger och slänger tyg om benen i båda. Den här händelsen hade jag faktiskt förträngt att den hände, så det blir lite hullerombuller i ordningen. Det här hände när jag skulle ta studenten så det är bra långt före händelsen jag skrev om igår.
 
Jag ville att min familj skulle vara extra stolt över mig den här dagen. Jag skulle ta studenten. Den enda i mitt liv. Det var distribution och kontor, en tvåårig linje, och kanske skulle man ha gått tre år på gymnasiet eller fler för att det ska räknas till en "riktig" student men nu är det som det är.
 
Kan ju tillägga en till rolig detalj innan jag fortsätter. Att det blev just distribution och kontor var bara för att det krävdes den linjen för att kunna söka vidare som reklamtecknare. Och det var det jag tänkte satsa på. Jag hade roat mig med att läsa kvällskurser i att texta och måla reklamskyltar i två terminer och redan haft stor nytta av det på mina praktiker i skolan. Att jag tvingats lära mig skriva maskin också under första året var mer ett nödvändigt ont. För jag skulle ju aldrig ha nytta av det. Jag skulle ju rita och texta!
 
Men sista terminen i skolan så ÄNDRADES reglerna och det var en helt annan linje man skulle läsa för att komma in på reklamskolan. Minns inte vilken men däremot besvikelsen som satt som gjuten att mina planer gått i kras. Men tänk om - TÄNK OM - jag idag fick träffa lärarinnan vi hade i skrivmaskinskunskapen och berätta för henne att jag skriver så väldigt mycket och till och med gjort en bok - shit alltså! VILKEN NYTTA OCH GLÄDJE jag har har fått av de två terminernas djävulskap. För att lära sig skriva utan att titta ner var SVÅRT och man grät av ilska ibland när man nästan var klar med sin uppgift och så skrev man fel och fick börja om!
 
Men i allafall.
 
Jag villle göra familjen och pojkvännen glada och förvånad min omgivning. Så jag valde vita studentkläder - en blus och kjol! Och nog fan höjdes det på många ögonbryn när jag kom till skolan i den utstyrseln. Folk kände knappt igen mig. Och jag sträckte på mig och jojo, jag kan om jag vill! Men oftast vill jag inte för jag är inte bekväm i att klä upp mig.
 
Vi satt i klassrummet. Läraren pratade på. Jag drömade mig bort och satte mig bekvämt på stolen. Gungade på den. Upp med ena benet på stolen bredvid som var tom och fick skönt gung. Gung... Gung... Gung... Det började bli ganska oroligt i klassen. Läraren fick hyssja klassen. Men det hjälpte inte. Det viskades. Tisslades och tasslades. Till slut blev fröken irriterad och frågade klassen vad det var som var så viktigt. Och då rätar sig en av killarna upp och tittar på mig med ett stort leende:
 
-STÄNG IGEN TÄLTET ÅSA!
 
Jag fattade först inte vad han menade men sedan... Helvetes jävlar! Jag hade ju glömt att jag inte hade brallor på mig och satt där med kjolen isär och visade hela klassen mina vinröda trosor. Vinröda trosor till detta vita. Hur tänkte jag??
 
Jag suckade satte mig ordentligt i blixtens hastighet och till och med läraren hade svårt att inte skratta. Mina bästa vänner skrattade också. Men jag fick bara gilla läget och ta kommentarerna efteråt. Det var faktiskt ganska snälla sådana. De fattade ju varför det hände och alla tyckte det var väldigt roligt - och modigt - att dyka upp i såna kläder när man inte brukade. Alla som kände mig visste ju att jag aldrig - ALDRIG - gick i annat än brallor. Men jag lät mig inte nedslås utan bjöd på det här och ett par timmar senare tog jag studenten - men jag var noga att hålla ihop benen på lagom höjd resten av kvällen ;-)
 
 

Försök att bli kvinna i klänning - del 1.

Kategori: Allmänt

Året var 2001. Sommaren var varm och jag var mammaledig. Dottern är född i början av mars så hon var fortfarande "inte ens krypande" då.
 
Det var som sagt väldigt varmt och jag svettades även om jag gick i shorts och t-shirt. En dag var jag inne i en second-hand och skulle köpa kläder till barnen, och fick en jättebra idé. Vad skulle  maken tycka om jag blev lite mer kvinnlig? Jag hade ju nästan precis fått barn, ammade fortfarande så tuttarna var fasta och fina. Jag såg ganska slank ut i jämförelse mot vad jag sett ut under vintern så... Jo för fan. En klänning!
 
Jag letade och härjade runt och hittade till slut en jag var nöjd med. En tunn vit med ljusblå blommor. Åh så somrig den var! Man knäppte den framtill också så den var lätt att få på sig. En väldigt nöjd och glad Åsa betalade och tog med mig den hem.
 
Väl hemma bytte jag om och skred omkring i klänningen. Njöt av att den var skön och svalkande. Det kunde cirkulera luft runt hela kroppen och det satt inte åt någonstans. Tänk om man skulle ta sig en promenad med den? Det hade väl varit något?
 
Ner med dottern i vagnen och så den stora bredvid. Hon ville gå själv och det fick hon så gärna. Vi gick ner mot granngården som har travhästar. Elin plockade blommor i dikeskanten. Amanda låg och halvsov utan täcke i vagnen. Jag gick barfota i sandaler och med klänning och kände mig vacker och feminin.
 
Så körde en silvrig BMW förbi. När han var så nära att jag kunde se föraren, såg jag till min föraragelse att han skrattade. SKRATTADE. Åt mig eller? Tanken blixtrade förbi men så tänkte jag att så var det naturligtvis inte alls. Han lyssnade nog på radion. Folk fick väl för fan vara lite glada utan att jag tog åt mig?
 
Men så vänder bilen en bit bort och kör mot oss en gång till.
 
Denna gången skrattade föraren om möjligt ännu mer och ser ut att peka finger också. Jag blir bestört och tittar på Elin. Gör hon något som är så roligt? Hon har väl inte slitit av sig alla kläderna och spritt språngande bakom mig? För sånt kan hon ju får för sig. Hon var ju så liten och när hon blev varm brukade kläderna åka av. Men hon hade aldrig klätt av sig på andra ställen än hemma tidigare. Vänder mig om men nej, Elin ser ut som vanligt och räcker fram en bukett blommor.
 
Så vänder den förbannade biljäveln IGEN och kommer mot oss. Jag stannar och blänger. Då stannar bilföraren också och en skäggig gubbe hoppar halvvägs ut. Han skrattar så jag knappt kan höra vad han säger. Men till slut uppfattar jag att han säger "men knäpp klänningen kvinna!"
 
Jag tittar ner på mig själv. Knapparna har gått upp och jag har inte märkt något. Jag skyltar med behå och trosor. Högröd i ansiktet vänder jag och går hem och slänger klänningen. Det är första och sista gången jag hade klänning på mig med knappar fram. Kommer aldrig mer att göra om den skiten.
 
Nästa blogginlägg kommer att handla om när jag försökte gå i kjol.
 
Obs. Det här är helt sanna berättelser.