perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om mina hundar och katter, skrivandet, migrän och mig själv i största allmänhet.

Uppföljaren - nytt evighetsprojekt.

Kategori: Allmänt

Jag började med Skuggor för väldigt många år sedan. Då var det inte tänkt att det skulle bli något av den, jag bara skrev för att ha något att göra. Jag skrev den, bara för mig. Hur som helst, jag höll på med den i många år innan den blev nästan klar, jag satt och jobbade med slutet av den, då mitt USB kraschade och jag hade ingen backup.
 
Jag gjorde uppehåll i över ett år med skrivandet och påbörjade den sedan igen, lite sådär halvt om halvt på allvar, och sprang på min blivande lektör, Linda Govik. Resten är historia, som man brukar säga. Det har varit mycket hårt arbete men jäklar vad jag har lärt mig mycket! Och så roligt jag har haft på vägen! Och nu den 6:e februari, 2017, på självaste Kåres födelsedag, så kommer den alltså ut via Grims Förlag.
 
Just nu hålls det på med omslaget till Skuggor och jag är så otroligt glad över det. Det blir så fint, så jäkla bra, och man känner att nu, nu är det nära! Och det är det. Det är idag bara 77 dagar kvar. Men det innebär också att jag i nuläget inte har något att göra. Inte med Skuggor i varje fall. Men med uppföljaren.
 
Jag fick Skuggor klar för två år sedan nu. Det är en evighet om man blickar tillbaka. Och då började jag skissa på uppföljaren. Bombade min polis-kontakt med frågor och gjorde stora vida planer. Dessa planer grusades först förra hösten då jag var en bra bit på väg med tvåan. Skuggor skickades till flera förlag och flera hörde av sig och var intresserade. Alla sa samma sak - den är för lång, den måste kortas ner och tajtas till. Så det höll mig sysselsatt i princip hela vintern och då fick uppföljaren ligga på vänt.
 
Sedan började jag om med uppföljaren för planen kändes inte längre bra. Och fick en galen idé om tempus och att ändra hela Skuggor till namnform istället för jag-form, och så lade jag en herrans massa energi på det och jisses så bra det blev.
 
I varje fall tredje formen.
 
Jag har kvar länken jag fick som gjorde att jag ändrade tempuset i boken till en svingande sak som mest påminner om Tors Hammare. Haha! Ja. Och sedan skickade jag iväg den till nya förlag och återupptog arbetet med uppföljaren. Förlagen hörde av sig och åter igen var några intresserade. Det ena nappade och plötsligt var jag mitt uppe i en redaktörsläsning och annat skojigt. Skickade in den nya versionen till förlag och då var tempusen i princip borttagna. Men vilka spår det har lämnat. Jag gillar skriva i presens men vill inte göra det hela tiden. Jag tycker om när det svänger. Men även om jag anstränger mig så blir det lätt presens mitt i allting så det har blivit ett nytt problem för mig, ett jag inte hade innan. Så lämnade jag in Skuggor slutgiltiga versionen och började med uppföljaren - igen - och sprang på att jag ska skriva två noveller som ska ges ut nästa år i samband med en ny kurs för Kim K Kimselius.
 
Nu har jag äntligen lagt dem på is, de är klara och ska gotta till sig tills dagarna före deadline. Då ska de redigeras det sista. Och jag sitter för femte-elfte gången med uppföljaren. Och nu konstaterar jag bara helt enkelt att storyn inte längre håller som jag tänkt utan jag vill ha in helt andra personer i den. Andra personer ska korsa Ebba och Kåres väg och jag vet precis hur och allting. Så nu sitter jag och fullkomligt slaktar ner hela uppföljaren och gör om - igen.
 
Det är exakt samma mönster som när Skuggor blev till. Det var precis likadant med den. Det är helt enkelt mitt röriga sätt att arbeta och ta mig igenom saker. Undrar om det ska lika många år innan jag får uppföljaren klar? För klar blir den. Det är bara frågan om hur mycket tid och energi jag har att lägga ner. Men en sak är säker. Den lär inte skriva sig själv så det är bara att sätta fart, fatta galopp och driva på framåt. Men just nu går det extremt långsamt eftersom jag ska behålla en del och ta bort en del. Det är det som tar tid. Men snart är det bara att blåsa på framåt eftersom stora block ska raderas.
 
Så alla ni som har en dröm om att ge ut en bok - ge inte upp! Fortsätt jobba, fortsätt kämpa, gör det som krävs och ni kommer att nå målet! <3
 
 
 

Det artar sig...

Kategori: Allmänt

Vaknade vid fyra i morse av en hund som låg och slickade sig där bak. När hon ansåg sig klar vände hon på sig så hon kunde krypa riktigt nära mig och lägga huvudet på min arm. Jag kelade henne en stund och lät henne ligga kvar. Sedan hände väl inte så mycket men jag fick en föraning om vad som komma skall.
 
I eftermiddag har det börjat blaska på stora droppar. Det kommer lite grann, splatsch ner på golvet, sedan dröjer det ett tag till nästa. Jag antar att detta kommer att eskalera allt eftersom timmarna går för annars lär det inte bli klart tills fredag. Då och då blir det stora mörkbruna pölar blir det efter henne.
 
Hon verkar inte allmänpåverkad av det. Hon är som vanligt. Kanske något lite dämpad, förresten. Jag kunde gå ut och fylla på glaset med vatten utan att hon hängde med. Men å andra sidan så har det nog varit en jobbig dag för henne på andra sätt - för sotaren har varit här.
 
Vi har världens bästa sotare. Han är hundvan och förstår vidden med en bra miljöträning. Så han brukar fråga om vi vill att han hälsar på hundarna när han kommer och det gör vi så klart. Det kommer in en främmande karl i sotiga reflexkläder och stor svart utrustning och börjar riva runt i huset. Räfflan, Pelle och Ester har lärt känna honom. Dipsie borde också men hon är ju som hon är. Mespottan! Sally tyckte det var en ny lite diffus upplevelse. Men det gick bra, förstod jag. Jag var ju inte hemma utan det var den lilla tösen. Hon hade ont i huvudet så hon fick vara hemma från skolan.
 
Nu är det hög tid att packa matlådan tills i morgon!
 
 

Fortsättningen...

Kategori: Allmänt

 
Det har gått lite mer än tre dygn sedan första sprutan och fram tills jag kom hem från jobbet har jag inte märkt något alls på tiken. Hon är fortfarande glad och skuttig och helt sig lik. Det rinner inget, det har inte kommit ut något äckligt och jag började nästan tro att hon fått för låg dos eller att hormonpreparatet inte fungerar på min vovve.
 
Idag när jag kom hem från jobbet så märkte jag en liten förändring. Hon ligger mer, tar det lite lugnare, och på sidan av magen är en stor hård knuta. Det är förstås fostren som ligger i en klump där och väntar på att komma ut. Och jag bävar, på riktigt nu, inför vad som komma ska. Det känns som det kommer att bubbla ut något stort och äckligt och fullkomligt vidrigt och kanske läggas i en hög - gärna i min säng när jag ligger och sover förstås - och isch...!
 
Jag håller stenkoll på henne när jag är hemma och blir hon mer påverkad ringer jag veterinären - om hon får  feber är det ju något som inte stämmer. Idag har jag dessutom ringt och bokat tid för kastration av hanhunden. Det är en stor sorg att göra det, han är fullkomligt underbar som han är och vi har inga som helst problem med att han skulle hanhundsmarkera eller annat, men det får bli så efter det här. Vi kan inte hålla på med kemisk kastrering om vi inte kan hålla reda på när det ska fyllas på. Vi fick ju meddelande av veterinären när det var dags att fylla på men vart det vykortet tagit vägen är det ingen som vet. Kan hända att det ramlat ner från kylen och svepts.
 
Ha det gott folket.