perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om mina hundar och katter, skrivandet, migrän och mig själv i största allmänhet.

Allas vår Vrede!

Kategori: Allmänt

Jag vet, jag är slarvig med mina uppdateringar här. Ibland undrar jag ens varför jag har en blogg. Ett hett tips för er som föjler mig är att gilla min författarsida på Facebook. Den uppdateras ofta dagligen. 
 
Vrede var det. 
 
Den kom tillbaka från lektören för ungefär en månad sedan, och det var inte så farligt som jag trodde. Men det som var, var lite krångligt för mig att komma tillrätta med. Några scener är helt uppåt väggarna medan andra  ligger så otäckt bra till att man får rysningar - på riktigt. Det är ganska roligt att polisen och lektören har ungefär samma åsikter utom i en sak - slutet. Båda säger att slutet är jäkligt bra, ett himla ös, alltså på riktigt - men - det finns ju alltid ett sådant - egentligen borde situationen vara den omvända. 
 
Jag medger att jag är en svajig och lynnig person, en ganska lik Ebba i många avseenden. Det är bara sådan jag är och det märks i mitt skrivande - och det ger lektören ganska mycket att jobba med. Jag är säker på att hon stundtals undrat vad fan jag sysslat med här. Men underbart tålmodig och väldigt duktig som hon är har hon skickat mig på rätt spår. Hon är världens bästa lärarinna!! och jag är säker på att hon kunnat leva på sitt skrivande och lektörsläsande om hon velat. Men hon är väl som en annan, kanske. Att skriva är fantastiskt roligt men ibland behöver man jobbet för att komma ifrån (personlingen ser jag fram emot att jobba i morgon för att få lite vila från ett par mycket intensiva dagar).
 
Min man vet hur viktigt skrivandet är för mig och har gett mig massor av skrivtid i julklapp. Faktiskt så mycket att jag känner att jag är helt okej med att ge honom hela nyårsafton ;-) jag ska inte räkna bort den i skrivtimmar i år utan bara vara nöjd och glad och köpa alkoholfritt vin. Fram tills nu har jag redigerat i princip allting som måste ses över - och är framme vid slutscenerna. De viktigaste. De som egentligen inte behöver ändras men som jag bestämt mig för att kolla vad som händer om jag vänder dem tvärtom som jag fått förslag att göra. 
 
Man kan se det på två sätt. Antingen att min bok får två olika slut (undrar vad förlaget hade sagt om det, att de får välja A eller B) eller att Vrede är ett nytt experiment. Skuggor av ljus var nämligen en gång i exakt samma position. Fast där var det nyfikenhet från min sida och det var innan jag gav ut den. Vad händer om jag vänder den bakochfram, liksom, och så gjorde jag det. Den onda blev snäll, den snälla ond, alla situationer vändes om, och det var en lek som roade och lärde mig väldigt mycket. 
 
Nu har jag druckit mitt kaffe vid datorn och lagt slutet av Vrede i en egen mapp. Först ska de slutscener som ska vara kvar ses över, sedan får jag nog korrigera resten för hand. Hinner ändå inte klart idag. Jag hoppas er jul har varit lika rolig som min - och ja - jag har ju hunnit vara social också. Lite grann ;-) 
 
Ha det gott, God Fortsättning på julen, här kommer ett litet utkast av det jag gör: 
 
 
 
 
 
 

Årets roligaste telefonsamtal!

Kategori: Allmänt

Fick anledning att ringa till Klinisk Kemi på Karolinska, Stockholm. Det händer inte varje dag. Det var lite stökigt omkring mig när jag ringde så jag hörde inte vad de svarade när det lyftes på luren. Men eftersom jag skulle till Klinisk Kemi och letat efter numret på vår analysportal så är jag ganska säker på att jag kommit rätt. 
-... någonting. 
- Hej hej, Åsa heter jag och ringer från Kemlab i Karlskrona. Jag...
- Men åhhh heeeej på dig! Vad roligt! Ett samtal från Blekinge! Där har jag ju bott! Hur ääääär det? Har ni någon snö?
Jag blir helt ställd. Men så sansar jag mig. - Ja, hejsan, vad kul, ja, nej, vi har ingen snö här. Men jag har ett ärende.
Och så säger jag mitt ärende som gäller provhantering. 
- Ojdå, du vet att du har kommit till växeln? avbryter hon vänligt. Jag kopplar dig till Klinisk kemi. Ett ögonblick. 
- Tack. 
 
Samtalet kopplas. Jag står och gör lite annat i väntan på att någon svarar. Så är inte så uppmärksam som jag borde ha varit när en kvinna svarar i andra änden. Men jag är helt säker på att jag nu hamnat rätt. 
 
- Ja, hej hej, säger jag. Jag heter Åsa och ringer från Klinisk Kemi i Karlskrona...
- Åhhh hej på dig! Från Karlskrona! Vad roligt! Det är ju långväga härifrån! Där jag har jag bott en gång. Hur är det?
Jag höjer på ögonbrynen. Va? Har jag inte nyss hört allt det där??
- Har jag hamnat i växlen en gång till? Skulle du inte koppla mig till Klinisk Kemi?
Tänker, vad fan, säger hon det där till ALLA som ringer eller??
- Det blev visst felkopplat. Jag kopplar dig vidare. 
- Tack. 
 
Jag suckar, himlar med ögonen och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag skrattar inte ens, jag bara slår mig för pannan och konstaterar att det är en sån dag idag. 
 
- Klinisk Kemi vad jag kan jag hjälpa dig med? 
Jag presenterar mig och förklarar mitt ärende. 
- Det där vet inte jag. Jag ska höra med mina kollegor. Dröj ett ögonblick. 
- Okej. Tack. 
 
Tystnad. Så återkommer hon. 
 
- Det tar en liten stund till. 
 
Tystnad. Så återkommer hon. 
 
- Det är ingen här som vet, det tar en stund till, måste hitta rätt person. Häng kvar. 
 
Tystnad. 
 
Städerskan på jobbet kommer in. Jag pekar på telefonen och nickar en hälsning. Hon klappar mig vänligt på axeln och hälsar tyst. Glider runt ryggen på mig och hukar sig för att ta papperskorgen som står bredvid mig. I samma veva bestämmer jag mig för att jag ska gengälda klappen på axeln - varpå jag slänger upp vänsterhanden - och daskar till henne - mitt i ansiktet!!
 
Hon stirrar på mig. Jag stirrar på henne. Så utbrister jag: - MEN GUD! Förlåt!! Det var inte meningen!
 
Sedan hör jag ett gapskratt i telefonen och en som upprepar vad jag just sagt. "men gud, förlåt, det var inte meningen", säger hon glatt. "Jag hör dig, bara så du vet. Haha, vad hände? Spillde du på någon?"
- Nej, jag råkade slå till städerskan i ansiktet, råkar jag erkänna. 
- Slog du städerskan i ansiktet??
- Det var ju inte meningen!
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Den här jävla dagen. Den här dialogen. Samtalets ärende är inte kul, men det här... 
- Har du ett svar till mig? frågar jag och gör allt jag kan för att inte skratta. 
- Ja, jag har ett svar. Har du papper och penna?
 
Jag lägger på luren och skrattar så jag gråter. 
 
Fan. Jag till och med skrattar så jag gråter när jag berättade det här för familjen hemma ;-)

Ulrika Amador - Sveriges egen Dan Brown!

Kategori: Allmänt

Jag har läst Ulrika Amadors debutbok "Femte Dagen" och det första som slår mig, den allra första tanken, är att det är en bok med samma känsla som Dan Brown. Den är så välskriven! 
 
Jag har alltid haft svårt för tidsresor och fantasy där man plötsligt befinner sig i världar som inte alls är som vår, och kräver en viss realism i det jag läser och ser på teve. Det som skrämmer mig mest, är det som kan hända mig. När det sedan blandas med det okända på ett sätt som lurar min hjärna att det fortfarande kan hända - då har man mig helt och hållet fångad. 
 
Femte dagen. Alla hennes liv är i fara. Ni hör själva hur genialiskt det är. Framsidan är tre olika delar av en klocka som klippts ihop till en och när jag började läsa var jag väldigt funderasam över det. Så himla fånigt - jag tänkte att om det är fem dagar ska det väl inte vara tre delar på klockan. Men sedan började jag läsa och det gick upp ett ljus - aha, ja, såklart. Det är inte alls upplagt på det sättet. 
 
Boken börjar 1646 och miljöbeskrivningen är så verklig att det är som att rulla upp en film för ögonen. Man är där och ingen annanstans. Så man blir - jag i alla fall - förvånad att nästa kapitel tar vid 1763 och det tredje 2014. Samma kvinna. Samma äventyr. Allt hänger ihop. Och alla delar behövs för att komma vidare. Jag tycker boken är jäkligt bra genomtänkt och att över huvud taget komma på en sådan story! Däremot var den mycket krävande för mig personligen, för någonstans mot slutet tappade jag tråden och jag tror det är det här med tidshoppen, det är exakt samma som händer när jag ser på teve, och att det framgår att karaktärerna är väldigt lika varandra men har olika namn i de olika tiderna. För mig blev det rörigt i huvudet och karaktärerna gled ihop. 
 
Ulrika Amador är Sveriges Dan Brown. Storyn har precis samma stuk och känsla. Det är mystiska, letandet, dolda fack, hemliga dokument och ledtrådar på udda kusliga ställen. Det farliga som lindar sig runt allting och känslan av förfäran när den ena kvinnan dör. Gillar man äventyr och spänning ska man definitivt läsa den här boken! Den är genial och ensam i sitt slag. 
 
<3 Tack Ulrika för en helt ny läsupplevelse! <3