perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om mina hundar och katter, skrivandet, migrän och mig själv i största allmänhet.

När smärtgränsen är nådd...

Kategori: Allmänt

Jag var oerhört trött igår kväll och skulle tagit det för vad det var - en migränvarning - och inte lagt mig och sova utan min medicin. Nu gjorde jag det och vaknade i natt, precis som natten till igår, med migrän. Den nattens anfall dygnet före att blekna i jämförelse. Det var som jag fått ett skott i huvudet. Jag kunde peka ut ingångshålet. Och hela huvudet pulserade, fick kroppen att skaka av smärta. Ändå måste jag resa på mig och gå ner för att ta min medicin och kissa, och sen ska jag upp för alla trapporna igen. Jag tittade på klockan, en timme kvar innan jag ska upp. Med lite tur så fixar det värsta sig.
 
Så blev det inte. Det hade inte förändrats sig ett dugg när jag vaknade vid fem. Jag låg fortfarande och pressade mig ner i sängen men ingen ställning var bekväm med den huvudvärken. Alla helst vill jag bara dunka huvudet i väggen eller lägga mig ihopkurad på knä och rulla pannan och hjässan mot madrassen. Hårt. Rytmiskt. Om och om igen. Så gjorde jag alltid när jag var barn och det var nog så mina föräldrar började upptäcka att något var väldigt fel med mig. Men jag orkade inte dra upp benen under mig och gunga som jag brukar, jag bara orkade inte. Så jag ställde klockan på sex och tänkte att kanske - om jag hade tur - att jag kunde åka till jobbet med en eller två timmars inflex.
 
När klockan ringde vid sex var det kört. På riktigt kört. Jag kunde ta mig ner och kissa men jag pallade inte hålla mig uppe. På något sätt lyckades jag med väggarnas hjälp ta mig upp och väcka gubben och få honom att fatta läget, att han måste ta ut hundarna och ge dem mat idag. Och det gjorde han. Jag lade mig på soffan i vardagsrummet, då slipper jag trapporna när jag ska på toa, vilka innebär en olycksrisk om benen viker sig. Det har hänt. Så jag låg där, orörlig, i mörker, ända tills tio. Då vaknade jag till, gick på toa och tänkte att nu minsann börjar det nog kännas lite bättre. Ja, det var tills jag varit på toa det. Då kommer blodomloppet igång igen och dunkandet tar ny fart. Det är som det lugnar sig när man ligger blick stilla och i horisontalläge.
 
Det är likadant när man kräks - det är förvisso ett glädjande tecken eftersom man vet att då blir det i varje fall inte värre -  men man känner kramperna riva på insidan av huvudet och ibland undrar jag om det är så det känns när man får en stroke. Jag är också övertygad om att det blir mitt öde till slut. Att jag får en stroke och antingen dör eller hamnar i konstant vårdläge. Min rädsla har lett till både EKG och röntgen efter tumörer i huvudet men inget har visat sig och migrän i sig behöver inte betyda att man får en stroke. Men alltså, rädslan finns och den förstärks dramatiskt när jag får näsblod också. Så inte idag, dock, tack och lov.
 
Halv ett var anfallet över och jag orkade lämna soffan. Och det har tagit mig hela jävla dagen att komma på fötter. Att komma igång att äta och dricka. Att gå ut och rasta hundarna. Solen sken inte idag. Skönt som fan att slippa dra på sig solglasen i alla fall. Nu ska jag försöka äta lite till så jag orkar gå och jobba imon.
Kommentera inlägget här: