perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om mina hundar och katter, skrivandet, migrän och mig själv i största allmänhet.

Konsten att sikta och slänga en handgranat!

Kategori: Allmänt

Länge sedan senast men här kommer ett inlägg =) jag måste bli bättre på att underhålla min blogg. Den är ju ett utmärkt redskap att skriva av sig på när jag inte kan arbeta med mina manus. Här har hänt mycket, men jag börjar med att berätta om mitt skrivande. 
 
När jag började skriva på uppföljaren hade jag tänkt mig början på den på ett visst sätt. Men eftersom jag inte är vare sig polis eller advokat visste jag inte exakt vart jag skulle vända mig för att få till den. Gjorde några försök och valde till slut den säkra men långa vägen, full av tillit att lösningen skulle komma.
 
Jag har skrivit om manuset två gånger och var på vippen att ge upp, somliga böcker ska inte ges ut, så är det bara. Då - då kom lösningen! En gammal poliskontakt jag inte haft jättemycket kontakt med de senaste åren på grund av lite pinsamma omständigheter - Jan-Eric Boo - och jag började prata igen. Det slutade med att jag i samband med hans författarkväll i våras körde ner och drack kaffe ihop med honom och hans fantastiska fru - Birgitta - en av de mest inspirerande personer jag vet - och pratade. Jag berättade om tänkta 21 och - jag antar men minns inte - problemen jag hade med Skuggors uppföljare. 
 
Några veckor senare kom novellantologin som både han och jag medverkar i, och som jag hämtade hos Kimselius. Så kom Jan-Eric hem till mig och hämtade sina ex på kvällen. Jag bjöd på kaffe och då berättade han att han tänkt mycket på mig och mitt problem. Och serverade mig lösningen, bara så, rätt uppåner, på ett guldfat. Den början jag ville ha från första början - bara att börja skriva! Så det har jag gjort under sommaren. Jag har skrivit om över 75% av manuset och nu är det klart - IGEN. Med den nya fantastiska inledningen!! 
 
Med ett manus som skrivits om tre gånger kände jag mig oerhört nöjd. Nu jävlar! Nu har jag fått BOKEN jag ville ha. Så skickade jag den för testläsning och fick tillbaka... Det fattas något i manuset. Det behöver mer klipp. Jaha, tänkte jag. Då försvann accelerationen i alla omskrivningar och redigeringar. Det jag tänkt räcker inte. Så jag meddelade testläsare 2 detta och nu har hon inte hört av sig på ett tag, jag misstänker att hon har mitt meddelande i bakhuvudet. För jag bad ju henne att kika extra på det. 
 
Hela veckan har jag tänkt och tänkt. Mest på 21, som är en helt annan typ av story. Den är grundligt planerad nu och jag hade tänkt sätta igång på allvar med den. Men uppföljaren till Skuggor knackar på i bakhuvudet - skit inte i mig nu, säger den. Kom igen - work with me! Så idag öppnade jag manuset igen och det allra första jag läste var följande: 
 
”Inte nu för att diskutera Ebba, men det döljer sig något riktigt obehagligt bakom henne”, hade han sagt. ”Det är inte säkert att det har detta att göra, men jag blev ganska orolig för henne. Bara en sån sak att hon dubbelkollar att ingen får besöka henne. Det är illavarslande.”
 
Så sent som igår kväll, precis innan jag skulle lägga mig, snackade jag på chatten med en ung kvinna som heter Emma. Emma skriver. Om sin uppväxt, blandannat, och hon har gått på författarskola. Hon är en av många som deltar i det här novembereventet vars namn jag aldrig lyckas lära mig - nano någoting - och jag tycker hon är otroligt duktig. Vi pratade lite om ditt och datt, jag skojade med henne om min 21 och hon pratade om sin blogg. Jag vet inte vad, men det måste varit något i det samtalet som triggade igång något, för det kan inte vara en slump att jag vaknar idag och plötsligt ser exakt var jag ska kasta handgranaten - och vad den ska innehålla. Innehållsmässigt har det inte alls med Emma att göra, det är inte ens i närheten, men något har hänt och det är extremt positivt!
 
Det bästa är att det är en erfarenhet som ligger så nära mig själv att jag nästan kan ta på det. Så nu jag ska ner och äta frukost och leta efter en fotpall, jag tycker om att lägga upp fötterna när jag skriver - så tjingeling på er. Ha en underbar dag. För det ska jag ha <3 
 
Kram! =D <3 
 
Sally och Ester leker en solig frostig morgon. 
 
 
 

Hos polisen - ett minne.

Kategori: Allmänt

När barnen var små ville jag lära dem att polisen är lika goda vänner och hjältar precis som brandmän och ambulansmän (eller kvinnor, för all del). Ett sätt att göra det var att alltid se glad ut vid möten och att ibland gå till stadens polishus och lämna en bukett blommor.   
 
En gång när vi kom sken receptionisten upp. Hon tog emot blommorna men bad oss vänta en minut så skulle barnen få en glad överraskning. Det visade sig att ett par "riktiga" poliser var inne. Arbetande poliser i uniform. Så spännande, tyckte vi. De två som kom hälsade glatt och pratade bort en stund, sedan försvann den ena och den äldre polisen satte sig på huk framför barnen och frågade om de ville se polisstationen. Om mamma hade tid, förstås, och det hade jag såklart. 
 
Han lotsade oss runt. Detta var på den tiden då vår polisstation var öppen och hade i viss mån ett eget radioschack. Jag säger viss mån eftersom det var så länge sedan så jag minns inte så noga, men det var ett rum nära dörren som de hade utrustning i. Vi fick se detta, arresten, fyllecellerna, garaget, bilen som stod inne. Barnen fick provsitta och allt det där. 
 
När vi skulle gå tillbaka hamnade vi åter i korridoren för intagna. 
- Några frågor? frågade den glada polisen. 
Min lilla tjej såg fundersam ut, skulle hon våga fråga?
- Får jag prova ett av de där rummen? 
Hon menade fyllecellerna. 
- Absolut, sa polisen. Kom, jag låtsas låsa in dig så får du se hur det är. 
Han gick med henne in i cellen, visade henne madrassen och berättade, och Amanda struttade runt därinne. Polisen gick ut och låtsades stänga dörren. Under tiden som Amanda provade att tjoa därinne och springa runt pratade vi. Elin, min stora, var också med. Men hon var inte alls sugen på att testa något. 
När Amanda knackade på dörren låtsades han låsa upp. 
- Hur länge sitter man härinne? frågade Amanda. Flera timmar?
- Ja, det kan hända, svarade polisen. 
- Men då kan man ju bli hungrig. 
- Det stämmer. Då får man mat. 
- Vad då för mat?
- Husmanskost oftast. Köttbullar och kokt potatis, till exemel, kan man få. 
Amanda funderar och skruvar lite på sig. 
- Men om man inte vill ha köttbullarna då? 
- Då får man putta bort dem och äta det andra.
Amanda lyser upp och kastar sig plötslig runt halsen på polisen som kramar varmt tillbaka. 
- Du är snällare än min mamma! kommer det från Amanda. 
 
Skrattet över det här minnet hänger kvar <3 
 

Hos polisen - ett minne.

Kategori: Allmänt

När barnen var små ville jag lära dem att polisen är lika goda vänner och hjältar precis som brandmän och ambulansmän (eller kvinnor, för all del). Ett sätt att göra det var att alltid se glad ut vid möten och att ibland gå till stadens polishus och lämna en bukett blommor.   
 
En gång när vi kom sken receptionisten upp. Hon tog emot blommorna men bad oss vänta en minut så skulle barnen få en glad överraskning. Det visade sig att ett par "riktiga" poliser var inne. Arbetande poliser i uniform. Så spännande, tyckte vi. De två som kom hälsade glatt och pratade bort en stund, sedan försvann den ena och den äldre polisen satte sig på huk framför barnen och frågade om de ville se polisstationen. Om mamma hade tid, förstås, och det hade jag såklart. 
 
Han lotsade oss runt. Detta var på den tiden då vår polisstation var öppen och hade i viss mån ett eget radioschack. Jag säger viss mån eftersom det var så länge sedan så jag minns inte så noga, men det var ett rum nära dörren som de hade utrustning i. Vi fick se detta, arresten, fyllecellerna, garaget, bilen som stod inne. Barnen fick provsitta och allt det där. 
 
När vi skulle gå tillbaka hamnade vi åter i korridoren för intagna. 
- Några frågor? frågade den glada polisen. 
Min lilla tjej såg fundersam ut, skulle hon våga fråga?
- Får jag prova ett av de där rummen? 
Hon menade fyllecellerna. 
- Absolut, sa polisen. Kom, jag låtsas låsa in dig så får du se hur det är. 
Han gick med henne in i cellen, visade henne madrassen och berättade, och Amanda struttade runt därinne. Polisen gick ut och låtsades stänga dörren. Under tiden som Amanda provade att tjoa därinne och springa runt pratade vi. Elin, min stora, var också med. Men hon var inte alls sugen på att testa något. 
När Amanda knackade på dörren låtsades han låsa upp. 
- Hur länge sitter man härinne? frågade Amanda. Flera timmar?
- Ja, det kan hända, svarade polisen. 
- Men då kan man ju bli hungrig. 
- Det stämmer. Då får man mat. 
- Vad då för mat?
- Husmanskost oftast. Köttbullar och kokt potatis, till exemel, kan man få. 
Amanda funderar och skruvar lite på sig. 
- Men om man inte vill ha köttbullarna då? 
- Då får man putta bort dem och äta det andra.
Amanda lyser upp och kastar sig plötslig runt halsen på polisen som kramar varmt tillbaka. 
- Du är snällare än min mamma! kommer det från Amanda. 
 
Skrattet över det här minnet hänger kvar <3