perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om mina hundar och katter, skrivandet, migrän och mig själv i största allmänhet.

Släpig släptur.

Kategori: Allmänt

Har semester och fått upp drivet i skrivandet. Äntligen har det lossat igen! Jag har krånglat hit och dit länge innan jag lyckades hitta tråden i Vrede. Det krävdes att jag raderade bort 50 sidor med allt var det nu innebär. Men nu så! Nu går det stadigt framåt med ungefär 1500-2500 ord per dag. Synd bara att jag ändå inte hinner så långt som jag velat - livet kommer emellan ibland och det tar faktiskt längre tid än man tror ibland.
 
Idag fick jag ett oväntat uppdrag. Jag skulle ta släpet med mig och köra till storstaden och hämta en pall foder till vildsvinen i hägnet. Allright. Inte vad jag hade tänkt idag men visst. Det kan ju bli trevligt, i och för sig, och se hur nya vännen Kirsi har det på sitt jobb och gubben slipper stressa med det här ikväll. Då kan han fokusera på sina elever istället. Så jag åt frukost och gick ut till V70. Backade till och kopplade släpet. Kollar som vanligt så allt funkar, och nej, det gör det det inte. Backlampan lyser. 
 
Då måste man göra om hela proceduren. Ner på marken och i med den där tändkabeln. Och sen in i bilen, på lyset och struttarunt hela ekipaget igen. Fortfarande samma sak. Aningens irriterad gör jag om samma sak en tredje gång och nej, det går inte.
 
Då tog jag upp telefonen och ringde maken för att se om han kunde hjälpa mig över telefon eller om han var i närheten och kunde svänga förbi. Bara upptaget. Prövade ringa bilverkstaden. Kanske de kunde koppla om jag körde dit? Nej, ingen svarar där. Ringer maken - upptaget. Ringer verkstaden - inget svar. Ringer maken - upptaget. Ringer verkstaden - inget svar.
 
Så här kan jag inte sitta, tänkte jag. Då tar det ju hela jävla dagen! Jag får byta bil. Så det gjorde jag. Kopplade loss skiten igen. Det är hjul som ska upp och handtag som ska vridas och saker som ska lyftas. Sen ska V70 flyttas och nyckeln till Sorento hämtas. In med asen i den, köra fram och backa bak till dragkroken. Kom två decimeter fel och fick justera det för hand. Lyckligtvis är Sorenton högre och mycket lättare att koppla rätt på så det lyckades på första försöket. 
 
Så är jag äntligen på väg!  
 
Väl i Karskrona letade mig fram till Fryshuset. Parkerade och fick pallar lastade. En liten och en stor. Sedan drog jag vidare dit fodret ska levereras. När jag kom upp på E22 ringde jag den som skulle ha fodret och kollade så han var hemma. Det var inga som helst problem. Det var bara att komma. Så jag satte på musiken i och körde på. Man får ju inte köra mer än 80 och det var tungt att dra. Eller kanske inte tungt så sett. Men för mig som är ovan att dra släp så känns det ju annorlunda.

När jag närmade mig hemtakterna funderade jag på att åka hem först och äta något. Men så tänkte jag att nej, då måste jag ju ut med bilen direkt igen efteråt. Bättre att köra direkt. Och han vet ju att jag kommer och står väl klar med lastaren och så.
 
Ha!
 
Tji fick jag.
 
När jag kom till gården var hundarna ute och bonden syntes inte till förrän efter en stund. Och då hade han inte traktorn klar. Först skulle det morsas och hälsas. Sedan skulle det tittas på släpet och planeras hur vi skulle lasta av. Sedan ska man backa undan så han kommer ut med traktorn och så tar det en stund.
 
Jag är hungrig och jättekänslig. Kom ihåg det. Så det är absolut ingen som helst kritik eller sånt mot bonden!
 
Traktorn kommer och då måste jag köra fram igen. Sedan måste gallren på släpet av. Så skulle det krångla så klart och jag slog mig på benet. Hej och hå vad vi är glada! Sen ska skiten lastas av. Gafflarna ska in under lasten och det är för högt. För lågt. Lite mer till höger och lite mer uppåt, tack så mycket. Hjulen vrids hit och dit på lastaren och den glada bonden berättar om sina tuppar och hönor och kycklingar under tiden från en öppen dörr. Vill jag ha några tuppar? Han måste slå ihjäl dem annars. Nej, jag kan inte ha några tuppar. Ja, det är synd att slå ihjäl dem - kan vi bli klara snart eller!!! - ja, det hade varit fint med höns men vi kan inte ha höns springade på vägen hemma och jag kan inte bygga egen hönsgård.
 
Avlastat äntligen och då ska gallret på igen. Frontgrinden först. Ska den på först undrar jag. Den ska ju kopplas i sidogrinden. Javisst ja. Så av med den igen och på med sidogrinden. Det gick inte. När jag fick ner min sida åkte hans upp och vice versa. Det tar en bra stund för oss att hitta felet. Det är grejer i vägen som kräver några slag med en slägga. Sen går det men det är precis. På med frontgrinden men den sitter fel så vi får ta av den igen. Det krävs att vi hissar ner hjulet på släpet så vi kan komma åt att öppna det fullt när vi ska haka fast det. Så ska det så klart sega sig. Det skrapar och gnisslar och jag har lust att skrika åt bonden att skynda på för jag typ svälter ihjäl.
 
Till slut är allt på sin plats igen och bonden frågar glad i hågen om han får bjuda på kaffe. Jag tackar nej och säger som det är - jag måste hem och äta. Jag är jättehungrig. Okej, en annan gång. Så sätter han sig i Sorenton och backar ut den åt mig. Är inte van vid automatväxlad och bromsen kommer i kläm. Det tar sin tid. Men bonden han är glad och berättar att under konen bredvid mig där ligger minsann en höna och ruvar på ägg.
- Ja här värps det ägg överallt, säger jag och tänker - var det  det bästa jag kom på att säga, eller??
Äntligen allt klart och jag kan köra hem.
 
Nu har jag fått mat i mig men skadan verkar redan skedd. Jag börjar få huvudvärk. Som alltid en timme efter jag ätit om jag varit hungrig länge. Men nu är jag ju hemma i allafall. Ska bara ut och parkera släpet och hämta Amanda och åka till moppeverkstaden och kolla läget och lämna hjälmen och in till apoteket och hämta medicin och in i djuraffären och köpa katt och fågelmat.
 
Sen. Sen kanske jag kommer hem och hinner sitta en stund innan jag ska ut och gå kvällen med Pelle.
 
Ha en fin dag =)
 

Recension och minnen!

Kategori: Allmänt

Jag har hittat en ny författare vars böcker jag har lätt att älska! Det händer så sällan och jag blir lika glad varje gång! Hittills har jag mina favoritförfattare varit Leasly Pearse och Martin Melin.
 
Leasly Pearce (som är så svårt att stava till!) skriver om dåtidens kvinnor som hamnar i svårigheter. Det är blandat med drama och fakta. I varje fall så känns det så när man läser. Som om hon vet precis hur det var att vara kvinna förr. Nu var det länge sedan jag läste någon av hennes böcker men jag ska ge mig ut och jaga rätt på nya böcker och framför allt - ta in hennes gamla som jag har förvarade i brist på bokhylla. Nu har jag förvisso en hylla och den fylls med böcker igen, men någon riktig bokhylla har jag inte. Ni vet, en sån där stor som står i vardagsrummet. En sån där man kan gå i timmar och dra ut bok efter bok och bara bläddra?
 
Det fanns en gång när jag läste vansinnigt mycket. Så mycket att jag var med i en typ månadsklubb och prenumererade på böcker hem i brevlådan. Och många av böckerna finns kvar. Men många har också gallrats bort på grund av platsbrist. Och det är ofta jag tänker - vad fan hände? Varför slutade jag läsa? Och NÄR? Var det i samband med att första barnet kom? Att man då inte hade tid att läsa? För de sista åren har jag upptäckt att jag har jättesvårt för att sätta mig och läsa. Jag kan inte sitta stilla och koncentrera mig. Och hade jag inte vetat bättre hade jag trott att det beror på någon diagnos eller annan rastlöshet.
 
Men.
 
Jag har ju kunnat läsa i TIMMAR en gång i tiden.
 
Beror det då på att jag har svårt att hitta bra läsning?
 
Kanske.
 
Men jag har ju alltid haft Leasley =)
 
Sedan kom Martin Melin med "Status 12" och "Brott kan ej styrkas". Fantastiska böcker för en som älskar poliser som jag! Och som skriver om sin egen! Och javisst har jag mejlat med Melin. Har ställt frågor till honom och tyckt han är toppen. För han svarar på frågor - om man bara ge honom lite tid. Och jag köper systematiskt ALLA böcker om Hellgren! Och jag hade nog fortsatt fråga honom om saker om jag inte hittat min egen poliskontakt på nätet. Han ger mycket mer utvecklade svar, är alltid tillgänglig och framför allt. Vi pratas vid i telefon. Men - Melins böcker är verkligen att rekommendera om man gillar poliser. Det är inte det vanliga deckarstuket utan något helt annat!!
 
Och nu - Annika Bengtsson!!
 
Det är hon som startat Grim - Gris i motvind - och alltså "mitt" förlag. Men jag hade älskat hennes böcker ändå! Hon är helt fantastisk. Idag fick hennes bok Glömskelunden att skratta igenkännande tvärs över frukostbordet. Igår fick den mig nästan att gråta av sorg för det Monika gått igenom. Jag förstår hennes ilska mot sin före detta man precis. Det är så man skulle kunna mörda! Först läste jag hennes Kråkprinsessan och nu Glömskelunden. Båda har jag tyckt hade konstiga namn men när man läser dem förstår man, och då plötsligt är det väldigt BRA namn. Genialiska faktiskt. Och tro mig. En glömskelund hade varit bra att ha! Jag tror faktiskt jag ska fixa en.
 
Här är en bild på Glömskelunden. Kråkprinsessan är utlånad till mina arbetskamrater! Glömskelunden är en uppföljare till Kråkprinsessan på ett ganska oväntat sätt. Lättläst och väldigt - VÄLDIGT - bra! Ni kommer aldrig att kunna förutse slutet!
 
 

Halvnaken sanning =)

Kategori: Allmänt

Det var en gång en kvinna som jobbade med grisar och som hade en bästa vän som, vi kan kalla honom Martin, läste på Lantbruksskola. Det var ganska stor åldersskillnad mellan dem men jisses så buskul de hade dagarna han var på gården.
 
Egentligen gjorde Martin sin praktik på en av de andra gårdarna men ibland, när kvinnan hade tur, kom han över för att hjälpa till och lära sig mer om suggor och smågrisar. Kvinnan lät honom gärna vara med. Hon älskade sitt arbete och hon tyckte mycket om Martin. Han var en pigg och glad fläkt med tonvis av samma sjuka humor som hon själv.
 
Martin hade inte haft det så lätt i livet. I varje fall var det så han sa och kvinnan trodde honom. De började umgås mer och mer privat också. Hon henne stod kaffet alltid på och hon hade alltid tid för Martin som kunde trilla in både nu och då. Men det gjorde inget. De kunde sitta och prata i timmar, gå en runda, och prata lite till. Man kunde utan tvekan säga att Martin, sin ringa ålder till trots, blivit kvinnans bästa vän.
 
Det gick nog ett helt år, kanske till och med två, innan Martin berättade för kvinnan att han var homosexuell. Kvinnan tog ingen som helt notis om det. Jaha, och sen då? Han fick väl vara vad han ville. Eller ville och ville. Man är vad man är. Det är inget konstigt med det. Hon lyssnade på när han berättade lite grann om ämnet och Martin kunde inte dölja sin glädje att bli helt och fullt accepterad och att kvinnan inte tyckte ett dugg sämre om honom för erkännandet.
 
Martin agerade också som gårdarnas tvättrobot. Han extraknäckade med att tvätta andras stallar. Han var otroligt snabb och duktig på det. Men det gällde att stänga av maskinen innan man gick in i utrymmet han tvättade för annars fick man beträda det på egen risk. Och det fick kvinnan också lära sig senare, när hon själv skulle lära sig tvätta och få spindlar i ansiktet. Men det är en annan historia.
 
Kvinnan märkte att Martin drog lite på något och fick lirka lite ,men sedan kröp det fram att han träffat någon på en internetsight och ville överraska med bilder på sig själv. Han var ju bondeson och ville gärna ha bilder inom det ämnet. Men bilderna han tagit av sig själv blev inte bra. Kunde hon...? Ja, det gjorde kvinnan gärna. Hon hämtade en kamera för på den tiden hade hon ingen mobilkamera och jag tror inte han hade kamera i sin. Är inte säker men i vilket fall hämtade hon sin kamera och de tog lite bilder på honom när han struttade runt här och där.
 
Kvinnan och Martin kunde gå igång rätt bra när de sågs med samma sjuka humor. Det kunde börja med en helt vanlig skruv som de började skämta om och sen byggde de på en historia om den och i slutet var det så sjukt och så roligt att de kröp omkring på golvet och gapflabbade. Sådan blev hon. Kvinnan i sin ålder tillsammans med den där ynglingen. Men när det stod jobb på menyn då jävlar var det allvar och det blev riktigt bra resultat när de samarbetade med djuren.
 
Men i alla fall.
 
Det blev inga bra bilder den gången men ett par dagar efter skulle svinhuset tvättas. Och Martin var den som skulle göra det. Bäst som han höll på kom kvinnan in med kameran och skrek "strike a pose!" Och det gjorde han. Han var med på det och började ställa upp sig och göra sig till på alla möjliga vis. Det ena gav det andra och slutresultatet blev en halvnaken Martin i gummikläder i ett skitigt blött svinhus. Han var våt i hyn och ja, bilderna blev RIKTIGT BRA!
 
Kvinnan vet inte vart bilderna finns idag men hade ändå valt att inte publicera dem. Och hon frågade aldrig hur det gick, om det blev någon relation eller vad när hur. Kanske Martin inte vågade skickade bilderna. Kanske han gjorde det och träffade någon annan snygging? Who knowes? - inte kvinnan i alla fall!