perssonality.blogg.se

Det var en solig och skön fredag. Det sista jag gjorde innan jag startade bilen på jobbet var att fotografera instrumentpanelen - det var över tio grader varmt (tror det var 13) och jag längtade hem till en härlig fredagskväll och så sovmorgon dagen efter. Oj, vad det skulle njutas!

 

Körde hemåt med ett glatt leende.

 

Samtidigt sitter maken hemma och tänker - om man skulle ta och överraska frun idag med en mugg kaffe ute i solen? Så han sätter på kaffe och ler glatt han också. Så fint väder! Årets första kaffe ute! Så härligt! Hundarna skulle få vara med så klart. De skulle få springa lite lösa på gräset under tiden. Så de fick hälsa lite på våren, de också.

 

Vi missade på sekunder.

 

Han öppnade ytterdörren för att gå ut och vänta på mig samtidigt som jag kör upp på lilla vägen hem till huset.

 

Ester hör bilen.

 

Ester vet att jag kommer.

 

Ester älskar matte.

 

Hon sätter fart, förbi honom i dörren, längs med hans bil, och ut.

 

Jag ser henne inte ens. Jag ser de andra hundarna och maken som rusar bakom, hör en smäll och bilen dunsar till. Och så hör jag Ester SKRIKA så det ekar över nejderna. Jag satt kvar i bilen en kort stund. Ser min man med händerna för munnen rusa fram till min bils bakände. Då går det upp för mig att hon skriker så. Det var i varje fall inte huvudet jag körde på. Så jag stiger ur bilen. Ester ligger och ålar sig, skrikande, på marken. Vi plockar upp henne och undersöker henne. Hon tystnar men är så ledsen, så ledsen.

 

In fort som fan. Jag ringer veterinär i farten. De har just hunnit stänga. Telefonsvarare. Så jag ringer jourhavande distriktsveterinär. Först svarar ingen. Sedan svarar en kvinna att hon är inte på plats och har långt dit. Det blir dyrt för oss att åka in. Och vad kan hon sedan göra då? Röntgen ger inte svar på allt ändå. Och hon kan inget göra så - vi blir hänvisade till Växjö eller Läckeby.

 

Vi ville åka till närmaste station och få henne undersökt, få henne smärtstillad, och sedan ev åka vidare till sjukhuset. Till den här stationen tar det max 20 minuter att köra. Till Växjö ca. 1 timme och Läckeby lite mer. Men nej, hon ville inte ta emot oss. Under tiden har vi fått tag i en granne som har stora hundar. Hon kommer på stört och tittar på hunden. Ingen större skada skedd, säger hon. Låt henne vila och avvakta. Ge henne gott om smärtstillande sa hon och gav oss lite av sin Rimadyl. Ring om läget blir värre. Då kunde Ester både stå och gå ett par steg. Senare på kvällen kan hon kissa också. Och hon äter - som hon brukar.

 

Helgen går långsamt. Ingen har lust att göra något alls. Allt kretsar kring Ester. Men hon kan gå, kissa och bajsa. Och är rätt pigg faktiskt. Så vi avvaktar men kastar oss på telefonen på måndagen och får en akut tid hos vår vanliga veterinär. Ester undersöks grundligt och det visar sig att hon har två frakturer i bäckenet. Tack och lov sitter de inte så nära ledkulorna - det hade varit ödesdigert för henne. Då hade en stor operation krävts och på en elvaårig hund var det inget att rekommendera. Inte eftersom Ester redan har lite värk i lederna.

 

Som det ser ut nu kommer det att läkas och hon kommer nog att få gå på smärtstillande för resten av sitt liv. I vanliga fall är jag emot att hålla djur vid liv för vår egen skull med smärtstillande, men i Esters fall tänker vi lite annorlunda eftersom hon mår väldigt bra av sin medicin och är väldigt pigg och glad. Vi har gjort flera återbesök med henne och har regelbunden kontakt med vår veterinär, och allt ser väldigt bra ut. Hon har till och med, nu tre veckor efteråt, börjar hoppa och skutta och springa. Det enda hon inte får göra är att gå i trapporna och hoppa upp och ner i soffan/sängen.

 

Änglavakt.

 

Snacka om det <3