perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om mina hundar och katter, skrivandet, migrän och mig själv i största allmänhet.

Skrivschema =)

Kategori: Allmänt

Jag vet inte hur andra gör när de skriver men för mig är processen ganska omständlig. Jag vet att det inte behöver vara så men jag vill ha det på det är sättet. Det hjälper mig att tänka. Att köra på framåt. Använde mig av den här modellen när jag lyckades få Skuggor klar och därför får Vrede köras med samma metod.
 
Först skriver jag ner alla händelser på ett papper. Varje händelse får eget papper. Blir det mer än ett blad med nerkastade stolpar så häftas de ihop. Sen lägger jag allt i ordning och återkommer ofta till den här högen och fyller i tankar och funderingar som utvecklar det som redan står. Ibland kastas ordningen om, ibland tas ett blad bort och ersätts av ett annat.

Jag har återkommit flera gånger till den här högen av papper nu och nu jävlar ska här spikas! Nu sitter det som gjutet, det går inte att göra mer än att fortsätta skriva på framåt. Händelserna kommer rätt och ger en story som är väldigt relationsinriktad. Kåre och Ebba har det kaotiskt och slutet jag tänkt ut har varit i velandet länge nu. Det har varit många olika snarlika avslut. Gemensamt för dem alla är att det har inte funnits något sätt att gå vidare på efteråt. Om det skulle komma en tredje bok så vete fan hur jag skulle lösa ingångsfrågan i den.
 
Nu vet jag. Idag kom svaret som en stor planka fallande från ovan och träffade mig i huvudet. Jisses! Självklart! Så måste det bli. Med svaret som kom idag löser jag tre andra bekymmer också! Och bok nummer tre kommer att bli ett gissel av drama.
 
För att hålla reda på var jag är har jag ett skrivschema. Det är väldigt enkelt och kräver en komplettering - i mitt fall manushögen för hand bredvid och en almanacka där jag kryssar för vilken dag boken rör sig i. Nu är jag mellan jul och nyår. Eller julaftons kväll rättare sagt. Det gäller att hålla reda på det. I det här skrivschemat står det uppradat kapitel överst, och sedan under skriver jag vilken sida jag är på. Då har jag översikt exakt vad jag är och skriver. Almanackan och det här schemat (som sitter på väggen och inte är med på bild) sköter grovjobbet och när jag lämnar storyn på söndagskvällen behöver jag inte tänka på att komma ihåg annat än att göra en backup. För när jag sätter mig där ett par dagar senare vet jag var jag är. Jag är på sida 47, kapitel sex och då är det julafton. Punkt.
 
Så gör jag. Hur gör ni? =)
 
 

Sängvanor de luxe

Kategori: Allmänt

är det sett från hundarnas perspektiv. De har kommit på något de tycker är jättebra. Matte tycker det är mindre bra och funderar på vad man ska hitta på för att komma tillrätta med skiten.
 
Det började för typ en vecka sedan. De har kommit på hur de ska lägga sig i min säng för att jag ska maka på mig för deras skull. Så dom får mer plats. De små jävla trollen. I en veckas tid har jag vaknat tidigt på morgonen, i skarven, mellan båda sängarna. Jag har vaknat frusen utan täcke, för det ligger hundarna på.
 
Jag börjar så klart dra i täcket men till ingen nytta. Ingen hundjävel flyttar sig och i sitt yrvakna tillstånd orkar man inte hålla på att böka för mycket. För gör man det vaknar odjuren också helt och hållet och då är det liksom bara att stiga upp!
 
I morse kom dessutom den ena katten och lade sig tvärs över mitt ansikte. Så nu vet jag hur en viss katt luktar i röven. Tur han inte är dålig i magen!
 
Jag hade planerat ett längre inlägg men det här får duga. Jag har precis varit ute och gått nästan åtta kilometer och är trött i hela kroppen. Dessutom känns det som det knackar på i huvudet, undrar om jag är på väg att få ont i huvudet. Det är synd i så fall, så hårt gick jag inte.
 
Annars är en liten uppdatering att jag börjat på gym och motionerar "på riktigt" fyra dagar i veckan just nu. Tanken är att bygga upp en rutin på två dagar - vila en - två dagars gym - vila en - rullande. Jag har blivit inskriven på MILON och den var rätt tuff. Det hade jag inte förväntat mig. Ja, att den är en rejält motionsform, visst, men inte att den var så jävla grym. Men det är bra. Jag kör på det. Det kan bara bli bättre!
 
 

Ta vara på tiden - NU!

Kategori: Allmänt

Jag ska på begravning på fredag.
 
Det är en min mammas gamla sambo tillika ena dotterns Gudfar.
 
Det känns inte riktigt okej.
 
Vi har inte setts på tio år. Ändå, när jag fick veta vad som var på väg att hända, blossade en massa gamla känslor upp och när katastrofen - ja, jag väljer att kalla den så - var ett faktum grät jag och förbannade mig att jag låtit det hända. Att jag låtit det gå så långt. Att jag inte tagit vara på tiden bättre och faktiskt gjort ett slag i saken den där kvällen han ringde och frågade hur jag mådde förra året.
 
Han tvekade.
Vi lät bli att pusha på.
Och nu ses vi aldrig mer igen.
 
Jag ångrar att jag inte ringde det där samtalet extra för att höra hur HAN mådde.
Jag ångrar att jag inte trotsade hans tvekan och åkte och hälsade på.
Jag ångrar alla de gånger jag varit i staden och inte åkt inom och sagt hej.
För nu ses vi aldrig mer igen.
 
Vad som väntar på andra sidan vet jag inte. När man är död har man inget medvetande. Inte på det sättet som vi har nu, tror jag. Kanske ett medvetande på en annan nivå. Och det kan störa mig att inte veta i förväg. Jag vill inte tro att livet är slut bara för att man dör. Slut här, ja, på denna jord. Men inte där borta, där de döda nu befinner sig. Jag vet hur det gick till och hur maktlöst det blev alltihop och det är helt fruktansvärt. Varför just han? Varför i Herrens Namn just HAN? Det fanns en bättre plan för honom, okej, men vad då?
 
Jag måste lära mig av detta. Lära mig att tala om för dem jag älskar att jag älskar dem, kanske varje dag. Och om inte med ord så genom handling. Man vet inte när man ses för sista gången. Jag ska hålla av människor jag tycker om lite mer. Döden är så definitiv. Jag får aldrig en ny chans att ringa det där samtalet, plinga på hans dörr och fråga om han bjuder på kaffe. Och det som är så otäckt är att jag inte förstår varför jag känner så starkt. Eller rättare sagt, det kanske är just det jag gör. För han ska rör upp känslor. Han påminner mitt inre om vad jag saknar allra mest.
 
Kanske.
 
Hur det än är. På fredag ska jag på begravning och jag vet att jag kommer att vara så ledsen så ledsen. Men jag vet också att när jag går därifrån har jag fått ett fint avslut, jag har sagt farväl, och kommer utan att skämmas att försöka göra något roligt på kvällen.
 
Kramas mer.
Älska mer.
Ta hand om varandra.
 
<3