perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om mina hundar och katter, skrivandet, migrän och mig själv i största allmänhet.

Grisiga och ljuvliga minnen!

Kategori: Allmänt

Jag kollar dagligen igenom facebooks minnen bakåt i tiden och idag ploppade den här fina grisbilden upp! 
 
 
Den togs strax innan jag slutade med grisarna. Den säger nog mer än jag klarar att förmedla med ord, så jag ska berätta ett roligt minne istället. 
 
I just det där stallet grisade en omgång relativt unga grisar när det var nybyggt. Vår besättning ökade ju antalet suggor markant, från 14 till 36 per grupp (fyra grupper totalt), och då krävdes det rekrytering på gyltor. Gyltor är förstagångsgrisare och i regel är de ungefär ett år. I box 3:7 var en liten sådan och som höll på att grisa för första gången, och hade problem. Lite trång, förlossningen drog ut på tiden, bebisarna mådde bra men lilla damen började bli rejält trött. Så bonden var bekymrad och hämtade mig. 
 
Jag hade, vad vi kallar "undersökt" grisar flera gånger tidigare och var den som fick göra det när djuren var små eller unga. Då ville inte bonden gå in med sin mycket större hand och arm och undersöka förlossningsvägen. Nu låter det kanske som vi gjorde det här ofta men det var det inte, det hände några gånger per år. Och tänker man då antalet suggor kontra grisning var sjätte vecka, räknar man snabbt ut att det var inte ofta det behövdes. Naturen sköter det bäst själv om man ger djuret möjligheterna. 
 
Nåja. 
 
Jag avslutade det jag höll på med, följde med ner till stallet, tvättade av armarna och smorde in dem med tvål. Jag brukade få altinera med båda armarna, det var lite hur hon låg och sådär. Att vara två under en sådan här grej underlättar. En går före och öppnar ch stänger dörrar och grindar. Lillfia låg ner när jag kom. Noterade min ankomst med en vinkling på örat men reste sig inte, hon kände sig rätt trygg med att höra att jag kom. Jag sjönk ner bakom henne, undan med svansen och försiktigt in med armen.
 
Jag kände ingen gris. Försökte igen, ingenting. Meddelande bonden att jag inte kunde känna något men skulle prova den andra armen också. Han nickade. Okej. När jag bytte arm flög det här lekfulla fram och satte sig på näsan. Jag mindes en film jag sett för då inte så länge sedan. Där undersökte de en ko och han som gjorde det tappade klockan inne i henne. Det hela slutade med att kon fick avlivas (inte på grund av klockan) men kalven räddades. Minns inte årtalet men filmen heter City Slickers 1 och är verkligen sevärd. Det är den första filmen någonsin som fick mig att storgråta i slutet.
 
"Shit", sa jag.
"Vad händer?" frågade bonden med stora ögon. "Ligger den på tvären?"
"Nej, jag tappade klockan."
"DU TAPPADE KLOCKAN!?? Tog du inte av dig den?"
"Öh, nä."
"Men vad fan...!"
"Skojade bara. Jag tog av den."
"Vissa saker skojar man inte om!"
"Nähä, men jag har den inte på mig. Jag lovar."
Jag drog ut armen och visade, ingen klocka, innan jag fortsatte. Då plötsligt! Något förändrades vid fingertopparna. Det kom något hårdare. Jag kände, svepte handen runt på ett sätt som inte är lätt att förklara men om ni tänker er att ni har handen i ett rör så försökte jag hålla handen tätt intill röret uppifrån, så det som kom kunde följa vägen ut under. 
"Nu, nu kommer det en."
Jag fick backa armen, jobba med handen, famla, känna mig fram utefter konturerna av ett litet huvud, ta greppet bakom öronen och in med tummen i munnen. Och sedan hålla stadigt och låta suggan göra jobbet att skjuta på så grisen följde med värken ut. 
 
Nästan direkt när den kommit ut, vällde en bit efterbörd ut också. Varm, lite slibbigt, rödaktig med hinnor. Ett tecken på att det var sista grisen eller inte många kvar. Min lilla mådde bra, och suggan lyfte på huvudet och grymtade. Också ett tecken på att hon nog var klar och att det varit något som varit jobbigt med den här. Kanske hon fixat den själv, kanske den dragit ut på tiden för henne, vem vet. Jag lade fram den lilla till juvret och rättade till de andra nyfödda. Gned till dem med halm och rätade på mig. 
"Sådär", sa jag nöjd. 
"Fina är dom", svarade bonden och såg lugnad och nöjd ut. "Nu låter vi dem vara en stund så tittar jag till henne igen."
 
När vi höll sällskap ut till veterinärrummet och jag tvättade av armen skakade han på huvudet och skrattade. "Min klocka ramlade av. Den var inte kul." Men så skrattade han högt och gick sin väg så jag kunde byta till en ren tröja i lugn och ro. Och för den som vill veta, så blev det inga fler. Gyltan fick sju eller åtta stycken och det var vad hon fick ha den här gången. I normala fall skulle hon fått några till från mammor som hade fler grisar än spenar, men just den här dagen fanns inga att lägga till. 
 
Jag har ganska många såna här minnen från svunnen tid. Det får mig att tänka tillbaka, längta, sakna. Jag älskade verkligen mina suggor och lade ner mycket energi på att de skulle ha det så bra som möjligt så länge de var hos mig. Nöjda grisar ger glada grisar och glada grisar är trevliga att ha med att göra. 
 
Ha en fin dag! Kramar, det är ju fredag ;-)
 
 

Konsten att sikta och slänga en handgranat!

Kategori: Allmänt

Länge sedan senast men här kommer ett inlägg =) jag måste bli bättre på att underhålla min blogg. Den är ju ett utmärkt redskap att skriva av sig på när jag inte kan arbeta med mina manus. Här har hänt mycket, men jag börjar med att berätta om mitt skrivande. 
 
När jag började skriva på uppföljaren hade jag tänkt mig början på den på ett visst sätt. Men eftersom jag inte är vare sig polis eller advokat visste jag inte exakt vart jag skulle vända mig för att få till den. Gjorde några försök och valde till slut den säkra men långa vägen, full av tillit att lösningen skulle komma.
 
Jag har skrivit om manuset två gånger och var på vippen att ge upp, somliga böcker ska inte ges ut, så är det bara. Då - då kom lösningen! En gammal poliskontakt jag inte haft jättemycket kontakt med de senaste åren på grund av lite pinsamma omständigheter - Jan-Eric Boo - och jag började prata igen. Det slutade med att jag i samband med hans författarkväll i våras körde ner och drack kaffe ihop med honom och hans fantastiska fru - Birgitta - en av de mest inspirerande personer jag vet - och pratade. Jag berättade om tänkta 21 och - jag antar men minns inte - problemen jag hade med Skuggors uppföljare. 
 
Några veckor senare kom novellantologin som både han och jag medverkar i, och som jag hämtade hos Kimselius. Så kom Jan-Eric hem till mig och hämtade sina ex på kvällen. Jag bjöd på kaffe och då berättade han att han tänkt mycket på mig och mitt problem. Och serverade mig lösningen, bara så, rätt uppåner, på ett guldfat. Den början jag ville ha från första början - bara att börja skriva! Så det har jag gjort under sommaren. Jag har skrivit om över 75% av manuset och nu är det klart - IGEN. Med den nya fantastiska inledningen!! 
 
Med ett manus som skrivits om tre gånger kände jag mig oerhört nöjd. Nu jävlar! Nu har jag fått BOKEN jag ville ha. Så skickade jag den för testläsning och fick tillbaka... Det fattas något i manuset. Det behöver mer klipp. Jaha, tänkte jag. Då försvann accelerationen i alla omskrivningar och redigeringar. Det jag tänkt räcker inte. Så jag meddelade testläsare 2 detta och nu har hon inte hört av sig på ett tag, jag misstänker att hon har mitt meddelande i bakhuvudet. För jag bad ju henne att kika extra på det. 
 
Hela veckan har jag tänkt och tänkt. Mest på 21, som är en helt annan typ av story. Den är grundligt planerad nu och jag hade tänkt sätta igång på allvar med den. Men uppföljaren till Skuggor knackar på i bakhuvudet - skit inte i mig nu, säger den. Kom igen - work with me! Så idag öppnade jag manuset igen och det allra första jag läste var följande: 
 
”Inte nu för att diskutera Ebba, men det döljer sig något riktigt obehagligt bakom henne”, hade han sagt. ”Det är inte säkert att det har detta att göra, men jag blev ganska orolig för henne. Bara en sån sak att hon dubbelkollar att ingen får besöka henne. Det är illavarslande.”
 
Så sent som igår kväll, precis innan jag skulle lägga mig, snackade jag på chatten med en ung kvinna som heter Emma. Emma skriver. Om sin uppväxt, blandannat, och hon har gått på författarskola. Hon är en av många som deltar i det här novembereventet vars namn jag aldrig lyckas lära mig - nano någoting - och jag tycker hon är otroligt duktig. Vi pratade lite om ditt och datt, jag skojade med henne om min 21 och hon pratade om sin blogg. Jag vet inte vad, men det måste varit något i det samtalet som triggade igång något, för det kan inte vara en slump att jag vaknar idag och plötsligt ser exakt var jag ska kasta handgranaten - och vad den ska innehålla. Innehållsmässigt har det inte alls med Emma att göra, det är inte ens i närheten, men något har hänt och det är extremt positivt!
 
Det bästa är att det är en erfarenhet som ligger så nära mig själv att jag nästan kan ta på det. Så nu jag ska ner och äta frukost och leta efter en fotpall, jag tycker om att lägga upp fötterna när jag skriver - så tjingeling på er. Ha en underbar dag. För det ska jag ha <3 
 
Kram! =D <3 
 
Sally och Ester leker en solig frostig morgon. 
 
 
 

Hos polisen - ett minne.

Kategori: Allmänt

När barnen var små ville jag lära dem att polisen är lika goda vänner och hjältar precis som brandmän och ambulansmän (eller kvinnor, för all del). Ett sätt att göra det var att alltid se glad ut vid möten och att ibland gå till stadens polishus och lämna en bukett blommor.   
 
En gång när vi kom sken receptionisten upp. Hon tog emot blommorna men bad oss vänta en minut så skulle barnen få en glad överraskning. Det visade sig att ett par "riktiga" poliser var inne. Arbetande poliser i uniform. Så spännande, tyckte vi. De två som kom hälsade glatt och pratade bort en stund, sedan försvann den ena och den äldre polisen satte sig på huk framför barnen och frågade om de ville se polisstationen. Om mamma hade tid, förstås, och det hade jag såklart. 
 
Han lotsade oss runt. Detta var på den tiden då vår polisstation var öppen och hade i viss mån ett eget radioschack. Jag säger viss mån eftersom det var så länge sedan så jag minns inte så noga, men det var ett rum nära dörren som de hade utrustning i. Vi fick se detta, arresten, fyllecellerna, garaget, bilen som stod inne. Barnen fick provsitta och allt det där. 
 
När vi skulle gå tillbaka hamnade vi åter i korridoren för intagna. 
- Några frågor? frågade den glada polisen. 
Min lilla tjej såg fundersam ut, skulle hon våga fråga?
- Får jag prova ett av de där rummen? 
Hon menade fyllecellerna. 
- Absolut, sa polisen. Kom, jag låtsas låsa in dig så får du se hur det är. 
Han gick med henne in i cellen, visade henne madrassen och berättade, och Amanda struttade runt därinne. Polisen gick ut och låtsades stänga dörren. Under tiden som Amanda provade att tjoa därinne och springa runt pratade vi. Elin, min stora, var också med. Men hon var inte alls sugen på att testa något. 
När Amanda knackade på dörren låtsades han låsa upp. 
- Hur länge sitter man härinne? frågade Amanda. Flera timmar?
- Ja, det kan hända, svarade polisen. 
- Men då kan man ju bli hungrig. 
- Det stämmer. Då får man mat. 
- Vad då för mat?
- Husmanskost oftast. Köttbullar och kokt potatis, till exemel, kan man få. 
Amanda funderar och skruvar lite på sig. 
- Men om man inte vill ha köttbullarna då? 
- Då får man putta bort dem och äta det andra.
Amanda lyser upp och kastar sig plötslig runt halsen på polisen som kramar varmt tillbaka. 
- Du är snällare än min mamma! kommer det från Amanda. 
 
Skrattet över det här minnet hänger kvar <3