perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om mina hundar och katter, skrivandet, migrän och mig själv i största allmänhet.

Författartankar - eller - hur du gör det roligare att städa!

Kategori: Allmänt

Tillhör du kategorin som tycker att det är tråkigt att städa? Då är detta inlägget till dig =) tycker du däremot att det roligt att städa, ja, då kan du ju se detta som ett sätt att höja det ytterligare en nivå. 
 
Det är så här. Vi har fem hundar hemma. En kastrerad hanhund och en numera kastrerad tik. Kvar blir då tre tikar som nu löper. Det är jobbigt, ja rent av djävulskt emellanåt, men också otroligt tacksamt att alla kommer samtidigt så är det liksom färdigt sedan. 
 
Alla ni som känner till det här med hund vet att när en tik löper så blöder den. Det blir ganska många stänk på golvet hemma. Tre tikar som springer runt och det är bara en som tycker det är okej att "hålla sig ren". Idag (jag har fortfarande semester) sken solen så starkt att jag inte kunde sitta vid datorn att bli fullständigt bländad. Så jag bestämde mig för att skura golv istället. Jag gillar inte att skura golv, Tycker det är frukstansvärt tråkigt och det känns så onödigt för ett par timmar senare är det ju likadant igen. 
 
Jag fyllde skurspannen med hett vatten och gick ut i vardagsrummet. Började skura bort fläckarna. En del gick lättare än andra och det var väl där någonstans tankarna kom. De tankar som vi författare kan drabbas av när som helst och var som helst. Oftast är det välkomna tankar. Idag ytterst välkomna - aldrig har det varit så roligt att skura golv!
 
När jag ibland gör tråkiga vardagliga saker brukar jag dra på mig lite rollspel. Men idag var det rollspelet som hoppade på mig istället, kan man säga. Hör (läs) här!
 
Jag tänker mig att jag är en man som är i ett stort hus (i denna scenen måste jag vara mannen eftersom det är han som skurar!). Han är anställd att sopa rent, dölja spår, efter hans chefs strapatser. Sent igår kväll hade chefen blivit arg på en annan anställd (varför är inte viktigt just nu) och bestämt sig för att göra slut på hans lögner. Han ska bort. Han är klar. Han ska likvideras, försvinna från jordens yta. Så golvet plastas in och mannen förs in i rummet, och skjuts till döds. Därefter rullas han in i plasten och bärs ut till en väntande bil eller trailer och bla bla bla. 
 
Det här rummet är väldigt privat och oftast låst. Det är bara pigan, städhjälpen, vad man nu väljer att kalla henne, som får gå in där och då bara vid speciella tider. Och så chefen, när han vill förstås. Men så är det en till, en kille, chefens medhjälpare. Och eftersom golvet är fullt av blodstänk där plasten inte skyddat, så skickas han in där för att skura golvet innan den där pigan eller vad hon nu är, kommer. 
 
Han skurar golvet noga och då kommer hon in. 
- Jag såg att dörren var öppen, säger hon. 
 
Kille skurar bort, svabbar, blodfläckar. Och hon ser det. Han ser att hon ser. Men vad svarar han på frågan - är det blod du skurar bort? Svarar han ja, och inget mer eller drar han en rövarhistoria som är så osannolik att fjejen går på den. Eller säger åt honom att han är full av skit? Vad finns det för rimliga förklaringar till blodet om man inte har hund?
 
Det här fick jag i huvudet när jag skurade. Ni fattar va? Liemannens Son har fått en ny scen som till och med gjorde golvet skinande rent. 
 
 

<3 En dag att ta till sig och minnas <3

Kategori: Allmänt

Jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på vad det är som har gjort att jag blivit en hemmasittare av rang. Jag går liksom aldrig hemifrån, förutom om det gäller jobbet eller åka och handla. Någon enstaka gång går det att övertala mig att åka och hälsa på någon, men oftast vill jag bara sitta hemma. Och då försjunken i mitt skrivande. Eller för all del, på Facebook.
 
Så har det inte alltid varit. 
 
Jag hade kunnat skriva ner min historia men väljer att istället fokusera på att jag har semester. Det har inte maken eller någon annan i min bekantskapskrets. Och det var väl uträknat, jag tänkte viga dagarna till att skriva. Redigera Vrede och min fantasynovell som kommer ut i maj, och om det blir tid kvar, skriva på Liemannen. Dock är det så att jag är van att ha massor av folk runtomkring mig. Vi är ett stort gäng på lab och det går liksom inte alltid att komma undan. Missförstå mig inte, jag stormtrivs på mitt jobb, men det finns liksom inte energi över att åka iväg och så, träffa andra, efter jobbet. Och på helgerna vill jag helst bara vara hemma för mig själv. 
 
Hemmasittare av rang, alltså. 
 
Men igår när maken kom hem från jobbet var jag så rastlös att jag klättrade på väggarna. Ville hitta på något. Hälsa på någon. Åka hemifrån. Maken trodde inte sina ögon. Jag brukar väl aldrig... Han hade jobbat hela dagen och var trött, så jag tog bilen och åkte iväg på egen hand. För att ha någonstans att ta vägen åkte jag till byn och köpte tvättmedel. Halvvägs stannade jag och skrev ett inlägg på facebook - vem bjuder mig på kaffe ikväll? Jag hade väl ingen förhoppning att någon skulle svara, men alltså, det var många som hörde av sig. De flesta bodde för långt iväg men sen var det en kvinna, Lola, som skrev "Imorgon?" 
 
Så där har jag varit idag. 
 
Jag har kört hemifrån, letat mig fram till en gård ute på vischan med hjälp av min GPS i bilen, och jag har klappat kor. Tittat på mjölkrobotar, kalvar, ännu mer kor, stallar, känt doften av hö och halm och koskit, och jag har sett stooora vagnar ute på ett slinne. Och jag har nog sällan varit gladare. Kor är inget djur jag känner till, jag har aldrig jobbat med dessa fyrbenta varelser, men rädd för dem, är jag inte. Fast de är rätt stora. Fast de bruna är mindre än de svartvita, fick jag lära mig. Efter rundvandringen i ladugården gick vi upp till huset. Lola hade bakat blåbärspaj - massor av blåbär och glass - mums - och gott kaffe. Hennes man gjorde oss sällskap en stund innan han åkte iväg på ett ärende. 
 
Kvar blev vi kvinnor. 
 
Det var bara vi. Vår gemensamma nämnare är djur. Jag har ju femton år med grisar bakom mig, och hon över 20 med kor, och ja. Vi har pratat. Och jag har njutit av varenda sekund. Det kändes som jag kunnat berätta allt för henne, hon är inte den som dömer, hon bara förstår och ger sin åsikt. Och när hon uttrycker den, är hon försiktig och lyhörd på ett sätt som gör att man bara måste älska henne. Man kan sitta där och bara vara sig själv. Och vara den man är - på riktigt - och erkänna även sina fel och brister. Och det är okej att inte vara perfekt. Livet kan vara kämpigt ibland, men man får leva med det, ta det dag för dag, man får hålla i det man håller kär och man måste tro på att göra det man älskar. Det blev mycket prat om djur, människor och hur samhället ser ut idag. Ibland tyckte vi samma, ibland olika - och vet ni vad? Det är helt okej. Man får göra det och fortsätta dricka kaffe, äta blåbärspaj och ha väldigt trevligt. 
 
Att åka iväg idag fick mig att helt lägga ner facebook. Jag rörde bara min telefon en enda gång och det var för att kolla vem som ringde en gång. Men bara för att notera det och lägga den åt sidan. Enda gången hon hade sin uppe var för att visa mig fantastiska bilder från sin semester. Bilder på turkost vatten. Att resa är inte så farligt som det låter, försäkrade hon. Du borde testa en gång. Ja, i så fall blir det till ett ställe med turkost vatten. Den saken är säker. 
 
Att åka iväg var nästan som en sådan resa. En resa till ett främmande land. Jag behövde verkligen de här timmarna hemifrån. Jag behövde den här stunden på gården. Kroppen fylldes med ett lugn som kommer att sitta i länge. Det påminner mig att jag måste skaffa ett liv att ha bredvid skrivandet. Alla, borde skaffa sig ett liv. Ett liv där man kan vara sig själv utan att jämföra sig med andra, utan att ha det så himla städat och perfekt. Jag ska se om jag hittar mitt liv ute i trädgården i sommar. Jag behöver inte spotta ur mig en massa böcker, jag kan skriva på kul, kravlöst, för att jag kan. Allt jag gör måste inte ges ut, man måste inte ge ut en bok var eller vartannat år. Om man inte vill, förstås. 
 
Några fjärilsvänliga buskar står först på menyn. 
 
Sommaren kan komma. 
 
Jag är redo. 
 
 
 
 
 
 

Hur går det med jycken, frågar man mig.

Kategori: Allmänt

Jo, tack, det har gått över förväntan med våran Räfflan. Hon är piggare än på länge, med allt var det innbär. Blank päls och full av rackartyg. Väldigt glad, samarbetsvillig och sugen på mat. Vikten ligger precis där den borde ligga och hon mår oerhört bra. Så bra att vi nu i efterhand kan notera hur farligt det är med sjukdomar som smyger sig på. Hur man följer med i förändringen, kanske mer på en äldre hund som hon, än på en ung livlig. 
 
Räfflan var hos veterinären på grund av en knuta som vi upptäckt i hennes mage. Man kunde inte säga så mycket mer än att det troligtvis var en tumör. Detta bekräftades några dagar efteråt då hon kom in fastande för en så kallad "titt-håls-operation". Eftersom röntgen inte visade tydligt nog vad för sorts tumör det var så valde man alltså att söva hunden och gå in och titta. 
 
Det var som jag trodde, en fast knuta mitt inne bland hinnorna. Den satt fast på livmordern närmare bestämt, och eftersom hon ändå var sövd tog man bort den där och då. Det är andra gången våra Räfflan blir sydd. Första gången var det för lite gruff med ett vildsvin och så nu då. Ett fint snitt mitt på magen blev det, med självläkande stygn. Vi fick hämta en fortfarande trött hund på kvällen, klädd i en sorts body istället för tratt, och med tabletter som verkade både smärtstillande och anti-inflammatoriskt.
 
Räfflan tog det hela med ro. Första dygnet sov hon mest uppkrupen i älsklingsfåtäljen men sedan accepterade hon bodyn (hon har ju aldrig ens haft täcke på sig) och började röra sig allt mer. Tredje dagen skulle kompressen av och ett väldigt tjusigt snitt luftas och läkas. På månadag är det 14 dagar sedan operation och hon strålar av livsglädje och hyss - hon har åter börjat springa på lätta tassar och klättra på spis och köksbänkar i hopp om att kunna stjäla något gott att äta (men hon är inte som sin dotter som hoppar upp på bänkarna...!). Några stygn är kvar på magen men det mesta är nog bara rester av svart tråd.
 
Vår gamla hund, Corona, en bordercollie vi vallade med, fick livmordersinflammation när hon var i samma ålder. Då opererade vi också (en annan veterinärstation gjorde det då och är anledningen att vi aldrig mer kommer att åka till just den) men den tiken kunde aldrig springa igen. Såret efter den operationen var svårläkt och så brett och fult att den såg ut att ha karvats upp med en för slö kniv. Stygnen var stora och ja, den hunden kunde som sagt valla mer - stor sorg för henne - för hon fick ont i magen när hon sprang. Steget blev kort och hon kunde inte sträcka ut sig i någon lång galopp. Så det är med mycket stor glädje vi har fått se hur bra det faktiskt KAN bli. Veterinären som gjorde den insatsen var helt inne på att avliva Corona när vi var där och sökte hjälp. Man opererar inte en hund på åtta år, resornerade hon. När vi stod på oss så blev det som det blev - så vi undrar fortfarande om det var därför såret blev som det blev eller vad som gick snett.
 
Annars då?
 
Jovars, prima liv härborta. Jag står med tårna framme vid ett helt nytt manus. Ett som brukar benämnas som "det där med hästarna" men som i själva verket heter Liemannens Son. Det manus som förut var direkt kopplat till Skuggor av ljus, och som var anledningen att jag fick kontakt med "min" polis uppe i Stockholm över huvud taget. Nu vet jag att han jobbar "på ett varmt ställe" och att han fått besök av sin fru, så jag vill inte berätta för honom vad jag håller på med. Men vem vet, kanske han läser här och tänker - äntligen får den där grabben en egen röst.
 
Ha det så bra, och glöm inte titta på melodivfestivlen ikväll. Eller gör som en annan, ha det på i bakgrunden som sällskap under tiden som ni gör annat. Kram och bye <3