perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om mina hundar och katter, skrivandet, migrän och mig själv i största allmänhet.

När det gäller lögner...

Kategori: Allmänt

Jag ska berätta en rolig historia för er som är alldeles sann!
 
Det var på mitten av 90-talet som jag jobbade på en gård utanför Ronneby. Jag hade precis avslutat nästan ett år hos en grisbonde och tyckte att jag kunde typ allting när jag fick jobb hos en annan grisbonde. Jag fick snabbt lära om allt jag redan lärt mig för det som passar på en gård passar inte på en annan, men det gjorde ingenting. Jag fick eget studiematerial och studerade på arbetstid flera timmar varje dag hela vintern.
 
Gården jag kommit till hade också den smågrisproduktion, men den var mer än dubbelt så stor än den jag tidigare jobbat hos. Jag var van vid att ha tolv suggor i varje grupp och tyckte det var mycket att göra, här fanns det 40 i varje grupp. Smågrisarna flyttades två veckor efter avvänjning till en riktig tillväxtavdelning, och jag var van vid att de fanns kvar i sin box fram till leverans. Suggorna gick på lösdrift, och fodrades i automat med hjälp av transpondersystem. Halsband med en dosa på, och som enligt den fodrades ett par gånger om dagen i mindre givor.
 
De här halsbanden gled av suggorna ibland och då fick man gå ut i lösdriften och leta upp det, tvätta och sätta på det igen. Och det var inget roligt arbete för suggorna tyckte inte om att man krängde halsband på dem. Jag fick stränga order att gå upp i lösdriften längst bort i egen byggnad MINST en gång per dag för att titta till djuren. Se så ingen var sjuk eller skadad, om det behövdes ströas och bara umgås lite med suggorna.
 
Sagt och gjort. Jag gjorde det plikttroget - men jag tyckte det var himla onödigt för jag kunde ju sitta vid datorn och kolla så alla hade ätit. Haha så naiv jag var på den tiden! Det var mycket roligare att hålla på i grisningsavdelningen, tyckte jag då. Och plocka med smågrisarna och suggorna där. Ge dem en riktigt bra start i livet.
 
Så kom den stora snöstormen. Det vräkte ner snö. Jag lyckades ta mig till jobbet med min SAAB fast vägen var igensnöad. Det var en bil att lita på, det. Så jag kom till gården i tid som vanligt och körde igång med rutinerna. Min bonde var ute och kollade läget innan han åkte iväg för att röja snö och han förvarnade mig att han skulle bli av hela dagen.
 
Okej. Bra att veta.
 
Jag jobbade undan som jag brukade och satte mig i personalrummet och studerade. Kollade på datorn så suggorna ätit och pluggade lite till. Ute steg snön upp till över halvmetern innan det avtog strax efter lunch och jag bara vägrade gå ut i kylan. Jag satt där i värmen och drack kaffe och hade det bra. Så kom bonden tillbaka. Han kom in och satte sig mittemot mig som han brukade göra.
- Har du varit uppe och tittat till sinsuggorna i eftermiddag? frågade han.
- Jajjamän, svarade jag. Det gör jag varje dag.
- Okej. Så du har inte bara struntat i det eftersom det är så mycket snö ute?
- Nej. Jag skakade på huvudet,kastade ett öga på honom och fortsatte läsa i grishandboken.
Han satt tyst en stund innan han fortsatte.
- Såååå.... Kan du då förklara för mig hur det kommer sig att inga spår leder upp dit då?
Jag stelnade till. Först tänkte jag skylla på att spåren säkert snöat igen men så tänkte jag att den gubben skulle han aldrig gå på. Han hade fullkomligt koll på läget. Annars hade han inte sagt som han gjorde. Jag lade långsamt ner boken och lade den ifrån mig.
- Jag ska göra det nu på en gång, svarade jag dumt.
- Bra. Gör det.
 
Fy. Har aldrig känt mig så ertappad i hela mitt liv.
 
 

Morgon med fem hundar och ett gäng katter...

Kategori: Allmänt

Jag är morgonpigg. Men det finns morgnar då jag känner för, rent av planerar, att få sova lite längre än fem halv sex, om jag kan. I morse var en sådan morgon. Jag ställde väckarklockan på sju. Anledningen var väl främst att jag kände att jag behöver sömnen. Fick migrän igår förmiddag, antalgligen på grund av väderomslaget, men också, tror jag, på grund av sömnbrist. Det händer så mycket nu. Boken släpps I MORGON och de senaste två veckorna har varit ganska tuffa. Det har varit - skäms för att säga det - mer socialt än jag är van vid (även om det är superkul!!) och sedan är det ju den här nedräkningen. Man ÄR spänd och nervös. Att sova har inte varit problemet utan snarare att tillgodogöra mig det. Jag kommer inte in i någon vidare djup sömn mer än enstaka nätter.
 
I vilket fall som helst.
 
Igår bestämde jag mig för att försöka sova till sju idag och det är för mig en rejäl dos sovmorgon. Då har mina allra bästa skrivtimmar redan offrats. Min magiska morgonstund med karaktärerna är också försvunna. Hela jag har kommit in i en andra andning. Vilket är helt okej. Särskilt på söndagar.
 
Bredvid min säng har jag en liten bokhylla. Den har egentligen tre hyllplan, men jag har tagit bort det mittersta när jag arrangerande bokhyllan till en både bok och sovhylla. Översta planet; här står mina två väckarklockor och nattlampan. Läser jag innan jag går och lägger mig så ligger bok och glasögon här också. Undre planet; här finns en kudde och två vikta filtar. Det nedre planet är närmare golvet och har en viktig funktion för de mindre hundarna i familjen. De hoppar själva upp där och antingen lägger sig där och sover eller har det som trappsteg upp i sängen, som är ganska hög.
 
Hundarna älskar att sova nära oss och vi älskar att ha dem hos oss. Det blir varmt och tryggt. Får jag dessutom ha en katt hos mig så är det en stor hjärtebonus. I går när jag gick och lade mig tog jag Rosa med mig. Hon ligger helst uppe vid huvudet, med sitt emot mitt. Spinner gör hon och då och då slickar hon mig i håret. Som om jag är hennes allra bästa vän. Vi somnade så igår. Huvud emot huvud. Sally (taxen) låg bakom min rumpa rätt intill låren, Ester låg i hyllan, Räfflan och Dispie låg i husses säng.
 
Jag vaknar av att väckarklockan (den batteridrivna runda, alltid är det den!) ramlade ner från sin lilla höjd, klippte till mig i huvudet och ner på stackars Ester som blev brutalt väckt. Jag blinkade med ögonen, hävde mig upp på armarna och ställde tillbaka klockan. Lade mig igen och slöt ögonen. Då kommer klockjävlen farande igen. Klipper till mig i huvudet på samma ställe och rullar ner på Ester som blir ganska förnärmad. Hon gruffar i protest och hoppar upp bredvid mig i sängen för att få vara ifred. När jag ställer tillbaka klockan för andra gången kan jag således inte låta bli att skratta - och att skratta i sängen betyder ju att är man inte vaken så vaknar man.
 
En katt landar på min rygg. Rosa fräser och reser sig och snart är det klor och fräs och morr överallt när det visar sig att även Lilleman vill vara med på morgonmyset. Det slutar med att båda katterna flyr fältet. Rosa jagar iväg Lilleman och sedan är alltså båda borta. Sally vaknar till liv - något rör ju på sig, och sedan vaknar Pelle också till liv ordentligt. Jag har trettio sekunder efter katternas slagsmål i sängen två jämtar, en sheltie och en tax som kryper över och under mig för att tigga till sig kel. Den femte hunden Ester vill bara få ligga där hon ligger, ifred, och sova, vilket är helt omöjligt när alla andra springer omkring i sängen och trampar henne.
 
Slutet av historien blir så klart att jag stiger upp. Klockan är tio över fem. Tjugo över fem knallar jag ut med första hunden och möter morgonen ihop med Lindström och Säärn. Fina fina Säärn som får en så viktig roll i uppföljaren.
 
Bilden visar mig och Rosa med hyllan i bakgrunden. Som ni ser är den inte hög men det räcker när den runda klockan kommer farande. Den är ganska hård och "taggig" ;-)
 
Hur ser er söndagsmorgon ut? =D