perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om mina hundar och katter, skrivandet, migrän och mig själv i största allmänhet.

Grisiga och ljuvliga minnen!

Kategori: Allmänt

Jag kollar dagligen igenom facebooks minnen bakåt i tiden och idag ploppade den här fina grisbilden upp! 
 
 
Den togs strax innan jag slutade med grisarna. Den säger nog mer än jag klarar att förmedla med ord, så jag ska berätta ett roligt minne istället. 
 
I just det där stallet grisade en omgång relativt unga grisar när det var nybyggt. Vår besättning ökade ju antalet suggor markant, från 14 till 36 per grupp (fyra grupper totalt), och då krävdes det rekrytering på gyltor. Gyltor är förstagångsgrisare och i regel är de ungefär ett år. I box 3:7 var en liten sådan och som höll på att grisa för första gången, och hade problem. Lite trång, förlossningen drog ut på tiden, bebisarna mådde bra men lilla damen började bli rejält trött. Så bonden var bekymrad och hämtade mig. 
 
Jag hade, vad vi kallar "undersökt" grisar flera gånger tidigare och var den som fick göra det när djuren var små eller unga. Då ville inte bonden gå in med sin mycket större hand och arm och undersöka förlossningsvägen. Nu låter det kanske som vi gjorde det här ofta men det var det inte, det hände några gånger per år. Och tänker man då antalet suggor kontra grisning var sjätte vecka, räknar man snabbt ut att det var inte ofta det behövdes. Naturen sköter det bäst själv om man ger djuret möjligheterna. 
 
Nåja. 
 
Jag avslutade det jag höll på med, följde med ner till stallet, tvättade av armarna och smorde in dem med tvål. Jag brukade få altinera med båda armarna, det var lite hur hon låg och sådär. Att vara två under en sådan här grej underlättar. En går före och öppnar ch stänger dörrar och grindar. Lillfia låg ner när jag kom. Noterade min ankomst med en vinkling på örat men reste sig inte, hon kände sig rätt trygg med att höra att jag kom. Jag sjönk ner bakom henne, undan med svansen och försiktigt in med armen.
 
Jag kände ingen gris. Försökte igen, ingenting. Meddelande bonden att jag inte kunde känna något men skulle prova den andra armen också. Han nickade. Okej. När jag bytte arm flög det här lekfulla fram och satte sig på näsan. Jag mindes en film jag sett för då inte så länge sedan. Där undersökte de en ko och han som gjorde det tappade klockan inne i henne. Det hela slutade med att kon fick avlivas (inte på grund av klockan) men kalven räddades. Minns inte årtalet men filmen heter City Slickers 1 och är verkligen sevärd. Det är den första filmen någonsin som fick mig att storgråta i slutet.
 
"Shit", sa jag.
"Vad händer?" frågade bonden med stora ögon. "Ligger den på tvären?"
"Nej, jag tappade klockan."
"DU TAPPADE KLOCKAN!?? Tog du inte av dig den?"
"Öh, nä."
"Men vad fan...!"
"Skojade bara. Jag tog av den."
"Vissa saker skojar man inte om!"
"Nähä, men jag har den inte på mig. Jag lovar."
Jag drog ut armen och visade, ingen klocka, innan jag fortsatte. Då plötsligt! Något förändrades vid fingertopparna. Det kom något hårdare. Jag kände, svepte handen runt på ett sätt som inte är lätt att förklara men om ni tänker er att ni har handen i ett rör så försökte jag hålla handen tätt intill röret uppifrån, så det som kom kunde följa vägen ut under. 
"Nu, nu kommer det en."
Jag fick backa armen, jobba med handen, famla, känna mig fram utefter konturerna av ett litet huvud, ta greppet bakom öronen och in med tummen i munnen. Och sedan hålla stadigt och låta suggan göra jobbet att skjuta på så grisen följde med värken ut. 
 
Nästan direkt när den kommit ut, vällde en bit efterbörd ut också. Varm, lite slibbigt, rödaktig med hinnor. Ett tecken på att det var sista grisen eller inte många kvar. Min lilla mådde bra, och suggan lyfte på huvudet och grymtade. Också ett tecken på att hon nog var klar och att det varit något som varit jobbigt med den här. Kanske hon fixat den själv, kanske den dragit ut på tiden för henne, vem vet. Jag lade fram den lilla till juvret och rättade till de andra nyfödda. Gned till dem med halm och rätade på mig. 
"Sådär", sa jag nöjd. 
"Fina är dom", svarade bonden och såg lugnad och nöjd ut. "Nu låter vi dem vara en stund så tittar jag till henne igen."
 
När vi höll sällskap ut till veterinärrummet och jag tvättade av armen skakade han på huvudet och skrattade. "Min klocka ramlade av. Den var inte kul." Men så skrattade han högt och gick sin väg så jag kunde byta till en ren tröja i lugn och ro. Och för den som vill veta, så blev det inga fler. Gyltan fick sju eller åtta stycken och det var vad hon fick ha den här gången. I normala fall skulle hon fått några till från mammor som hade fler grisar än spenar, men just den här dagen fanns inga att lägga till. 
 
Jag har ganska många såna här minnen från svunnen tid. Det får mig att tänka tillbaka, längta, sakna. Jag älskade verkligen mina suggor och lade ner mycket energi på att de skulle ha det så bra som möjligt så länge de var hos mig. Nöjda grisar ger glada grisar och glada grisar är trevliga att ha med att göra. 
 
Ha en fin dag! Kramar, det är ju fredag ;-)