perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om mina hundar och katter, skrivandet, migrän och mig själv i största allmänhet.

Årets roligaste telefonsamtal!

Kategori: Allmänt

Fick anledning att ringa till Klinisk Kemi på Karolinska, Stockholm. Det händer inte varje dag. Det var lite stökigt omkring mig när jag ringde så jag hörde inte vad de svarade när det lyftes på luren. Men eftersom jag skulle till Klinisk Kemi och letat efter numret på vår analysportal så är jag ganska säker på att jag kommit rätt. 
-... någonting. 
- Hej hej, Åsa heter jag och ringer från Kemlab i Karlskrona. Jag...
- Men åhhh heeeej på dig! Vad roligt! Ett samtal från Blekinge! Där har jag ju bott! Hur ääääär det? Har ni någon snö?
Jag blir helt ställd. Men så sansar jag mig. - Ja, hejsan, vad kul, ja, nej, vi har ingen snö här. Men jag har ett ärende.
Och så säger jag mitt ärende som gäller provhantering. 
- Ojdå, du vet att du har kommit till växeln? avbryter hon vänligt. Jag kopplar dig till Klinisk kemi. Ett ögonblick. 
- Tack. 
 
Samtalet kopplas. Jag står och gör lite annat i väntan på att någon svarar. Så är inte så uppmärksam som jag borde ha varit när en kvinna svarar i andra änden. Men jag är helt säker på att jag nu hamnat rätt. 
 
- Ja, hej hej, säger jag. Jag heter Åsa och ringer från Klinisk Kemi i Karlskrona...
- Åhhh hej på dig! Från Karlskrona! Vad roligt! Det är ju långväga härifrån! Där jag har jag bott en gång. Hur är det?
Jag höjer på ögonbrynen. Va? Har jag inte nyss hört allt det där??
- Har jag hamnat i växlen en gång till? Skulle du inte koppla mig till Klinisk Kemi?
Tänker, vad fan, säger hon det där till ALLA som ringer eller??
- Det blev visst felkopplat. Jag kopplar dig vidare. 
- Tack. 
 
Jag suckar, himlar med ögonen och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag skrattar inte ens, jag bara slår mig för pannan och konstaterar att det är en sån dag idag. 
 
- Klinisk Kemi vad jag kan jag hjälpa dig med? 
Jag presenterar mig och förklarar mitt ärende. 
- Det där vet inte jag. Jag ska höra med mina kollegor. Dröj ett ögonblick. 
- Okej. Tack. 
 
Tystnad. Så återkommer hon. 
 
- Det tar en liten stund till. 
 
Tystnad. Så återkommer hon. 
 
- Det är ingen här som vet, det tar en stund till, måste hitta rätt person. Häng kvar. 
 
Tystnad. 
 
Städerskan på jobbet kommer in. Jag pekar på telefonen och nickar en hälsning. Hon klappar mig vänligt på axeln och hälsar tyst. Glider runt ryggen på mig och hukar sig för att ta papperskorgen som står bredvid mig. I samma veva bestämmer jag mig för att jag ska gengälda klappen på axeln - varpå jag slänger upp vänsterhanden - och daskar till henne - mitt i ansiktet!!
 
Hon stirrar på mig. Jag stirrar på henne. Så utbrister jag: - MEN GUD! Förlåt!! Det var inte meningen!
 
Sedan hör jag ett gapskratt i telefonen och en som upprepar vad jag just sagt. "men gud, förlåt, det var inte meningen", säger hon glatt. "Jag hör dig, bara så du vet. Haha, vad hände? Spillde du på någon?"
- Nej, jag råkade slå till städerskan i ansiktet, råkar jag erkänna. 
- Slog du städerskan i ansiktet??
- Det var ju inte meningen!
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Den här jävla dagen. Den här dialogen. Samtalets ärende är inte kul, men det här... 
- Har du ett svar till mig? frågar jag och gör allt jag kan för att inte skratta. 
- Ja, jag har ett svar. Har du papper och penna?
 
Jag lägger på luren och skrattar så jag gråter. 
 
Fan. Jag till och med skrattar så jag gråter när jag berättade det här för familjen hemma ;-)
Kommentera inlägget här: