perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om mina hundar och katter, skrivandet, migrän och mig själv i största allmänhet.

Plan A, B eller C?

Kategori: Allmänt

Tillhör du de människor som alltid har en plan att ta till när det inte går som du tänkt? Eller står du på bar backe om saker inte blir som planerat?
 
Jag och en dåvarande kollega satt och pratade. Jag hade sökt jobb på ett mycket åtråvärt ställe för min del, på ett bårhus, och hoppades innerligt att få det. Men samtidigt vill jag kalla mig själv för realist, för jag vet att det kan hända att jag inte får det.
 
Det liksom finns med i beräkningarna.
 
Alltid.
 
Det är som när du står i köket och håller på att tillaga t ex spaghetti och köttfärssås. Plötsligt upptäcker du att du inte alls hade spaghetti hemma som du var så övertygad om. Inte fan häller du ut köttfärssåsen i vasken och skiter i den då? Nej, du letar upp ett alternativ. Vad har du hemma som går att använda istället? Potatis? Ris? Snabbmakaroner? Eller vad kan det tänkas bli?
 
Från ett samtal för ett par år sedan:
 
- Det vore ju fruktansvärt tråkigt om du blev arbetslös, säger han.
- Men det lär jag inte bli, svarar jag.
- Nähä? Vadå? Du säger ju att du inte har sökt fler jobb? Menar du att arbetsförmedlingen ska skaka fram ett jobb till dig? Det funkar inte så idag. Förr kanske, men inte idag.
- Nej, jag har inte sökt flera jobb. Men tro inte att det innebär att jag inte har planer. Jag har sökt in till en vidareutbildning i Göteborg på ett halvår och om jag inte kommer in där, så har jag slängt in lite ansökningar till Komvux. Du vet, de där mattelektionerna och samhällslektionerna jag behöver för att läsa till sjuksköterska? Och kommer jag inte där har jag alltid mina grisar att falla tillbaka på. De söker personal i Sölvesborg, har jag hört.
 
Det blev precis tyst.
 
Frågan drog aldrig upp saken igen. Jag fick inte jobbet jag ville ha heller, men i gengäld fick jag jobb på ett annat ställe - världens bästa Klinisk Kemi i Karlskrona. Jag var allt som allt arbetslös en dag. EN dag. Och den var rätt skön att ha att förbereda sig på.
 
Jag funkar så att jag mår bra av att planera. Jag måste alltid ha flyktvägar. Uppfångstnät. Jag blir lugn av att planera och kan stressa ner betydligt. Eller i varje fall så ändrar stressen karaktär. Det som stressar däremot är brist på planering och överraskningar som dyker upp längs vägen. Jag tycker om att vara väl förberedd och ha långtidsplanering gjord. Förändringar som kastas i ansiktet på mig har jag svårt för. Men om jag får tid att vänja mig vid förändringen redan innan den träder i kraft, en sorts mental förberedelse, så går det mycket lättare. Det är väl på ett sätt ungefär samma sak som att man tycker om att planera.
 
Lite vad jag tänker på en kväll som denna.
Kommentera inlägget här: