perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om mina hundar och katter, skrivandet, migrän och mig själv i största allmänhet.

Författarpresentation - Anethe Bergendahl

Kategori: Allmänt

Jag har fått en till författarvän. Hon heter Anethe Bergendahl och bor i Lund. Jag har följt henne till och från ganska länge i skrivforum, hon har jobbat hårt för att få sin debutbok klar. Någon gång i höstas eller vintras började vi prata lite mer med varandra och nu hörs vi av varje vecka!

Det gläder mig mycket att ha en sån här skrivarvän. Vi diskuterar inte våra manus med varandra (än, vem vet senare?) men vi följs åt och strävar efter samma saker. Hennes mejl och inlägg gör mig alltid glad, och det känns väldigt roligt att vi ska gå på kurs för Kimselius tillsammans! Jag tycker det ska bli fantastiskt roligt att träffa henne IRL för hon verkar vara en så underbart varm och go person!

En annan sak jag tycker om är att höra andra författare berätta om sig själva. Hur länge har de skrivit? Vilka rutiner har de? Hur gör de? Vad som helst! Jag läser gärna reportagen i tidningen SKRIVA och studerar bilderna av deras skrivlyor. Och tänk, numera har jag ju en egen sådan. Jag delar utrymmet med andra, visst, men det är ändå MIN egen vrå. Det jag lägger där - ligger kvar orört när jag kommer tillbaka vare sig det tar fem minuter eller fem dagar!

Jag har bett Anethe skriva en presenstation av sig själv att lägga på min blogg. Och jag ska försöka att bli bättre på att göra reklam för både hennes och min bok. Mest min, såklart. Men båda har att vinna på att visa upp att vi finns och jag skulle gissa att hon ligger lite steget före mig i marknadsföring så kanske jag kan bli lite modigare ;-)

Här kommer hennes presentation =) läs och njut! För det gjorde jag <3

-----------

Hej Åsa!

Ända sedan jag var liten flicka så gillade jag att skriva. Skrev dagböcker och började tidigt skriva noveller till Starlet och Mitt Livs Novell. Kommer du ihåg de tidningarna?

 Höstterminen 2014 och vårterminen 2015= 1 år, gick jag på Österlens Folkhögskola en "Skrivarkurs på distans" en kreativ skrivutbildning. När jag påbörjade hösten 2014 föddes sakta min idè om att skriva en feelgoodroman, och en synopsis blev till under den terminen. Varför jag valde feelgoodgenren? Det var för att jag själva älskar att både läsa och se filmer som handlar om just detta, att lämna läsaren eller tittaren en så kallad "Må bra känsla" efteråt. En bra feelgood bok/film ska innehålla vänskap, kärlek, svek.

 Under vårterminen 2015 inleddes alltså första kapitlet av min feelgoodroman "Livat blir aldrig som man tänkt" Titeln fick jag till mig väldigt snabbt, tror det var under synopsen faktiskt. Boken har skrivits periodvis i växlande fart på grund av heltidsarbete, flytt till annan stad.  Samtidigt under själva bokprocessen gick jag två skrivkurser på distans hos Jorun Modèn, författarkurs 1 & 2, mycket inspirerande och lärorikt. Dessutom får man både feedback från andra skribenter och läraren som utvecklade mitt skrivande oerhört mycket.

 Boken är skriven väldigt hoppande det vill säga jag har INTE skrivit kapitlen rakt efter varandra, utan helt på olika ställen. Under bokens utveckling har jag pusslat ihop med kapitlen i den ordningen som passade in. 

Men sammanlagt har det tagit 2,5 år att skriva boken och 6 månaders redigering innan utgivning på egen hand via Publit i aug/sept 2017. 

 Mina rutiner för skrivandet är: 

Att skriva varje dag, blir ibland inte så.

Att läsa mycket böcker, jag har alltid 4-5 böcker igång samtidigt eftersom jag gillar att variera mig.

Att göra en grundlig research är bra så inga missar kan läsas senare i boken. 

--------------

Tusen tack, Anethe! Och ja, vem minns inte Starlet och Min Livs Novell? Speciellt den sistnämnda kan jag sakna mycket! Tänk om jag någon gång har läst någon av dina? =) Jag ska skriva ihop något till dig i veckan! Många kramar min vän =) <3

 

 

Stackars lilla spindel...

Kategori: Allmänt

Jag bestämde mig för att gallra bland mina böcker. Är det något huset har ont av så är det garderober och bokhyllor. Jag har bara en bokhylla och där får inte alla böcker plats. Jag brukar, ett par gånger per år, sortera och bära ut böcker jag inte tyckt så mycket om (knappt man vågar säga det!!) i lekstugan. De som ligger i tätslutande lådor i lekstugan är böcker jag planerar att ta in igen när jag får upp bokhyllor. Det är min vision i varje fall. Att inte ha bortsorterade böcker.
 
För att kunna hantera det här gick jag ut i garaget och hämtade en kartong att bära och lägga böckerna i tills jag fått fram en ny låda med lock att lägga dem i. Stod ute och vecklade upp kartongen. Upptäckte en spindel i den. En blank brun stor överkropp och små små ben. Den irrade omkring och jag förstår ju att den blev rädd när någon plötsligt rycker tag i och sliter upp hans eller hennes hem. Försökte skaka ut den från lådan men då blev den hängande i sin tråd.
 
Jag funderade. Hade ingen som helst lust att döda den. Ville absolut inte det. Jag tycker inte om spindlar men att döda dem tycker jag är överdrivet. Det räcker att bära ut dem eller som i detta fallet - låda dem vara. Det är hål i lådan så den lär ju ta sig in och ut som den vill ändå. Så - jag lät den vara.
 
Vecklade försiktigt upp lådan. Den lilla bruna hamnade bakom en springa men jag var noga att hålla den springan lite öppen. Den får plats där, tänkte jag. Jag ska inte krossa den. Bara ge den lite mindre plats en kort stund. Det var bara det att när jag vecklade tillbaka fliken var den just - krossad. Platt. Helt platt och det droppade som var ifrån den. Det var väl blodet på den, antar jag. Jag blev helt... Tagen. Snopen. Ledsen. Då kunde jag ju lika gärna smäckt den. Trampat sönder den. Dödat den direkt. På ett mer barmhärtigt vis. Eller tagit något i handen och svept ut den från lådan innan jag ens började veckla upp den.
 
Fan.
 
Jag suckade och lade den i gräset. Sedan började jag lägga ner några pocketar i lådan istället. Men den här spindeln har funnits i bakhuvudet hela dagen. Så tråkigt. Det var inte min mening.
 
 

På äventyr i Eringsboda!

Kategori: Allmänt

Idag har varit en lång dag. Tur att den har varit så rolig! Allt började igår eftermiddag. Jag fick ett mejl från Kim Kimselius som undrade om jag hade vägarna förbi Eringsboda som idag. Hon hade bestämt sig för att släppa Morden på Färgargården då, lite tidigare än planerat, eftersom det är Eringsboda-dagar och boken utspelar sig där. Jag hade väl inte tänkt så mycket på det men att åka till Eringsboda på mässa lät kul så varför inte?
 
Jag var på plats vid halv elva idag. Ute sken solen och jag vågar påstå att det varit årets varmaste dag. Så skönt ute, en perfekt dag att tvätta och hänga ut tvätten på. Men jag hann bara med en maskin för som sagt, halv elva var jag på plats på Eringsboda Brunn.
 
Kim hade varit på plats sedan före tio och hade packat upp sina böcker. Nya stjärnskottet Morden på Färgargården, en novellantologi som jag medverkar i, låg effektfullt i hörnet på bordet som enda vita boken med lite rött och vinrött i. Mycket tjusig om jag får säga det själv. Det var första gången jag själv såg boken och tyckte att den sög åt sig uppmärksamheten som en magnet.
 
Vid elva, halv tolv, kom en tjej som ville köpa den. Jag och Kim signerade båda två som vi gjort tidigare, och tjejen frågade om jag kände igen henne. Det gjorde jag inte. Det visade sig vara dottern till min handledare på praktiken jag gjorde på begravningsbyrån när jag läste till USKA. Så roligt att hon var där! Vi pratade lite och sedan försvann hon i folkvimlet. Men bara för att komma tillbaka efter en stund och fråga efter Skuggor av ljus. Hennes mamma hade snappat upp att jag skulle till Eringsboda och då (som vanligt sedan ett par veckor) skulle ha lådan med böcker med mig. Vi gick ut till bilen och hon fick sig ett ex.
 
När jag kom in spände Kim ögonen i mig och frågade leende vad jag gjort ute. När jag sa att jag hade en låda Skuggor i bilen bad hon mig genast hämta dem. Där stod ju hon och berättade för intresserade av vår bok att jag debuterat med en egen bok som hon tyckte var jättebra, och så har jag dem i bilen. Så jag hämtade lådan och när mässan drog sig mot sitt slut tre timmar senare hade jag sålt fem stycken. Så glad jag var och så stolt att få stå där med henne!
 
Det jag har problem med är att uttrycka min glädje att någon är intresserad av min bok, och våga prata med dem jag inte känner. Det är jättesvårt för mig. Jag vågar inte gå fram och säga vem jag är och att jag tycker att de ska titta närmare på min bok utan känner mig bara bortkommen. Helt och hållet - på fel ställe liksom. Handfallen stel och konstig. Funderar mycket på hur fasen jag ska komma tillrätta med det där. Förut trodde jag att det skulle gå ganska lätt - jag älskar ju min bok över allt annat och skrivandet är ju det jag brinner för - så varför går liksom inte det? Men i eftermiddag gick det lite lättare. Särkskilt glad blev jag när en herre kom fram och var lite skeptisk till den, han sa att han inte kunde se att läsa baksidetexten, så jag fick läsa den högt för honom. Då ville han genast ha den signerad. Jag skrev "Med kramar, Åsa Persson" och när han såg det sken han upp som en sol. "Men det står ju kram här", sa han. "Då måste jag ju få en!" Så vi kramades där i folkvimlet och jag var så glad, så himmelens glad!
 
Jag har ofantligt mycket kvar att lära mig. Vissa saker tar mer tid än annat och jag undrar vad jag kan hitta på för att "socialträna". Börja snacka med folk i kön på ICA, kanske? Eller fråga vår butik om jag får sätta mig utanför en dag och sälja böcker? Och gå den lite hårdare vägen med en dags intensivträning? För man vill ju inte gärna stå där en fyra fem timmar knäpptyst och stirra. Det är ju hemskt fånigt. Jag får fundera lite. Tips emottages, peppa gärna!!
 
Ha en fortsatt fin helg, här är en bild på mina älsklingar!