Nalle <3
Kategori: Allmänt
Det här är Nalle och vår lilla dotter runt år 2000.
Jag har alltid gillat hästar. På 90-talet ägde jag och maken två shettisar och ett russ. Sedan hände det lite saker som gjorde att vi gjorde oss av med hästarna. Vi hade inte tid med två shettisar, sålde dem och köpte ett större russ. Sedan miste vi hennes stallkamrat och fick inte ihop det med sällskap till henne och trivsel för oss så vi valde att sälja henne också. Min filosofi är att hästar ska inte vara ensamma.
Nalle var en häst som var riden men inte speciellt duktig på dressyr. Däremot älskade han att springa med vagn, och eftersom vi hyste in honom i ett travstall så var travbanan hans absoluta favoritplats. Han sprang tills han stupade om man inte hindrade honom. Tränarna i stallet fick fria händer att ge honom foder och vi fick hjälp att träna på banan. Inom ett par månader var han väldigt vackert musklad, full av energi och livsglädje, pälsen var som en spegel och han uppförde sig likadant som de stora hästarna.
Barnen red honom ibland däremellan men det var ingen hit, tyckte Nalle. De låg nog bäst på marken. Det hände ganska många gånger. Två gånger fick han av den stora så det gick riktigt illa. Jag vet vidden av att använda ridhjälm och väst. Det bästa sättet att köra eller rida Nalle var med tussar i öronen och vi fick senare reda på att han gått omkull i skogen när han blivit rädd för en skogsmaskin. Med tussar i öronen blev det en stadig häst. Stadig - men han älskade fortfarande att springa och han hatade att harva i paddocken.
Nalle kunde vara vilket som att fånga i hagen. Oftast var han snäll. Mot oss, i varje fall. Minns speciellt en gång när vi hade varit hos honom under dagen och tränaren skulle ta in honom på kvällen. På kvällen ösregnade det och blåste halv storm, och vi var glada att slippa gå ut. Då ringer telefonen och en mycket arg tränare - han försökte att inte låta ilskan ta över men det gick sådär - berättar att vår häst minsann få vara UTE om vi inte kommer ÖGONABÖJ och plockar in skrället själva.
Vi blev lite förvånade men åkte ner till stallet och mötte upp en alldeles dyngsur tränare som tillbringat senaste timmen i ösregn för att få tag i vår lilla pålle, som inte nog med smitit ut genom grinden för honom när han höll på en besvärlig unghäst, och därmed var lös, utan som också bara... Ni vet. De visar sig och räcker finger, sen sticker de iväg för en igen. Men håller sig inom synhåll. Med små krumpsprång och sån skit. Sån var han, Nalle, tills vi kom. Då hade han hoppat upp på en vedhög bakom huset. Men vi lockade på honom och fick tag i honom direkt. Skönt för oss... Tränaren var på ett jävla humör resten av kvällen men det kan man ju fatta själv. Hade jag råkat ut för en sån skitkväll hade jag inte heller varit glad.
Vi hade Nalle tills min arbetsgivare fick cancerbeskedet och därmed helt nytt schema att jobba efter. Då hade man inte tid med pålle förrän senare kvällen och då sov ju alla hästarna. Vi gav det ett halvår sedan skänkte vi bort hästen till gårdsägarens ena dotter. Det var liksom inte hållbart. Och sedan dess har jag sagt att det blir inga fler hästar. Då får jag välja mellan skrivandet och hästarna och då vinner skrivandet, tyvärr. Men visst är det helt underbara djur! =)
