perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om mina hundar och katter, skrivandet, migrän och mig själv i största allmänhet.

När man har nytta av sitt sina karaktärer IRL =)

Kategori: Allmänt

Det verkar bli ett år med mycket åska. Flera åskväder redan där jag bor. Två stora och några mindre. Är jag rädd för ovädret? Det är inte helt lätt att svara på. Både ja och nej. Ja, för jag sett på nära håll vad som kan hända, och nej, eftersom jag är medveten om att risken är liten (men den finns!!). 
 
När jag var liten bodde jag med min familj i ett hus utanför Asarum. Jag minns huset som jättestort och trädgården ännu större. Skogen bakom var så stor att den typ var farlig och man kunde gå vilse. Nu i vuxen ålder skrattar jag åt det. Jag har varit där och tittat och milde tid så litet allting är! 
 
Men i varje fall. 
 
Jag vet inte hur många gånger jag hört hur farlig åskan är och att den slagit ner i spisen där. Själv har jag inget minne av det men det hänger liksom och gnager i bakhuvudet och jag undrar ibland varför man hade den på - om det nu åskade så pass ute. 
 
Vet inte hur gammal jag var men jag har ett ganska skarpt minne av att det åskade och jag och mamma satt i ena rummet på nedervåningen. Hon höll på med akvariet hängde mot telefonen, som hon satt ned på golvet för att - vad jag gissar - komma åt akvariet utan att riskera att blöta ner den. Hon hade glömt att koppla ur den och plötsligt slog åskan ner! Jag minns det här SKYHÖGA plinget och jag ser morsan FLYGA upp till andra delen av rummet. När hon drar ner byxorna är hon alldeles rödfläckig på höften. Hon är klart tagen och säger att hon fick sig en våldsam stöt i ändan. Och jag tror henne, för jag såg henne, jag var där. Jag trodde inte min mamma kunde röra sig så jävla fort som hon gjorde den gången. Milde tid. 
 
En annan gång, då var jag vuxen och bodde i huset där jag bor nu, åskade det och jag hade som vanligt sprungit runt och slitit ut kontakterna. Det är något jag vill att man gör till ALLT i hela huset, helst ska man stänga av proppskåpet också. Det var mitt på dagen och jag gick på toa. Bäst som jag sitter där så slår åskan ner. Hos oss, tror jag, eftersom knallen och den jättelika blixten kom samtidigt. Smällen fick hela toastolen och golvet att gunga, det var som jordbävning, och det ville aldrig sluta. Jag hukade mig framåt och tryckte händerna för öronen men kunde inte utestänga allt ljud. 
 
Sedan blev det tyst. 
 
Jag rusade runt i huset. Var tog den, skrek jag. VAR TOG DEN!! Då var jag övertygad om att det var i vårt hus (den har slagit ner en gång men blev tagen av någon säkerhetsspärr). Maken rusade också runt och plötsligt säger han - jag tror den tog grannhuset. Titta!
 
Grannarna en bit bort står utanför huset. Eller står och står, de rusar runt, vilt gestikulerande, och sedan pekar de. Typ hela byn kommer springande och alla bort mot danskarnas sommarhus. Vi tar oss också dit och där står hela huset och ryker. Brandkåren kom men då brann det redan i rasande fart så det enda som fanns att göra var att bära ut det som räddas kunde och låta allt brinna ner. 
 
Senare fick vi veta att grannen tittat på teve när åskan slog ner - hur kan man titta på teve när åskan går? Det är för mig helt obegripligt. .Jag har det djupt inrotat att åskar det har man inga apparater på och man pratar inte i telefon, man ska slita ut sladdar och stänga av allt och sedan bara hålla sig lugn.
 
Ett utmärkt sätt att roa sig är att räkna blixt - smäll och det gör jag alltid - hela tiden - det är mitt sätt att hålla kontroll (på mig själv). Helst sitter jag uppkrupen i soffan eller ligger i sängen, som förlamad med uppspärrade ögon, och räknar och räknar. Vaknar jag av åskan tvingar jag maken att dra ut alla sladdar för om jag får blixten på mig kommer jag att bränna mig. Så fånigt, jag vet, det är något som hänger kvar. 
 
Som läget är just nu har vi hundar som löper i huset. Och för att få sova delar vi på oss om nätterna, jag och min man. Han sover nere, jag där uppe. Och så började det åska igår. Jag sa till maken att han gott kunde sova uppe med mig men han bara skrattade och sa att han kommer senare om jag inte kan sova. Jag gick och lade mig och tänkte att jag måste bryta det här räknemönstret. Så jag började tänka på 21 istället och lyckades bilda en sån fin scen i huvudet att det slutade med att jag stod i fönstret och tittade på skådespelet till efter midnatt. 
 
Vrede är under redigering, jag ska ändra roll på en karaktär och flytta en annan, så det blir lite plock. Det är helt okej, jag älskar att skriva, det är det enda som betyder något. Och jag jobbar väldigt gärna med Ebba och Kåre. Särkilt med Kåre. Men igår när åskan gick var det faktiskt Mirtek i 21 som jag vände mig till. Han är ny och har så mycket att berätta. Det har hänt ett par gånger tidigare när jag har problem, att jag connectar med mina karaktärer. Det är ett underbart sätt att ta kontroll på ett nytt sätt. Kanske ett sjukt sätt men det funkar för mig. Och det är ju inte så att jag går ut och tror att jag är en annan person, så funkar det ju inte, utan jag fokuserar på karaktären som passar och tänker ut en scen som inkluderar problemet. Och så löser det sig. 
 
Nu ska jag ta mig en extra mugg kaffe och starta upp mina dokument. Jag har två uppe på datorn, ett urskrivet och en hel hög med anteckningar, sorterade som de måste användas, och det är ett saligt jobb. Det kan verka överdrivet men det är så jag måste jobba för att hålla alla mina 48 hjärnhalvor i schack. Det regnar och min c/o writer Lilleman ligger här och gör mig sällskap =)
 
Ha en fin dag <3