perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om mina hundar och katter, skrivandet, migrän och mig själv i största allmänhet.

Hos polisen - ett minne.

Kategori: Allmänt

När barnen var små ville jag lära dem att polisen är lika goda vänner och hjältar precis som brandmän och ambulansmän (eller kvinnor, för all del). Ett sätt att göra det var att alltid se glad ut vid möten och att ibland gå till stadens polishus och lämna en bukett blommor.   
 
En gång när vi kom sken receptionisten upp. Hon tog emot blommorna men bad oss vänta en minut så skulle barnen få en glad överraskning. Det visade sig att ett par "riktiga" poliser var inne. Arbetande poliser i uniform. Så spännande, tyckte vi. De två som kom hälsade glatt och pratade bort en stund, sedan försvann den ena och den äldre polisen satte sig på huk framför barnen och frågade om de ville se polisstationen. Om mamma hade tid, förstås, och det hade jag såklart. 
 
Han lotsade oss runt. Detta var på den tiden då vår polisstation var öppen och hade i viss mån ett eget radioschack. Jag säger viss mån eftersom det var så länge sedan så jag minns inte så noga, men det var ett rum nära dörren som de hade utrustning i. Vi fick se detta, arresten, fyllecellerna, garaget, bilen som stod inne. Barnen fick provsitta och allt det där. 
 
När vi skulle gå tillbaka hamnade vi åter i korridoren för intagna. 
- Några frågor? frågade den glada polisen. 
Min lilla tjej såg fundersam ut, skulle hon våga fråga?
- Får jag prova ett av de där rummen? 
Hon menade fyllecellerna. 
- Absolut, sa polisen. Kom, jag låtsas låsa in dig så får du se hur det är. 
Han gick med henne in i cellen, visade henne madrassen och berättade, och Amanda struttade runt därinne. Polisen gick ut och låtsades stänga dörren. Under tiden som Amanda provade att tjoa därinne och springa runt pratade vi. Elin, min stora, var också med. Men hon var inte alls sugen på att testa något. 
När Amanda knackade på dörren låtsades han låsa upp. 
- Hur länge sitter man härinne? frågade Amanda. Flera timmar?
- Ja, det kan hända, svarade polisen. 
- Men då kan man ju bli hungrig. 
- Det stämmer. Då får man mat. 
- Vad då för mat?
- Husmanskost oftast. Köttbullar och kokt potatis, till exemel, kan man få. 
Amanda funderar och skruvar lite på sig. 
- Men om man inte vill ha köttbullarna då? 
- Då får man putta bort dem och äta det andra.
Amanda lyser upp och kastar sig plötslig runt halsen på polisen som kramar varmt tillbaka. 
- Du är snällare än min mamma! kommer det från Amanda. 
 
Skrattet över det här minnet hänger kvar <3 
 

Hos polisen - ett minne.

Kategori: Allmänt

När barnen var små ville jag lära dem att polisen är lika goda vänner och hjältar precis som brandmän och ambulansmän (eller kvinnor, för all del). Ett sätt att göra det var att alltid se glad ut vid möten och att ibland gå till stadens polishus och lämna en bukett blommor.   
 
En gång när vi kom sken receptionisten upp. Hon tog emot blommorna men bad oss vänta en minut så skulle barnen få en glad överraskning. Det visade sig att ett par "riktiga" poliser var inne. Arbetande poliser i uniform. Så spännande, tyckte vi. De två som kom hälsade glatt och pratade bort en stund, sedan försvann den ena och den äldre polisen satte sig på huk framför barnen och frågade om de ville se polisstationen. Om mamma hade tid, förstås, och det hade jag såklart. 
 
Han lotsade oss runt. Detta var på den tiden då vår polisstation var öppen och hade i viss mån ett eget radioschack. Jag säger viss mån eftersom det var så länge sedan så jag minns inte så noga, men det var ett rum nära dörren som de hade utrustning i. Vi fick se detta, arresten, fyllecellerna, garaget, bilen som stod inne. Barnen fick provsitta och allt det där. 
 
När vi skulle gå tillbaka hamnade vi åter i korridoren för intagna. 
- Några frågor? frågade den glada polisen. 
Min lilla tjej såg fundersam ut, skulle hon våga fråga?
- Får jag prova ett av de där rummen? 
Hon menade fyllecellerna. 
- Absolut, sa polisen. Kom, jag låtsas låsa in dig så får du se hur det är. 
Han gick med henne in i cellen, visade henne madrassen och berättade, och Amanda struttade runt därinne. Polisen gick ut och låtsades stänga dörren. Under tiden som Amanda provade att tjoa därinne och springa runt pratade vi. Elin, min stora, var också med. Men hon var inte alls sugen på att testa något. 
När Amanda knackade på dörren låtsades han låsa upp. 
- Hur länge sitter man härinne? frågade Amanda. Flera timmar?
- Ja, det kan hända, svarade polisen. 
- Men då kan man ju bli hungrig. 
- Det stämmer. Då får man mat. 
- Vad då för mat?
- Husmanskost oftast. Köttbullar och kokt potatis, till exemel, kan man få. 
Amanda funderar och skruvar lite på sig. 
- Men om man inte vill ha köttbullarna då? 
- Då får man putta bort dem och äta det andra.
Amanda lyser upp och kastar sig plötslig runt halsen på polisen som kramar varmt tillbaka. 
- Du är snällare än min mamma! kommer det från Amanda. 
 
Skrattet över det här minnet hänger kvar <3 
 

Ny dator, ny story!

Kategori: Allmänt

Jag minns inte ens när jag var inne här sist, man får ta det som att jag har varit på rekreation av något slag. Jag fick slagsida i våras och har tillåtit mig ligga och gunga på sidan ett bra tag. Fokus har legat i massor av självömkan, insikt och ett stort intresse för att lära mig mer om positivt tänkande.Det stämmer - jag lär mig mer om positivt tänkande.
 
Det är bara jag som kan ändra mitt liv. Första steget är att definiera vad som är fel, andra hur jag kommer tillrätta med det för att trivas bättre och inte få det likadant eller värre och det tredje handlar om att helt enkelt ge mig själv det jag vill ha. Jag tänker alltså inte skämmas för att jag gnällt och tyckt synd om mig ett par månader. 
 
Jag började skriva på Vrede, en helt ny inledning fick det bli. Inte för att det var något fel på det gamla men jag hälsade på mina författarvänner Jan-Eric och Birgitta Boo i våras, han höll ett föredrag och jag kunde gå på det, vi träffades några timmar innan, drack kaffe och pratade, och det gav oerhört mycket. Efter vårt samtal bestämde jag mig för att göra en helt ny inledning till Vrede, och denna nya ändring ändrar helt automatiskt hela handlingen boken igenom så jag tror alla andra versioner (tre) kommer att stå i skymundan. Jag fick upp ögonen för vad som var fel och inser i efterhand att det var nog rätt rörigt på sina ställen. Sina ställen alltså - inte överallt. 
 
Jag började också skissa på något helt nytt, ett manus som heter 21. 21 är helt annorlunda jämfört med Skuggor och vansinnigt rolig att skriva på. Kanske för att den redan från början innehåller en släng av... Fantasy, kan det räknas dit kanske? Tankarna svävar och man behöver inte alltid tänka på realismen i varje fall. Det blir verklighetstroget men ändå lite marginal. Det är nytt för mig och jag behöver lära mig tänka i ett visst mönster, men så bra det blir! Jag har till och med lekt med att döpa den till något annat men alltså, 21 passar skitbra så den får nog behålla det.
 
Jag gav också Kimselius besked om att jag inte tänkte på hennes kurs i sommar då ekomin varit ytterst ansträngd ett par månader och då kändes det som ett lyx att gå på skrivkurs. Hon anade nog ugglor på mossen för i samband med att "Den magiska porten vid Färgargården" kom ut, antologin jag medverkar i med Aemulor, blev jag hembjuden till henne att hämta dem där. Och väl där satte vi oss och pratade. 
 
Det slutade med att jag gick till min chef på jobbet och "sålde av" några av mina semesterdagar. Jag har sparat på mig alldeles för många och har fått veta att till årsskifter måste de ligga under 30 (och då hade jag ändå plockat ut fem veckor i år så ni kan tänka er vad mängden ligger på) och det här var då en utmärkt åtgärd. Jag tog ut vissa dagar i pengar och kunde därmed gå på kursen utan att det gick ut över något annat. Vecka 28 fick det bli och jag  var nöjd. 
 
Vecka 28 var jag sjuk och kunde inte gå, så har varit iväg nu vecka 29 istället. Och vilken kurs det var! Jag säger det säkert varje år - det här var den bästa jag varit på - men seriöst. Årets kurs var verkligen utöver det vanliga! Kanske det bara är jag som ändrats, kanske det inte är så, men faktum är att komma dit var så fantastiskt i år! Inte minst för att träffa vänner jag inte sett sedan förra året; Ulrika Eriksson Amador, Karin Sallander och Monica Carlson. Jag kan knappt klä i ord hur det kändes att komma dit och sätta ner arslet på stolen och bara släppa allt annat än fokus på skrivandet och gemenskap. En viktig känsla jag vill ta med mig och tänka på - varje dag. 
 
Fredagsmorgonen börjarde dock mindre bra. Jag skulle spara över några dokument till min laptop och då small den. Poff, stendöd. Jag for runt och började samla papper istället när maken kom på att vi har en Asus vid teven som vi inte använder. Amanda fick den för några år sedan och har aldrig gillat den. Men vi torkade av den, satte den på laddning och sedan fick den följa med. Jag blev genast väldigt färst vid den och trives bättre att skriva på den än min egen Lenovo och det var först nu ett par dagar jag fattar varför. Det är ju en Asus. Min första laptop som jag fortfarande saknar, "Gamleman", var en Asus!! Så det är väl det. Hög igenkänningsfaktor. Nu ska denna laptop märkas med mitt namn och sedan ska word raggas upp och läggas in. I värsta fall får väl Libre Office duga, det är ju inga problem att skifta mellan datorerna, men vi får se. 
 
Jag pratade mycket med mina vänner på kursen. Ulrika Amador var väl den jag var ute efter mest med tanke på att hon står bakom böcker som Femte Dagen och Själaryckaren. Femte Dagen har jag läst och Själaryckaren berättade hon om förra året - den kommer ut till bokmässan i år - och visste att hon vet nog en del om det jag försöker skapa i 21. Och det gjorde hon, fick några värdefulla tips på vägen plus att när jag läste upp delar av den inför kursdeltagarna fick den oehört god respons. Alla tyckte att jag skulle skriva på den istället och vem vet, det kanske jag gör. 
 
Just nu väntar jag på att vårdcentralen ska öppna. Amanda är sjuk och jag ska försöka få en tid till henne. Lycka till till mig, säger jag bara. Ringa en vårdcentral på en måndag, en som dessutom är sammanslagen med en annan över sommaren. Men det är bara att jobba på det. 
 
Ha en jättefin dag allihop <3 
 
Bilden föreställer min Gamleman. En symbolisk bild.