perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om mina hundar och katter, skrivandet, migrän och mig själv i största allmänhet.

Spelar roll hur man ser ut?

Kategori: Allmänt

Jag erkänner. Jag har väldigt svårt för hur jag ser ut. Jag kan stå länge framför spegeln och försöka göra något åt mitt hopplösa hår och dölja min förbannade plutläpp och obefintliga överläpp. Men det slutar alltid med att jag rycker på axlarna och slänger ifrån mig borste och hårgelé och går därifrån eftersom jag ser värre ut än innan jag började försöka. Och den lätta går jag på - varje dag.
 
Jag vet ju så väl att det är insidan som räknas. Och jag tycker att alla människor är vackra. Jag gör faktiskt det. Jag älskar sitta och titta på människor i smyg på cafeer och mitt i rusningstrafiken och bara njuta av hur andra ser ut och klär sig. Då bryr jag mig inte mycket. Jag accepterar andra helt och hållet. Fast, visst, om någon sticker ut och går förbi med leriga brallor så undrar jag kanske vad som hänt, varför de går i skitiga brallor, varför de inte bytt om innan de går ut bland folk. Fast vad vet jag om deras liv? 
 
Jag är inte själv speciellt noga med mitt utseende. Jag går i fläckiga kläder ibland. Kläder som har så mycket hundhår på sig att jag själv kan bli klassad som en. Ibland kan jag ha samma tröja ett par dagar i rad bara för att jag tycker den är tillräckligt ren. Men jag går som jag trivs och ser mig själv som en enkel person. Tycker du att jag är svår? Okej - men prova att prata med mig.
 
Viktiga saker i mitt liv kommer först och just nu är det att läsa, ta hand om familjen, skriva lite grann (det svajar väldigt mycket sedan jag börjat läsa mer) och ta det lugnt. Har inte haft migrän på jag kommer inte ihåg när, och det är extremt bra eftersom jag brukar få ta starka tabletter ett par gånger i veckan för att kunna jobba. Eller så kan jag nog inte uttrycka det... Men om jag stannat hemma varje gång jag har ont och blir påverkad av det så skulle ingen vilja ha mig anställd. Den saken är klar. 
 
Men åter till ämnet.
 
Jag ska nu ge ut min bok Skuggor av ljus. Den kommer ut 6:e januari 2017 via Grim Förlag. Det är något jag är sjukt glad och stolt över och jag tänker mycket på det. Det jag stressar över där är väl mest att jag kommer att synas i media. Det är oundvikligt, speciellt i början. Och jag oroar mig för att säga knasiga saker och att det får större uppmärksamhet än själva bokens innehåll. Och jag tycker att jag är så jävla FUL. Men det är ju så jag är skapt, tänker jag. Jag ser ut som jag gör. Och så försöker jag halvhjärtat göra det bättre - utan att lyckas - och så tänker jag att jag får väl gå sådan då. Igen.
 
Men de senaste dagarna har jag börjat tänka annorlunda. Jag läste på en blogg, Nestor förlag - psykisk ohälsa i fokus, vidden av att älska sig själv. "Bli din egen bästa vän", skrev hon, Jessica. Och jag tyckte det lät så otroligt fint och inlägget var det bästa jag läst på mycket länge. Jag blev alldeles varm i kroppen och bestämde mig för att genast ändra åsikt om mig själv.
 
Det första jag fick höra var "men sluta bry dig, vi har vant oss vid hur du ser ut för länge sedan!"
 
Läste ett inlägg som löd så här: "Aldrig fel med att ha ett stort ego så länge vi inte glömmer bort andra". Är det inte otroligt vackert?!
 
Sedan, idag, var jag inne en kort stund hos min chef i ett ärende och vi råkade komma att prata om boken som ska ges ut. Och jag råkade nämna mina tankar om mitt utseende och då tittade hon på mig och sa att det är inte så hon ser mig. Jag ser dig som den du är, inte hur du ser ut, sa hon.
 
Det är många tankvärda ord och jag har bestämt mig för att ta vara på tiden bättre, bli snällare emot mig själv och inte vara så förbannat negativ emot mig själv. Jag har den kropp jag har och ska vara förbannat stolt över den! Och det tycker jag att ni också ska vara! Fast ni kanske har värk varje dag, hör eller ser dåligt, ni kanske inte kan gå ordentligt eller har en påse på mage sedan en tarmsjukdom - stå på er! Tycker om er själva! Uppskatta och lyssna på er kropp. Bli ett med er själva! <3
 
Tack för i år, ha en underbar nyår - vi hörs 2017.
 
 

Mitt unika körkort!

Kategori: Allmänt

Jag klarade mitt körkort den 10 juli 1990. Det är alltså 26 år sedan. Så länge har jag kört bil, och det har hunnit avverkas många mil. Om inte annat de sista fyra åren då jag pendlat till och från jobbet. Första bilen var en grön Saab 900 GL-79 och som jag älskade den! Den har en alldeles speciell plats i mitt hjärta.
 
Det har kommit och gått bilar i mitt liv, och jag har under alla mina år bara krockat (blivit påkörd snarare)
en gång. Då körde jag en Ford Mondeo och krocken var inte mitt fel. Jag råkade ut för en dåre som pratade i sin mobil och inte uppmärksammade mig. Sedan har jag varit med om en svår krock också, men då körde inte jag utan satt mer eller mindre och sov bredvid, utmattad efter en migränattack. Men de bilar jag haft har jag varit väldigt glad för, uppskattat väldigt mycket och jag tycker ofta att det är kul att köra bil.
 
Det här med körkort har ju ändrats en del genom åren. Hur de ser ut, menar jag. Regler och sånt har ju också ändrats fast dem har jag ingen koll på. Däremot håller jag hårt på trafikregler och har aldrig åkt på böter av något slag. P-bot ett par gånger, men inte kör-böter.
 
När jag tog körkort höll "körkort på prov" på att införskaffas. Det var helt nytt att man skulle ha körkortet på prov i två år. Jag tillhörde kategorin som tog lång tid på mig att övningsköra (för på den tiden avskydde jag att köra bil och gjorde allt för att slippa) och det innebar att mitt körkort redan hade tillverkats på uppkörningsdagen. För så var det ju förr - du fick körkortet direkt i handen efter uppkörning. Alla andra som körde upp samma dag som jag fick ett papper på att de klarat sig och det papperet ersatte körkortet tills deras hade tillverkats.
 
Det unika med mitt körkort är att efter uppkörningen fick jag information att mitt körkort också var på prov i två år men istället för ett sådant eftertillverkast körkort skulle mitt ha en rosa post-it på baksidan. Jag var ju tvungen att skriva dit när jag klarat det, för jag var så rädd att glömma vilken dag det hade gått två år. Jag undrar hur många fler än jag som har såna körkort =)
 
 
 

I Lagens Famn =)

Kategori: Allmänt

Jag har läst en bok som heter I Lagens Famn och den är skriven av Kerstin Dejemyr.
 
Jag har tänkt köpa boken sedan en tid tillbaka men har alltid varit på språng, så när jag äntligen fick den i min brevlåda var den ytterst välkommen!
 
I Lagens famn är en bok som engagerar mig på mer än ett sätt. Inte nog med att jag verkligen uppskattar litteratur med poliser inblandade utan att det är deckare, den handlar om kvinnor som far illa också, och det engagerar mig också väldigt mycket. Min egen Skuggor av Ljus tangerar ju ämnet och jag funderar på att bli aktiv inom någon Kvinnojour. Bara för att jag är intresserad och hatar män som slår. Men - jag finner det också oerhört intressesant att det förekommer. Jag facineras över hur det kan ske, hur känslor kan få någon att bete sig som de gör (männen som slår eller vilka det nu än är, kvinnor kan ju också). Det verkar inte finnas någon gräns för den hemska uppfinningsrikedomen i grymhet. Eller som det står i mina Skuggor - av helvetetes olika nyanser.
 
I vilket falls om helst så är Kerstins bok en bok som berör och är snabbläst. Den är en riktig bladvändare och fast man känner av passionen i början av boken så andas den en i ansiktet med en ganska sur andedräkt - något kommer att hända och det kommer att bli hemskt.
 
Boken handlar om Lene som är ny i stan. Hon är polisassistent och faller för den snygga polischefen. De inleder något som knappt går att beskriva i ord och det blir upptakten till något som spårar ur fullständigt. Man förstår mycket väl Lenes förändring, hur en kvinna som upplever det hon gör, stegvis. Och det är väl det som är så skrämmande. Man förstår att det här är något som kan hända alla.
 
Dig.
 
Mig.
 
Och din granne eller arbetskamrat.
 
Jag råder dig som är intresserad att genast köpa ett ex av boken som är riktigt bra! Jag sträckläste den på en dag. Hur lång tid tar det för dig?
 
Baksidetexten:
 
På personalfesten låter sig Lene förföras av polischefen Anders. Trots att han är gift inleder de en passionerad affär som Lene till en början inte kan inse konsekvenserna av. Hon lockas av hans charm och möjligheter till befodran.
 
För sent inser hon hans verkliga natur och att det inte går att lita på honom. Fast han är polis.
 
Städaren Enok ser och förstår vad som händer, men har han modet att berätta?