perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om mina hundar och katter, skrivandet, migrän och mig själv i största allmänhet.

Ovälkommen information

Kategori: Allmänt

Min mamma bodde ihop med en man när hon gick bort i cancer, och hennes död, vår sorg, slet isär ganska mycket. Trots att vi verkligen försökte komma överens så fanns det olika viljor och det blev så jävla olyckligt allting. Mamma gick bort för tio år sedan och vi har inte haft någon vidare kontakt sedan dess. Vi försökte i början men jag tror jag påminde honom för mycket om mamma, det gjorde för ont, det var uppfattningen jag fick av våra försök.
 
Förra året ringde han hem till oss. Efter nio år, och efter många om och men stod det klart för mig att ett, han var inte nykter och två, han ville träffas. Vi kom överens om en tid, som han i sista sekund ringde återbud till. Vi kom överens om en ny tid, som han också lämnade återbud till. Då slutade vi höra av oss, och han också. Men han har ständigt funnits i mina tankar.
 
Jag ser på honom som en förlorad vän. Min mammas sambo. Läs det med tyngd i orden. Han var min mammas sambo och han älskade min mamma. Jag vet inte hur många år de bodde ihop men de levde skärgårdsliv under sommaren, de skaffade hund (som var med honom på jobbet om dagarna och hennes gos på kvällen) och det enda orosmolnet på himmeln var väl att han drack emellanåt. Men det kunde mamma hantera. Han var snäll ärlig och trogen.
 
Idag råkade jag av en händelse läsa hans namn på en remiss vi fick upp på jobbet och hela min värld rasade ihop på en sekund. Han är tydligen jättesjuk. Hjärtsjuk. Mer än så behöver jag inte veta. Jag VILL inte veta. Ändå undrar jag hur illa det är. Jag vet var han finns just nu och när jag fick veta ville jag mest av allt rusa upp på avdelningen och träffa honom. Göra honom trygg. Han måste ju vara jätterädd!
 
Men han lämnade återbud till oss.
Två eller tre gånger.
Han kanske inte vill träffa mig.
 
Jag kan gå dit och fråga. Men han kanske inte orkar säga vad han tycker. Jag kan ringa avdelningen och fråga om han kan ta ställning och säga om han vill eller inte. Men det är inte någon garanti för att han ger ett ärligt svar. Han kanske inte vill träffas men inte orkar säga. Eller så vill han träffas och blir jätteglad. Eller så träffas vi och det blir ett brutalt jättefiasko. Eller så...
 
Jag satt på toaletten, i mörker, och grät en skvätt idag. Jag visste vare sig ut eller in. När jag får såna här besked, när jag utsätts för sånt här, behöver jag en stadig trygg person som håller om mig en stund. En som i varje fall finns nära och stöttar och gärna föreslår mig lösningar på saker och ting. Någon som ser vägen jag inte ser i min förtvivlan att inte veta vad som blir bäst. När det sunda förnuftet inte når fram. Jag satt väl där en kvart kanske. Tjugo minuter. Jag vet inte. Men sedan sansade jag mig och tänkte att jag måste ta reda på hur länge han varit inne i varje fall. Så det gjorde jag och det var ett par dagar.
 
Ett par dagar.
 
Det gör stor skillnad.
 
Läget är inte nytt. Läget är inte akut. Jag måste inte rusa iväg. Jag behöver faktiskt inte bry mig. Varför dyka upp vid dörren ett par dagar efteråt? Helt ärligt? Jag har funderat hela eftermiddagen på det bakom ett leende som mina kära fina bästa kollegor hjälpt mig få till. De är bäst. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dem. Jag gick faktiskt och pratade med en av dem och hon sa sin åsikt och hon höll faktiskt med mig. Det kändes så skönt. Så efter många om och men bestämde jag mig för att inte hälsa på.
 
Det kanske låter som en småsak för er. Men jag kan lova er - det är det inte för mig.
 
 

Nalle <3

Kategori: Allmänt


Det här är Nalle och vår lilla dotter runt år 2000.
 
Jag har alltid gillat hästar. På 90-talet ägde jag och maken två shettisar och ett russ. Sedan hände det lite saker som gjorde att vi gjorde oss av med hästarna. Vi hade inte tid med två shettisar, sålde dem och köpte ett större russ. Sedan miste vi hennes stallkamrat och fick inte ihop det med sällskap till henne och trivsel för oss så vi valde att sälja henne också. Min filosofi är att hästar ska inte vara ensamma.
 
Nalle var en häst som var riden men inte speciellt duktig på dressyr. Däremot älskade han att springa med vagn, och eftersom vi hyste in honom i ett travstall så var travbanan hans absoluta favoritplats. Han sprang tills han stupade om man inte hindrade honom. Tränarna i stallet fick fria händer att ge honom foder och vi fick hjälp att träna på banan. Inom ett par månader var han väldigt vackert musklad, full av energi och livsglädje, pälsen var som en spegel och han uppförde sig likadant som de stora hästarna.
 
Barnen red honom ibland däremellan men det var ingen hit, tyckte Nalle. De låg nog bäst på marken. Det hände ganska många gånger. Två gånger fick han av den stora så det gick riktigt illa. Jag vet vidden av att använda ridhjälm och väst. Det bästa sättet att köra eller rida Nalle var med tussar i öronen och vi fick senare reda på att han gått omkull i skogen när han blivit rädd för en skogsmaskin. Med tussar i öronen blev det en stadig häst. Stadig - men han älskade fortfarande att springa och han hatade att harva i paddocken.
 
Nalle kunde vara vilket som att fånga i hagen. Oftast var han snäll. Mot oss, i varje fall. Minns speciellt en gång när vi hade varit hos honom under dagen och tränaren skulle ta in honom på kvällen. På kvällen ösregnade det och blåste halv storm, och vi var glada att slippa gå ut. Då ringer telefonen och en mycket arg tränare - han försökte att inte låta ilskan ta över men det gick sådär - berättar att vår häst minsann få vara UTE om vi inte kommer ÖGONABÖJ och plockar in skrället själva.
 
Vi blev lite förvånade men åkte ner till stallet och mötte upp en alldeles dyngsur tränare som tillbringat senaste timmen i ösregn för att få tag i vår lilla pålle, som inte nog med smitit ut genom grinden för honom när han höll på en besvärlig unghäst, och därmed var lös, utan som också bara... Ni vet. De visar sig och räcker finger, sen sticker de iväg för en igen. Men håller sig inom synhåll. Med små krumpsprång och sån skit. Sån var han, Nalle, tills vi kom. Då hade han hoppat upp på en vedhög bakom huset. Men vi lockade på honom och fick tag i honom direkt. Skönt för oss... Tränaren var på ett jävla humör resten av kvällen men det kan man ju fatta själv. Hade jag råkat ut för en sån skitkväll hade jag inte heller varit glad.
 
Vi hade Nalle tills min arbetsgivare fick cancerbeskedet och därmed helt nytt schema att jobba efter. Då hade man inte tid med pålle förrän senare kvällen och då sov ju alla hästarna. Vi gav det ett halvår sedan skänkte vi bort hästen till gårdsägarens ena dotter. Det var liksom inte hållbart. Och sedan dess har jag sagt att det blir inga fler hästar. Då får jag välja mellan skrivandet och hästarna och då vinner skrivandet, tyvärr. Men visst är det helt underbara djur! =)

Nya familjemedlemmarna!

Kategori: Allmänt

Stora dottern har skaffat råttor. Vet inte om jag sagt det? En brunaktig och en beigevit med röda ögon. Jag fick passa dem idag när hon gjorde ren buren. Jag har alltid varit glad för råttor. Min första råtta skaffade jag i början av 90-talet. Han var kritvit med röda ögon och hette Hobson. Hobson blev nästan fyra år och han var mitt allt i många avseenden. Eftersom jag redan då hade katter så lärde jag honom att när något stacks in mellan gallren så fick man hugga. Det lärde jag honom genom att ge honom rå kyckling just så. Katterna försökte bara ta honom en enda gång och sen höll de respektfullt avstånd till honom även när han var lös.
 
Hobson lärde sig inkallning. Hörde han sitt namn och en speciell vissling så kom han som ett skott. Detta var väldigt roligt den gången när mormor var hemma hos oss på kalas en gång. Jag släppte ut honom i smyg och skrattade i smyg när han skuttade runt på soffans ryggstöd. Ingen såg honom. Han spatserade runt där en bra stund innan han plötsligt hoppade upp på mormors axel! Han valde henne av alla! Den maran! Och som hon skrek! Jissesanamma!
 
Morsan försökte banna mig för det men det gick inte så bra. Hennes ögon lyste och avslöjade vad hon innerst inne tyckte om det hela. Jag tror faktiskt hon saknade Hobson lite grann när jag flyttade hemifrån. Hobson hade också det här speciella för sig att dricka varje man släckte för natten. Det var så jag upptäckte att han dött. En kväll gjorde han inte det. Det var en stor sorg.
 
Sedan dess har flera råttor avlöst varandra. Och nu har alltså två nya flyttat in hos oss. Men de är inte mina. Fast jag får låna dem ibland. Den bruna heter Lemmy och den vita heter Vodka. Tänk att jag lärt mig deras namn! Det gjorde jag aldrig när det kom till marsvinen som vi hade nästan två år. Det är något alldeles speciellt att ha en råtta på axeln. Deras sniffanden, svansen kring halsen, killandet när de letar efter den perfekta platsen att ligga på bland kläderna. Huvor är ofta omtyckta.
 
Här är jag och Vodka: